Skip to main content

Full text of "Skildring af krigshändelserna i Österoch Västerbotten, 1808-1809"

See other formats


This is a digital copy of a book that was preserved for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 
to make the world's books discoverable online. 

It nas survived long enough for the copyright to expire and the book to enter the public domain. A public domain book is one that was never subject 
to copyright or whose legal copyright term has expired. Whether a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 
are our gateways to the past, representing a wealth of history, culture and knowledge that's often difficult to discover. 

Marks, notations and other marginalia present in the original volume will appear in this filé - a reminder of this book's long journey from the 
publisher to a library and finally to you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken steps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying. 

We also ask that you: 

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these filés for 
personal, non-commercial purposes. 

+ Refrainfrom automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 

+ Maintain attribution The Google "watermark" you see on each filé is essential for informing people about this project and helping them find 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can't offer guidance on whether any specific use of 
any specific book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
any where in the world. Copyright infringement liability can be quite severe. 

About Google Book Search 

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps readers 
discover the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 



at jhttp : //books . qooqle . com/ 




Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibliotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in 
den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet. 

Den har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 
som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte 
varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 
som många gånger är svårt att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens 
långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer för användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete med bibliotek och göra dem tillgängliga för 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 

Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit fram Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, och vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, text igenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• Bibehålla upphovsmärket 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är lagligt. Förutsätt inte att en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt. 

Om Google boksökning 

Googles mål är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världens böcker och författare och förläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben 



på följande länk http : //books . google . com/ 



öKRlFTER UTGIFNA AF 

SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND, 
i/vm. 



SKILDRING 

A 

KRIGSHÄNDELSERNA 

T 

ÖSTER- OCH VÄSTERBOTTEN 
1808-1809 



AF 

CARL JOHAN LJUNGGRLN. 



31RD rnft f -ATT^iliXS P< 'KTKATT OCH IN KARTA. 






HELSINGFORS 1903. 



>* ''i i ■ 






... . x 



4 '•• /■ 



* 



Cl ^ 



Tillkånnagifvande. 



Personer, som önska inträda i Svenska litteratursällskapet t 
kunna anmäla sig hos Sällskapets skattmästare, direktör Sig fr. 
Kullhem, å Brandförsäkringsaktiebolaget Fennia, Unionsgatan 25. 
Sällskapets medlemmar fördelas i tre kategorier j stiftande medlera- 
mar", hvilka inbetala 200 mark eUer därutöfvtr, ^ständiga, medlem- 
mar", hvilka en gång för alla erlägga 100 mark, samt järsmedlewr 
mar", hvilka betala 10 mark ärligen i tolf års tid, hvarefter cfe 
öfvérföras till ständiga medlemmar. Ständiga medlemmar och års- 
medlemmar kunna Öfvergå till stiftare genom att inbetala differenser, 
mellan stiftareafgiften 200 mark och det som de tidigare erlagr til! , 
Sällskapet. Stiftande medlemmar äga rätt att erhålla s^nlliga ut- , 
kommande tomer af Sällskapets skrifter; ständiga medlemmar och 
årsmedlemmar fa alla Förhandlingar och Uppsatser, men af de of riga 
skrifterna blott de mera populära. Nyinträdande stiftande med- 
lemmar erhålla ännu gratis några förut utkomna tomer, af hvilka 
ett större antal exemplar finnes i arkivet. Såväl äldre son nya 
ständiga medlemmar och årsmedlemmar kunna genom att insända 
rekvisitioner och penningar Ull Sällskapets arkivarie, leMor Eli > 
Lagerblad, Myntgatan 5, för halfva priset tillösa sig tidigare u • 
komna tomer, hvilka utdelats endast åt stiftare, såvida ett hiirz?* c* 
ligt antal exemplar ännu återstår. 

Med Svenska litteratursällskapet i Uppsala har öfverensk m- 
melse ingåtts, att i detsamma mot erläggande af endast half a gift 
eller kr. 2: 75, postportot inberäknadt, famna inträda medier mar 
af Svenska litteratursällskapet i Finland, hvilka därigenom lifva 
delaktiga af det i Sverige verkande Sällskapets skrifter. Också 
äga medlemmarna af bägge Litteratursällskapen rätt att för halfva 
priset tillösa sig de båda Sällskapens äldre skrifter, ifall c rt åter- 
stående lagrel sådant medgifver. Ständiga medlemmar af l ppsalu- 
sällskapet kunna Litteratursällskapets i Finland medlemmc r blifva, 
om de så önska, mot en af gift en gång for alla af S( kronor. , 
Inträdessökande äga anmäla sig tills vidare hos lektor 1 agerblad. 



SKRIFTER 



UTGIFNA AP 



SMSKA LITTERATURSÅLLSKAPET 



FINLAND. 



LYIII. 





G ARVIDSSON, HELSING TORS 




SKILDRING 




AF 



KRIGSHÄNDELSERNA 

I 

ÖSTER- OCH VÄSTERBOTTEN 
1808—1809 

AF 

CARL JOHAN LJUNGGREN. 



UTGIFVEN 

AF 

REINH. HAUSEN. 



MED FÖRFATTARENS PORTRÄTT OCH EN KARTA. 



jäl 



s 



V 

Sj HELSINGFORS 1903. 



HELSINGFOES 

TJUNINGS- & TRYCKERI- AKTIEBOLAGETS TRYCKERI 
1903. 



FÖRORD. 

Hundra år äro snart gångna, sedan Finland våldsamt 
rycktes från den svenska rikskroppen, och det synes, som 
om h varje utförligare samtida skildring af 1808 — 9 årens 
evigt minnesvärda strid under denna långa tidrymd bort 
komma till, om icke allmänhetens, dock forskarens känne- 
dom. Detta har emellertid icke varit fallet med efter- 
följande anteckningar, som härintills bevarats inom den 
trånga kretsen af författarens familj, och hvilkas fram- 
trädande nu alltså för enhvar, som intresserar sig för 
detta krig — och hvem gör väl icke det — , torde vara 
lika oväntadt som välkommet. Det är näst yngste sonen 
till författaren, f. d. löjtnanten och riksdagsledamoten 
Sigge Ljunggren i Stockholm, som med sina syskons 
benägna samtycke välvilligt ställt desamma till Litteratur- 
sällskapets förfogande. 

Mycket har blifvit skrifvet om ofvannämnda krig. 
Men af alla de mer eller mindre utförliga redogörelser, 
deltagare i detsamma efterlämnat, är det blott helt få, 
som med afseende å stilens ledighet samt framställningens 
åskådlighet och lif kunna mäta sig med den här före- 
liggande. — Man läse exempelvis författarens målande 
skildring af den blodiga striden vid Oravais. Huru tyd- 
lig och lefvande står icke denna slaktning " med alla dess 
förfärande enskildheter härvid för ens inre syn! — Om 
än det finska kriget måste anses vara, synnerligast genom 



— II — 

senaste tidens specialarbeten, till alla sina hufvudsakliga 
detaljer redan behandladt och kändt, och föreliggande 
anteckningar beröra blott ett brottstycke af nämnda, med 
hänsyn till ledningen öfver allting bedröfliga krig, ega 
desamma dock sitt icke ringa värde såsom nedskrifna af 
en, den där med lif och själ deltagit i krigets faror och 
strapatser, haft öga för hvad som därvid mött honom, 
och som förstått att i en fängslande form, hvarvid hans 
goda lynne ofta spelat in, på pappret fästa hvad han gömt 
i sitt goda minne. 

Några lefnadsuppgifter om .författaren — benäget 
meddelade af herr S. Ljunggren, med begagnande af en 
af hans fader egenhändigt uppsatt tjänsteförteckning — 
äro här på sin plats. 

Carl Johan Ljunggren föddes den 2 maj 1790, sannolikt 
i Fredsberga socken af Östergötland (möjligen dock i Vad- 
stena). Föräldrarna voro kommerserådet och expeditions- 
sekreteraren Jonas Jakob L. och hans maka Margareta 
Christina Sjöberg. Redan som yngling ägnade han sig åt 
krigarens yrke, som lifligt tilltalade hans håg. Hans fram- 
steg på den militära banan kännetecknas af följande data: 

1805 antagen till sergeant vid kongl. fortifikations- 
kåren; 1807 undergått den mindre examen i ingeniör- 
vetenskapen; 1808, den 9 april, befordrad till fänrik utan 
lön vid kongl. Västmanlands regemente och samma år 
bevistat kampanjen i Norge samt affärerna vid Bär by och 
Vassbotten äfvensom en del af norra finska arméns kam- 
panj och affärerna vid Vörå, Oravais, Essevö Kaukko, 
Kalajoki m. fl.; 1809, efter att hafva erhållit guldmedalj 
för .tapperhet i fält, transporterad till stabsfänrik med lön 
vid andre majorens kompani vid förenämnda regemente; 
samma år bevistat expeditionen till Västerbotten och af- 



- III - 

färerna vid Djäkneboda, Säfvar och Ratan; 1812 befordrad 
till andre löjtnant och 1813 till löjtnant vid Kungsörs 
kompani af kongl. lifregementsbrigadens grenadierkår. 
Sistnämnda år bevistat kampanjen i Tyskland och där- 
under affären vid Dessau och bataljen vid Leipzig, där 
han blesserades af en muskötkula, som ingick genom 
vänstra axeln och kvarstannade i lifvet; erhållit kaptens 
namn och värdighet s. å.; 1814 transporterad till förste 
löjtnant vid östra Västmanlands kompani af kongl. lif- 
iegementets grenadierer; samma år bevistat kampanjen i 
Norge och utnämnd riddare af svärdsorden; 1815 erhållit 
afsked från innehafvande lön vid nyssnämnda kår med 
tillstånd att där kvarstå; 1819 förordnad till intendent vid 
Stockholms utredningsförråd; 1827 undfått afsked med 
pension samt majors n. h. o. v. 

1830 utnämndes Ljunggren till postinspektor i Västerås 
samt afled där den 28 augusti 1852. 

Den 7 maj 1820 ingick han gifte med Anna Sofia 
Junbeck (född 1800, död 1880), och föddes i detta äkten- 
skap 14 barn, däraf dock blott 9 kommo till mogen ålder. 
Af dem kvarstå numera i lifvet, förutom löjtnant Sigge 
Ljunggren, blott do f ttern Ebba Maria, gift med bruks- 
egaren E. V. Langenberg, samt sönerne grufdisponenten 
Ragnar Ljunggren och hofauditören Carl Johan 
Ljunggren. 

Författarens här meddelade bild (efter en af herr 
S. Ljunggren godhetsfullt utlånad fotografi af ett miniatyr- 
porträtt) visar honom vid omkring 28 års ålder samt 
iklädd lifregementets grenadieruniform. Namnteckningen 
därunder är ett facsimile. 

Helsingfors, i september 1903. 

Reinh. Hausen. 



[^llycksåret 1808 var inne. Redan vid dess början ut- 
brast det förfärliga, politiska oväder, som öfver det 
arma Sverige utgöt en st ört flod af missöden och mot- 
gångar, hvaraf slutliga frukten blef landets styckande 
genom förlusten af storhertigdömet Finland — det vill 
säga en tredjedel af hela riket. Ryssarne under Bux- 
lioevden gingo den 21 februari öfver gränsen. De öfver- 
svämmade innan kort hela Finland, hvars försvarare drogo 
sig till Österbotten öfver Tavastehus efter föga betydligt 
motstånd. 

Ryska invasionen blef bekant i Stockholm de första 
dagarna af mars. För man gen var denna oly eks tidning 
ett dunderslag, ty fastän man redan flera ar mast vänja 
sig vid kuriösa tilldragelser, syftande att skaffa landet 
ett krig på halsen, hade man dock hoppats, att de sven- 
ska donquijoterierna skulle anses för hvad de verkligen 
voro — vanmäktiga utbrott af den konungsliga harmen. 
Men hastigt öfvertygades man om motsatsen. Ryska pro- 
klamationerna uttalade alltför tydligt, hvad fienden bar i 
sinnet; något hopp om biläggande kunde näppeligen ega 
rum. Också väckte ryssarnes lömska anfall en gränslös 
förbittring hos allmänheten — en förbittring, hvarur föddes 
en sa krigisk anda, att mycket kunnat därmed uträttas, 
om blott en klokare styrelse ledt Sveriges öden då för 
tiden och riktigt förstått begagna ögonblickets impuls. 
Däremot gick regeringen sin egen, befängda väg, då den 
till en början vidtog den lika jämmerliga som tadelvärda 
åtgärden att arrestera ryska ministern, något så orienta- 



— 2 — 

liskt, att det i sanning förtjänar bevaras i nittonde år- 
hundradets häfder. 

Gustaf Adolf var inte mäktig att leda ett folks öden 
i så kritisk period. Envis och tjurskallig, förmådde ingen- 
ting kufva hans oryggliga, bergfasta tro på ofelbarheten 
hos hvad han behagade kalla en „laglig kung" — det vill 
säga en, som födelsen gjort till kung. Därjämte klent ut- 
rustad på förståndets vägnar, från barnaåldern inbillad i 
hofvens vämjeliga smickerdunster, var det solklart, att han 
måste hopa felsteg på felsteg, till sin och landets ofärd. 
Till hans öfriga dårskaper hörde också inbillningen, att 
han liknade Carl XII. Han trodde sig därföre kallad att 
fortsätta dennes krigiska roll; men som det föll sig be- 
tänkligt att härma Carl XII i mod och behj ärtenhet, hade 
han oåterkalleligen beslutit att härma honom i klädsel, 
troende, att rockars snitt utgjorde hufvudsaken i krigs- 
väsendet. När således värsta ilskan öfver ryssarnes freds- 
brott hunnit lämna någon plats åt eftertanke, fann han 
visserligen nödigt att anbefalla anstalter till ett kraftigt 
försvar, men själf sysselsatte han sig blott med funderin- 
gar öfver uniformsmodeller och bråkade sin hjärna att 
räkna ut tumtalet af landtvärnets hattståndare, stycketalet 
af stöfvelknapparna eller något dylikt af lika vikt. 

Armén organiserades emellertid på en vördnads- 
bjudande fot; hvart indelt regemente erhöll en 3:dje eller 
vargeringsbataljon, och hvarje landskap uppsatte två eller 
flera landtvärnsbataljoner, allt efter befolkningen. På 
sådant sätt uppgick den beväpnade styrkan till mer än 
100,000 man, en numerär, hvartill aldrig svenska armén 
förr hunnit. Ändamålsenligt använd skulle den varit mer 
än tillräcklig för rikets försvar, allra helst som den fysiska 
styrkan hjärtligen understöddes af nationens patriotiska 
anda; ty icke nog, att det unga manskapet glädtigt hastade 
till vapen, utan man löste jämväl själf villigt på penning- 
pungen i frikostiga bidrag, dels för materielen, dels för 
anskaffande af proviant och andra krigsförnödenheter 
samt kläder åt landtvärnet; ja man gick i entusiastisk 
ifver ända därhän att skänka staten fartyg eller bygga 



— 3 - 

kanonslupar på enskild bekostnad. Hvad hade icke kunnat 
uträttas, om blott regeringen förstått begagna den rådande 
välviljan för allmänt bästa! Olyckligtvis hade ödet annor- 
lunda beslutit. Halfmesyrer, vacklande anordningar och 
småsinnets inskränkta förmåga tillintetgjorde alla för- 
hoppningar. Inom den högre administrationen fanns ingen 
man med talanger att leda kriget, vare sig på fältet eller 
i kabinettet. En adertonårig fred hade utplånat allt spår 
till fältherreskicklighet ; bef älhaf vare måste bildas, och in- 
nan dessa herrar hunnit genomgå graderna, var krigets 
utgång redan oåterkalleligt gifven. Beträffande äter den 
icke mindre viktiga förvaltningen af arméns ekonomiska 
angelägenheter, så utmärktes denna del af administratio- 
nen från början till slut af idel misstag och villervalla, 
hvilket vållade tusentals människolifs förspillande. De 
högt uppsatte voro alltför eftertryckligen behäftade med 
slaf sinne, att icke modellera sig på majestätet och inom 
sig äflas i underdånigt nit för det höga uniformsvurmeriet, 
det enda fattliga för konungens begrepp och hvilket för 
honom utgjorde en sådan hufvudsak, att de största ange- 
lägenheter lämnades åt glömskan för minutiösa detaljer i 
klädseln. Han gick så långt i barnslighet, att det gafs 
exempel huruledes Hans Majestät i nåder vägrade emot- 
taga rapporten om en vunnen fördel i Finland, emedan 
officeraren, som frambar den, råkade visa sig utan att bära 
handskarna, efter föreskrifven ordning, instuckna i lif- 
gehänget. Följden af slika dårskaper är lätt att inse. 
Krigsoperationerna uppgjordes på skräddarmanér, och i 
stället att skicka armén öfver till Finland, den verkliga 
krigsteatern, kläcktes det vidunderliga projektet att in- 
kräkta Norge, det vill säga, att försumma försvaret af 
en gifven besittning för det ovissa af en eröfring. Dan- 
skarne hade visserligen brutit freden och hotade att, i 
förening med franska trupper, göra en påhälsning i Skåne. 
Men som engelska flottan i alla väderstreck omsvärmade 
danska öarna, kunde Sverige vara tryggt för anfall från 
denna sida, åtminstone så länge krigsskeppen kunde hålla 
sjön. Hade någon klokare människa befattat sig med 



— 4 — 

planerna för försvaret, skulle ryssarne aldrig blifvit far- 
liga i Finland. Nu användes däremot minsta delen af den 
betydliga svenska armén att förstärka finnarne, resten 
skickades plockvis till norska gränsen, eller sändes den 
härs och tvärs genom landet, utan plan och utan efter- 
tanke, samt uttröttades genom ändamålslösa marscher, och 
slutade att befolka sjukhuset, där den omkom i uselhet 
och jämmer. Såsom bevis på de planlösa försvarsanstalter, 
eller rättare, för den totala bristen af försvarsanstalter, 
må anföras, att Ostgöta grenadierer besökte under som- 
maren både Jämtland och Skåne, så att hela deras verk- 
samhet inskränktes till ett onyttigt löpande från ena rikets 
gräns till en annan; och lika dåraktigt användes många 
andra regementen. Emellertid förgick bästa tiden för krigs- 
operationerna ; fienden hann få fast fot i Finland, och, 
lämnad åt sitt öde, måste den käcka finska armén, efter 
otroliga mödor, vända ryggen åt sitt eget land, som tro- 
ligen kunnat bibehållas, om man i tid begagnat Sveriges 
krigskrafter på rätta stället. 

Om våren detta olyckligt märkvärdiga år började 
mina krigiska bragder. Ända dittills hade min brinnande 
håg för krigsyrket måst vika för en fars motvilja, som på 
intet vis öfverensstämde med mina önskningar; och än- 
skönt mina studier i halftannat år varit egnade det mili- 
tära, hade jag föga hopp att få fortsätta den bana jag 
såsom fortifikations underofficer redan beträdt. Denna så 
efterlängtade ynnest bereddes mig likväl genom en ovän- 
tad händelse, den nämligen, att min far på gamla dagar 
förälskade sig i ett ungt fruntimmer, som han brann af 
böjelse att göra till sin andra hustru. Under funderin- 
garna på detta nya äktenskap glömde han helt och hållet 
den bestämmelse, han ämnat mig, och vande sig små- 
ningom vid föreställningen att skaffa mig en infanteri- 
officersplats. Dessutom måste en och hvar följa opinions- 
strömmen åt, som vid denna tiden ledde direkte till strids- 
fältet. Härmed må nu förhålla sig huru som helst; nog 
af, till min obeskrifliga förnöjelse blef jag den 9 april 



— 5 — 

befordrad till fänrik vid Västmanlands regemente, hvilket 
redan stod vid norska gränsen. Den hänryckning, jag 
erfor att sent omsider fä ikläda mig officersrocken, står 
inte att beskrifva. För mig syntes höjden af mänsklig 
lycksalighet förvarad i rättigheten att bära kokard och 
porte-épée; ty denna rättighet visade det retande per- 
spektivet af utmärkelse genom vapenbragder, och till sådan 
utmärkelse längtade jag med det mest brinnande begär. 
Och tiden kunde i sanning ej bättre väljas för denna 
glödande hågs tillfredsställande! Krig omgaf Sverige i 
alla väderstreck. Också försummades intet för mitt in- 
ställande vid regementet. Redan den 23 april afreste jag 
från Stockholm, beledsagad af mina anhörigas varma väl- 
signelse och begåfvad med en tämligen honett summa 
banksedlar, som min far vid afskedct stoppade mig i 
fickan. Själf var jag för mycket inbegripen i sangviniska 
förhoppningar för att skänka rätt mycken uppmärksamhet 
at det närvarande; och fastän af naturen känslofull, götos 
dock ganska få tårar i skilsmässans stund. Ungdomens 
glada, gyllne framtidsdrömmar lindrade af skedets bitterhet. 

Från Stockholm färdades jag tillsammans med tvenne 
unga kamrater, hvilka också nyligen blifvit befordrade till 
officerare vid regementet. Första natten hvilade vi i Grans 
gästgifvargård, 5 mil från hufvudstaden, och framhunno 
påföljande afton till Västerås, muntra och glada, fastän 
genomblötta in på bara skinnet af dagens starka regn. 
Detta var min första utflykt från fädernehuset utan upp- 
sikt, också en omständighet inte litet bidragande att 
förhöja resans behag! När ynglingen hunnit därhän att 
komma på egen hand, inbillar han sig redan vara en be- 
tydande matador. Han byter ej bort sin belägenhet mot 
alla Perus skatter! 

Kamraterna fortsatte kosan till gränsen, medan jag- 
fick order att kvarstanna i Västeras, dit inom få dagar 
300 rekryter borde inträffa, för att vid regementet ersätta 
vakanserna efter föregående årets förlust under Stralsunds 
belägring, där några hundrade man råkat i fransk fången- 
skap. Dessa rekryter beordrades jag invänta för att 



— 6 — 

sedermera ledsaga dem till armén. Ett par andra unga 
officerare, som också afvaktade samma reslägenhet, pre- 
senterade mig under tiden hos flera af stadens notabili- 
teter, där förekommande artighet mötte oss, synnerligast 
hos landshöfdingen, excellensen De la Gardie, som lefde 
på en lysande fot och dagligen såg talrika gäster, hvari- 
bland många officerare utaf Lifregementets vargerings- 
bataljon, hvilken, 700 man stark, här i staden inöfvades 
till infanteritjänst. Dock fingo vi ej längre deltaga i 
denna gästfria krets, ty från alla håll tillströmmade rekry- 
terna. Jag själf måste på några dagar aflägsna mig, för 
att vid Islingby gästgifvaregård hopsamla de utaf rege- 
mentets i Dalarne roterade 2:ne kompanier. Denna lilla 
utflykt var inte angenäm; vädret elakt, vägarna tung- 
körda och landet dystert och stenbundet. I allmänhet 
syntes mig Västmanland ledsamt och enformigt. 

Ändteligen, sedan alla förberedelser voro öfver- 
ståndna, skedde afmarschen från Västerås den 3 maj, vid 
skönt väder och en härlig, värmande sol. Hela sällskapet 
afgick med så kallad marche-forcée, det vill säga åkande, 
på mer än hundrade bondkärror, hvartill kom ett lika 
antal kärror för packkistor, som åtföljde oss och innehöllo 
regementets nya beklädnad. Om denna min första tjänste- 
befattning just inte var särdeles pompös, så var den 
åtminstone vidsträckt, emedan filen af karavanen räckte 
hela fjärdedels milen bortåt. Fort gick emellertid inte 
denna forcerade marsch, fastän friska kronoskjutshästar 
väntade oss på hvar gästgif vargård ; men omlassning af 
packhästar och bonddrängar medtog så mycken tid, att 
just inte många mil på dagen medhunnos. Arboga var 
första nattkvarteret. Denna stad ligger i en flack och 
väl odlad trakt, uppfylld af byar och herrgårdar. — Vid 
Fellingsbro anmärkte jag böndernas klädsel, ett slags 
uniform, svarta rockar med röd krage. — Härifrån upp- 
kommo vi på skogen Käglan, gränsen mellan Västmanland 
och Närike; den var ödslig, ehuru en liten torpkoja här 
och där bevittnade, att den ej är alldeles obebodd. — I 



— 7 — 

Örebro ömsades blott hästar. Nästa nattkvarter var utsatt 
omkring Sanna gästgifvargård. 

Sålunda fortgick resan, utan andra hinder än uppe- 
hållen vid af- och pålassning samt det dröjsmål, uppsö- 
kandet af de vidt kringspridda kvarteren pa landsbygden 
förorsakade ; men vid ankomsten till Atorp på Värmlands- 
gränsen den 5 maj middagstiden tog vår hittills bekväm- 
liga transport efter hästben ett snöpligt slut. Här mötte 
underrättelsen, att vi från den dagen måste anlita våra 
egna ben, emedan hästar ej längre stodo till tjänst, i anse- 
ende till arméns grannskap och därmed förknippade fors- 
lingar af alla slag. Med möda kunde det nödiga häst- 
antalet för beklädnadskistorna anskaffas. Emellertid mot- 
togo vi tidningen ganska cavalierement, hjälpte om afto- 
nen gästgifvaren att vid bloss fånga kräftor i ån, gjorde 
däraf en smaklig soupé och lade oss på vårt öra. 

Morgonen därpå anträddes den nya resemetoden, 
som föreföll så befäl som manskap något ovan. Vi lun- 
kade dock åstad raskt nog. Visserligen var dagen mera 
påkostande än de föregående, dammet lika plågsamt, och 
packlårarna lika efterhängsna; men möjligheten att vara 
mer tillsammans, i förening med sång, löje och förtrolig- 
het förjagade all sorts modstulenhet. Efter hvarje half 
mils marsch rastades en stund, då en dråplig aptit icke 
underlät att krydda de anrättningar, som ur medförda 
kantiner uppdukades. I god tid på eftermiddagen anlände 
vi till Gardsbergs gästgifvargård, efter en vandring af 
37 4 mil, duktigt trötta, men vid muntert lynne. Dagen 
efter gingo vi genom Kristinehamn till trakten af Ruds- 
bergs gästgifvargård, 2 mil, och redan började rekryterna, 
ovana vid långa promenader och den icke lätta bördan af 
gevär och packning, att känna sig passabelt ömfotade; 
men officerarne, utan något att bära, togo sig bättre ut, 
ehuru vi alldeles inte misstyckte den hvila följande rast- 
dag erbjöd. Denna dag tillbragte jag på en herrgård, 
där värdfolket var frånvarande ; således icke den ringaste 
géne att iakttaga; man hvilade upp sig till kommande 
fatiguer. Härifrån hade vi knappa 3 mil till Karlstad, 



— 8 — 

dit vi omsider anlände den 9 maj, pustande och linkande 
efter en mödosam marsch i eftertrycklig solhetta. 

Hela Karlstad liknade ett läger. Där vimlade militär 
och krigsattiralj. Staden var nederlagsplatsen för västra 
arméns proviant-, sjukvårds- och reservförråder. I alla 
fönster fram tittade mustaschbeprydda ansikten ; på gatorna 
trängdes grupper af knektar eller dessa dagdrifvare, som 
tillhöra kommissariatet och alltid öfversvämma trakterna 
i arméns rygg. Att fientligheter verkligen egt rum, 
bevittnades af i band burna armar och af personer fram- 
stapplande på kryckor. Ack, livad hjärtat klappade vid 
vissheten att vara målet så pass nära! 

Till såväl gatumärkvärdigheterna som till arméns 
troféer kunde räknas 30 till 40 rödklädda norska soldater, 
hvilka, jämte en enda officer, råkat bli fångna vid våra 
truppers försök att tränga in i Norge. Det förstås, att 
den där officern firades af le beau monde i staden med 
mina kära landsmäns vanliga förkärlek för allt utländskt, 
änskönt han var och förblef en ganska oborstad, vettlös 
gynnare, som snarare förtjänt näpsas än medf jäsas. Jag- 
såg och hörde honom med harm på assembléhuset, där 
svenska officerarne dagligen samlades till middags- och 
aftonspisning, hvarunder krigsnyheterna för dagen kom- 
menterades. Här var den skräf lande norrmannen alltid 
redo med ett näsvist ord om våra donquijoterier, hvilka 
han inte tycktes särdeles uppskatta, och som i själfva 
verket voro af ringa värde, såsom för det mesta miss- 
lyckade försök. Att så förhöll sig, begrep jag likväl inte. 
Min oerfarenhet afhöll mig från deltagande i diskussio- 
nerna, och jag iakttog vid dylika tillfällen den djupaste 
tystlåtenhet; jag var bara öra. Mig gladde berättelserna 
om de krigsbragder, som omtalades. Jag brann af gräns- 
lös åtrå att få se dem utföras och såsom deltagare få 
vara med. 

Emellertid tycktes en oblid genius hvila öfver min 
nitälskan för krigsteatern; ännu måste jag tygla mitt 
stridsbegär, ty äfven här blef jag tvungen att dröja. Man 
insåg nämligen, huru föga nytta kunde väntas af våra 



— o — 

300 bonddrängar i deras obildade författning. Det beslöts 
därför att låta dem kvarblifva i Karlstad, för att exerceras 
af befälet vid kommenderingen, hvartill äfven jag räk- 
nades. Således nytt uppehåll! 1 sanning, mina första 
fjät på ärans stig voro just inte retande! Inte nog att 
jag måst löpa landet omkring med odisciplinerade soldat- 
ämnen, att denna lustfärd renderat skoskaf och svullna 
fötter; nu måste jag, i stället för lagerskörden, excercera 
rekryter, ehuru själf rekryt. Men ännu värre! Bäst jag 
excercerade, hade jag t redjedagsf rossan pa halsen. Hvad 
var att göra? Förarga sig hjälpte till ingenting; med 
godo eller ondo måste man bekväma sig att flytta pa 
sjukhuset, hacka tänderna i frossanfall, lyda Esculapii 
lärjungar och deras purgerande föreskrifter samt, framför 
allt, spisa kina, hvarvid jag likväl ganska snart ledsnade; 
och som ungdom och dårskap äro nära besläktade, fick 
jag det infallet att tömma de bäska kinapaketerna uti 
kakelugnen, i stället för magen, hvilken förändring i den 
medicinska regimen dock icke hindrade frossans kure- 
rande efter ett par veckors förlopp. Under tiden bekäm- 
pades enformigheten i sjukhuslifvet fördelaktigt nog i 
sällskap med två blesserade och en sjuk officerare af 
Dalaregementet, hvilka med mig bebodde samma rum. 
Men i alla fall försummades icke att, vid första tecken 
till förbättring, utan dröjsmål vända ryggen åt sjukhuset, 
livarifrån jag medförde en flaska Whites kinaelixir, såsom 
preservativ, och desslikes en lång förmaning af läkaren, 
om nödvändigheten att ej förtära mjölk, fisk eller rökt, 
en föreskrift, som visserligen kunde ega sin riktighet i 
principen, men hvars efterlefvande föll sig bra svårt under 
det förestående tåget i bergsbygden, där ingenting annat 
än just mjölk och rökt var till finnandes för dagligt uppe- 
hälle. 

Fri från sjukhuset hastade jag att söka första lägen- 
het till armén. Det lyckades ock oförtöfvadt att genom 
kommendantens åtgärd få befälet öfver några och 50 till- 
frisknade soldater af diverse regementen, med hvilka jag, 
efter meddelad marschruta, skulle tåga till Holmedal, en 



— 10 — 

socken nära gränsen, hvarifrån alla borde spridas åt olika 
väderstreck till sina respektiva korpser. 

Marschen, som skedde till fots, anträddes den 14 juni. 
Således var medlet af månaden redan inne; sommarens 
fägring, sådan den framter sig, innan en mera brännande 
sol hunnit härja växtriket, förskönade landet å ömse sidor 
om Klarälfven, hvars strand landsvägen följer 1 / 4 mil från 
staden, och i hvars lugna, jämna vattenyta landskapet, ja 
till och med våra egna vandrande figurer återspeglades. 
Man behöfver just inte direkte komma ut ur ett tilltäppt, 
kvaf t sjukhus, för att med känsla sentera en skön natur ; 
men intrycket låter känna sig dubbelt starkare efter en 
nyss öfverstånden sjukdom. Också fann jag mig så lätt, 
så lycklig! Tyvärr inträffade alltför snart en change- 
ment de théåtre, hvarvid djup sand, granskog och ödslig- 
het blefvo allrådande på scenen. Blott den rena, milda 
luften och fågelkvittret sysselsatte sedermera hvar sitt 
sinne. 

På eftermiddagen inträffade vi i Malsjö, det för kom- 
menderingen utsedda första nattkvarteret, en smutsig bond- 
gård, där ingenting annat vankades än hafrebröd och sur 
mjölk. Lyckligtvis fanns ännu ett stycke rökt skinka 
kvar i kantinen, för att supplera det felande; men också 
försvann i och med detsamma möjligheten att efterlefva 
den goda Karlstadsdoktorns dietiska förmaning. En klunk 
kinaelixir jämte godt hopp förblef hädanefter det enda 
skyddsvärnet mot ytterligare frossrecidiv. Den allra för- 
ståndigaste dietiska teori blef här i bergsbygden omöjlig 
att praktisera — såvida man ville äta. Först närmare 
norska gränsen, i en ordentlig ödemark, kunde doktorns 
regim följas till punkt och pricka, emedan där funnos 
hvarken tillåtna eller förbjudna födoämnen. 

Kommenderingen tågade två dagar och hvilade den 
tredje. Första rastdagen tillbragte jag i ett bondhemman 
nära Byälfven, uti en obeskrifligt fri och glad alpnejd, 5 
mil från Karlstad; den andra vid Silbodals kyrka, ännu 5 
mil längre bort. Frossbrytningarna oroade mig väl de 
första dagarna, men utan allvarligare följder. De lämnade 



— 11 — 

mig snart alldeles i fred. Värst befunno sig fötterna, 
hvilka ännu ej hunnit vänjas vid milslanga promenader. 
Visserligen bestods mig en skjutshäst till mina sakers 
transport, och då och då kröp jag på kärran bredvid 
kappsäcken; men jag blygdes aka under det manskapet 
tågade till fots i den starka hettan, nedtyngda under bör- 
dan af sina tunga packningar. Kvarteren hade inte för- 
bättrats, nej tvärtom. Hafrebrödet började till och med 
tryta; fattigdom och dess oftare följeslagare, osnyggheten, 
trifdes i hvarenda koja. På rätt många ställen fanns intet 
annat rum än den stuga, bonden själf med familj, katt 
och höns bebodde. Den inkvarterade bjöds väl ett slags 
säng med fårskinnsfäll, men rådligast var att söka h vilan 
uti något uthus, där man åtminstone fredades från andra 
söinnstörare än syrsorna, öfver hufvud förekom landet 
ganska ödsligt, ju längre man fördjupade sig däri: vilda 
skogstrakter, mosslupna bergsbackar, sten och skogssnår 
togo ingen ända. Folket i de enstaka gårdarna var visser- 
ligen fryntligt, men icke dess mindre utledsnadt och ut- 
armadt af de eviga durchmarscherna, som tömde deras 
magra visthus och utmattade deras hästar genom immer- 
fort pågående skjutsningar. Tidens konfysa begrepp om 
militärväsendet och operationernas vacklande gång vållade 
transporters afsändande fram och åter. Således trycktes 
landtmannen dubbelt genom det höga generalitetets ovana 
vid yrket. Öfver hufvud var hela norska fälttåget en väf- 
nad af osammanhängande kombinationer. I smärre de- 
tachement lågo 17,000 svenskar spridda längs efter en 
30 mils gräns. I hufvudlöst uppgjorda anfall bortplott- 
rades det ena kompaniet efter det andra, ty högre än 
kompanivis — kanske någon gång bataljonvis — vågade 
svenska befälhafvarne aldrig sina fåkunniga försök. Följ- 
den måste bli, att man nästan dagligen hörde omtalas, 
huruledes norrmännen (som voro våra mästare i det lilla 
kriget) afskurit och tillfångatagit de små korpser, man 
skickade mot dem. Hela detta krig fördes med en lam- 
het, ett oförstånd, som berättigar till den slutsats, att våra 
befälhafvare vunnit sitt avancement i hoftrapporna, men 



— 12 — 

inte i läger. Dessa reflexioner voro emellertid vida öfver 
min befattning på den tiden. Att de eviga motgångarna 
härledde sig från chefernas okunnighet, föll mig inte in, 
och i allmänhet tänkte jag alls inte på den saken; före- 
målet för mina önskningar var att söka farorna i elden; 
dit sträfvade jag med den lifligaste otålighet, utan att 
bråka hjärnan med funderingar om operationernas mer 
eller mindre duglighet. 

Den 20 juni kom jag med mina konvalescenter till 
Holmedals prästgård, hvarest, enligt mina instruktioner, 
kommendringen borde upplösas och hvar och en få afga 
till sitt regemente. Men huru hade jag icke blifvit narrad 
april! Högkvarteret var förflyttadt till Västra Ed på Dals- 
land, för tillämnade rörelser på arméns vänstra flygel, och 
ingen den ringaste pålitliga underrättelse om truppernas 
ställning kunde fås. Alla voro skingrade och gångna från 
trakten. Ett enda detachement af Närikes och Värmlands 
regemente hade stannat kvar till magasinsbetäckning. Of- 
ficerarne rådde mig att gå öfver Stora Ed, då jag emel- 
lanåt kunde aflämna de soldater, hvilkas korpser voro 
posterade längs stranden af denna sjö, som sträcker sig 
hela 6 milen nedåt landet. Svårast var att anskaffa båtar. 
Kommissariatet hade lagt embargo på alla farkoster, tjän- 
liga för provianttransport, och jag kunde skatta mig lyck- 
lig att få embarkera på en sådan, som just nu var under, 
inlastning, för att dagen därpå afgå. Under tiden slog 
jag ned mina bopålar under botten af en spannmålsbod 
eller ett sockenmagasin, där en halmbädd utbreddes; ty 
ordentligt kvarter var inte här att tänka på, sedan det 
ogena kommissariatet slagit under sig hvart enda logeabelt 
kyffe. Det föll mig icke en enda gång in, att det kunde 
vara annorlunda, emedan jag efter skilsmässan från Karl- 
stad fått alltför starka lektioner i umbärandets skola, för 
att en småsak, såsom bristande kvarter, skulle göra det 
ringaste intryck. Här var dessutom fråga om blott en 
enda natts bivuak, ty kl. 6 följande afton voro båtarna. 
5 till antalet, fullproppade med knallpåsar och ärtsäckar. 
Vi kallades ombord; men som norska gränsen på sina 



— 13 — 

ställen utgör stranden af sjön Stora Le, så tilldelades 
manskapet skarpa patroner, för att vid påkommande be- 
hof kunna genom försvaret af provianten få visa skyldig 
tacksamhet för passagen. Ovanligt var just icke heller 
att norrmännen plägade snappa bort både provianten och 
proviantkosten. Vår armé hade redan i detta hänseende 
lidit rätt kännbara förluster. 

Efter väl förrättad inskeppning gingo båtarna utan 
dröjsmål till sjöss. Intet sätt att resa kunde med detta 
förliknas. Lik en asiatisk despot på sin tron satt jag 
här i allsköns bekvämlighet pa en liten backe af fläsk- 
sidor och smörtunnor, rökande på min pipa i all maklig- 
het under båtens stilla framskridande; här skakades hvar- 
ken kroppen, såsom vid marche-forcée pa bondkärran, ej 
heller marterades fötterna, såsom vid tagande. Omöjligt 
kunde man färdas i mera ro och stillhet. Hade blott 
funnits något att äta, skulle allt varit bra; men på födo- 
ämnen hade vi rätt knappt, oaktadt lasten bestod af idel 
matvaror. Manskapet provianterades för 5 dagar, men 
såsom officer fick jag ingenting med af den sorten. — 
Hvar båt kommenderades af en underofficer och roddes 
af 6 till 8 man, sekunderade af min kommendering, som 
var fördelt på alla båtarna. Sakta framsmögo sig dessa 
pa den jämna vattenytan, under branta skogbeklädda 
bergklyftor, som reste sig längs stranden i dyster en- 
formighet. 

Rodden fortsattes hela natten. Först frampå mor- 
gonen gingo vi i land vid en bondgård nära Trankils 
kyrka. Där låg en afdelning af Dalaregementet för att 
observera den midt öfver sjön belägna gränsen; men det 
lustbaraste jag här såg, var ett original med grå musta- 
scher och grå syrtut, en kapten vid landtvärnet, med en 
deciderad smak för finkel, hvaraf han klunkade i sig rätt 
tappert utan att ändå bli plakat, så ofta han än anlitade 
flaskan, antingen till blandning i kaffekoppen eller rent 
och obemängdt; däremellan skämtade han med värdinnan 
eller lekte med sin röda pudel, som så till vida liknade 
husbonden, att han hade mustascher och var hjärtans ful. 



— 14 — 

Vi gingo åter till sjöss på eftermiddagen och färda- 
des hela natten, emedan rodden var mindre mödosam vid 
denna än vid den hetare tiden af dygnet. Den 23 kommo 
vi till en gammal gård, som innehade en postering af 
Lif regementets husarer. Här tillbragtes midsommardagen, 
och ändteligen den 25 inträffade vi i Västra Ed, hvarest 
jag fick aflämna de flesta af konvalescenterna och under- 
rättades, att regementet stod vid Högsäter i Bohuslän. 
Hoppet att snart vara vid målet var nu nära att upp- 
fyllas. Blott några timmar stannade jag i Västra Ed, 
hvarifrån tåget skedde i sällskap med de soldater af rege- 
mentet, jag medfört från Karlstad, och ännu flera, som 
samlats från olika sjukhus. Härifrån ledde vägen öfver 
obanade fjällstigar till Louiseholms bruk, och så obanade, 
att mitt ringa bagage måste transporteras i klöfsadel på 
hästryggen. Nejden var den ödsligaste jag nånsin sett. 
Den utgör en bergsgren af Kölen, som från norr till söder 
skiljer Sverige från Norge. Men oaktadt bergsklättrandet 
gick marschen ändå raskt nog, under ledning af en väg- 
visare; och efter en natts bivuak i bergen ankommo vi 
till bruket middagstiden den 26. Här träffades en sjuk 
kamrat, med hvilken jag tillbragte några timmar, samt 
aftågade mot aftonen för att morgonen därpå kunna vara 
framme. 

Eko af de reveljslående trummorna genomljudade i 
bergen, när det så länge efterlängtade lägret visade sig 
vid stranden af en liten sjö helt nära Högsäter. Morgon- 
solen sken klar och vänlig på vattenytan. Ett högtidligt 
lugn härskade rundtomkring. Ingen rörelse förspordes 
ännu i lägret, som, med undantag trumslagare och poster, 
syntes försänkt i djup hvila. Hela lägret utgjordes af 
idel riskojor, i symmetrisk ordning rangerade på en sakta 
sluttande backe. Till vänster invid vägen stodo 2:ne 
skildtvakter utanför en större riskoja; där bodde öfver- 
sten, som, redan uppstigen, sett truppen nalkas och kom 
emot mig. Efter behöriga frågor och svar tillsades mig 
att låta manskapet gå till sina kompanier; och snart stod 
jag alldeles ensam med en bonde, som skjutsat min kapp- 



— 15 — 

säck, ganska förlägen för min egen ringa person. Hvad 
var att göra? Hvart taga vägen? Ingen kände mig, och 
de flesta lågo ännu i sin ljufva slummer. En ordonnans 
visade mig till majorens koja, men äfven han sof. Jag 
nedsatte mig på ett torfsäte, för att afvakta hans upp- 
vaknande; och det dröjde icke länge, förrän en liten spens- 
lig, men fryntlig gubbe, med gråsprängdt hår och musta- 
scher, trädde ur kojan. Det var major Fredriksson, som 
bad mig vara välkommen och som, efter nägot litet sam- 
tal, bjöd mig ingå i en annan riskoja där bredvid för att 
sofva några timmar efter nattpromenaden. Där inne låg 
en ung officer i kläderna, på bara marken, och snarkade 
i godan ro. Jag lutade mig också ned, men sofva kunde 
jag inte, därtill kände jag mig alldeles för varm om- 
kring hjärtat! Ändteligen stod jag på den punkt, dit 
min fantasi så länge burit mig: inbillningens drömmar 
gingo i fullbordan, jag var soldat, och ännu bättre — jag 
började min soldatbana under brinnande krig! Framtiden 
vinkade belönande emot, och själfva de mödor, jag redan 
lärt känna såsom mitt stånds oskilaktiga följeslagare, 
förskräckte mig alls inte ; jag var dem fullkomligt vuxen. 
Tvärtom blef dragningskraften dubbelt starkare, när det 
gällde att genom faror och försakelser vinna utmärkelser 
och befordran! Allt förekom mig så leende, så gläd tigt! 
Ack! Adertonåriga ögon, lifvade af hoppet, måste ofel- 
bart skåda föremålen genom hänryckningens prisma! En 
enda omständighet saktade något förtjusningen: jag var 
blyg, såsom man vanligen är vid första inträdet i världen, 
och jag hade gärna sett bekantskapen gjord med mina 
nya kamrater; men äfven häruti var lyckan mig blid. — 
Efter någon stunds förlopp rörde sig den sofvande, sträckte 
sig, satte sig upp och fixerade mig. Vi explicerade oss 
å ömse sidor. Han var regementets l:ste adjutant. Genast 
förde han mig omkring till flere af kamraterna, hvilka 
alla räckte mig handen med det förekommande och öppen- 
hjärtiga uttryck, som är så vanligt hos svenska krigs- 
mannen. Detta hjärtliga emottagande häfde en tyngd 
från mitt bröst. Jag var strax hemmastadd bland kam- 



— 16 - 

raterna. Vid ordernas expedierande fram på dagen blef 
jag anställd till tjänstgöring vid l:ste majorens kompani, 
hvars chef, kapten Schewen, tillbjöd mig bo i sin riskoja, 
tills en dylik för min räkning hunne uppsättas. 

Jag var nu ordentligt installerad, vänskapsfullt mot- 
tagen och skulle börja gradpasseringen vid nästa vakt- 
ombyte af förposterna, h vilket ombyte plägade ske hvar 
tredje dag och denna gång inföll dagen efter min an- 
komst till lägret. Under tiden vandrade jag omkring för 
att bese allt. Mycket hade jag väl läst om läger och om 
fältlef nåden, men första anblicl^n af hvad jag här hade 
för ögonen öfvertygade mig, att tryckta beskrifningar och 
verkligheten äro himmelsvidt åtskilda saker. Här funnos 
livarken tält, trossekipager eller lägerplats efter alnmått, 
hvarom herrar militärförfattare ordat vidt och bredt. En 
förenklad taktik har omkullkastat alla dessa djupsinniga 
lärdomar. Man hade lärt sig gå i fält utan toilett, bord 
eller annat vällefnadens husgeråd; och man befann sig 
lika bra i en simpel bivuak som fordom i väl möblerade, 
rymliga tält, uppradade i en viss regelbunden ordning. 
All vår bekvämlighet i lägret vid Högsäter inskränktes 
däremot till de allra simplaste hyddor af riskvistar och 
torf, med sängar af granris på bara marken eller på sin 
höjd af björkkvistar, flätade mellan horisontellt lagda stän- 
ger en fot från jorden; därtill bord och bänkar af torf, 
och vidare ingenting utom några från grannskapet an- 
skaffade kokkärl och tallrikar. Det förstås, att man vid 
infallande regn icke kunde vara torr uti dessa kojor, som 
man gifvit sig föga tid att bygga bastant. Hvar riskoja 
beboddes af en eller flere officerare, men manskapet låg 
dussintals i sina. Så pass rättade sig likväl lägret efter 
reglementets föreskrift, att symmetri var iakttagen vid ris- 
kojornas uppsättande i ordentliga kompanigator. Endast 
gevären voro egentligen vårdade. Dessa uppställdes om- 
sorgsfullt under en afhuggen och i torfbädd nedsatt gran, 
hvars lummiga kvistar skyddade för väta de omkring 
stammen uppradade gevären. 

Lägret för Västmanlands regementes l:sta bataljon 



— 17 — 

intog en liten backe invid landsvägen, som öfver Vassbot- 
ten går inåt Norge. Andra bataljonen däremot låg bakom 
i en däld, på några hundrade alnars afstand, och på en 
slätt närmare Högsäters by var en bataljon jämtlänningar 
förlagd. I själfva byn lag en liten postering Västgöta 
dragoner samt våra sjuka jämte trossen. Hela denna 
styrka, detacherad från västra arméns 4:de brigad, kom- 
menderades af vårt regementes öfverstelöjtnant, öfverste 
Brändström. 

Västmanlands regemente var här tämligen fulltaligt 
och väntade dessutom en ytterligare tillökning genom 
vargeringsbataljonen, hvilken, såsom ny organiserad och 
icke fullt exercerad, ännu ej fatt rycka i fält. Varge- 
r in gsba taljoner na uppsattes blott under kriget, på sådant 
vis, att två soldatnumror måste gemensamt anskaffa en 
tredje karl, h varigenom hvart regemente ökades med en 
bataljon eller 600 man; men sa väl officerare som under- 
befäl förökades icke, och däraf hände, att befälet blef 
otillräckligt; ty då, efter indelningsverkets plan, befälet 
vid ett regemente beräknades till 8 kompanier, måste nu 
detsamma fördelas på 12 musketör- och 1 jägarkompani, 
som utgjorde alla tre bataljonernas styrka på krigsfot. — 
Första bataljonen var starkast, emedan jägarkompaniet, 
sammansatt af utvaldt manskap ur båda bataljonerna, till- 
hörde densamma. Styrkan vid denna tiden var 12 offi- 
cerare och ungefär 500 underbefäl, musik och manskap. 
Regementets l:ste major, Fredriksson, kommenderade 
bataljonen. Den andra däremot, under befäl af äldste kap- 
tenen vid regementet, Leijonflycht, hade 8 officerare och 
omkring 450 underbefäl och manskap. Vargeringsbatal- 
jonen kommenderades af regementets 2:dre major, Stjern- 
stam, jämte 10 officerare och ett visst antal därtill ut- 
sedda underofficerare. 

Västmanlands regemente hade ett långt, resligt man- 
skap och en ypperlig militärisk takt. Det hade icke länge- 
sedan egt till chef den några år förut afsomnade herti- 
gen af Östergötland, konungens farbror, och bibehöll ännu 
vissa stolta minnen af de företräden ett så förnämt chef- 



— 18 — 

skap hade beskärt regementet. Sträng disciplin, nog- 
grann gevärsexercis och den orubbliga stillhet i ledet, 
hvilken ansågs obestridligt nödig för soldatens fullbildade 
hållning, voro egenskaper, hvaröfver regementet med skäl 
bröstade sig. Ännu citerades med ett slags fåfänga, till- 
räckligen karaktäriserande tidehvarfvets militärlynne, huru- 
ledes hertigen under exercisen en het sommardag varse- 
blifvit en broms, som behagat fästa sig på en soldats näsa, 
utan att den arma karlen igenom minsta ryckning vågade 
afskaka den pinsamma näspärlan, änskönt bloden drop- 
pade ned på remtygen och han var färdig att afsvimma, 
för hvilken manhaftiga uthållighet soldaten efter en god 
stunds åskådande gunstbenäget hugnades med skänken af 
en dukat. Denna anekdot, som efter min tanke endast 
vittnade om en furstlig känslolöshet, anfördes emellertid, 
jämte flera dylika, såsom bevis för truppens förträfflighet. 
Man klagade, att den gamla stammen årligen minskades 
och att nykomlingarna voro af för klumpig natur att kunna 
formas till likstämmighet med de äldre. Sant var också, 
att dessa veteraner från den gyllene åldern bortsopades 
rätt kapitalt. Förra året hade en utvald bataljon deltagit 
i Stralsunds belägring, hvarvid den fick artiga åderlåt- 
ningar, och det var närvarande krig förbehållet att för- 
tära resten af det gamla, under hertigligt inflytande danade 
manskapet. — Hvad officerskorpsen beträffar, räknade den 
många ovanligt bildade och instruerade män, utmärkta 
genom en belefvad, älskvärd umgängeston; och för en 
yngling var det en sann lycka att vid inträdet i världen 
få börja banan i en krets, där den inbördes vänskap, som 
bland krigsmän heter kamratskap, på det hjärtligaste 
räckte honom armarna. Det förstås, att inte alla voro 
helgon: en och annan pojkaktig, dumdristig gynnare fanns 
väl också här; och så länge råhet och kitslighet ansågos 
såsom prerogativer för krigsståndet, blott man alltid var 
redo att med värjan förfäkta sina vindböjtlerier, kunde ej 
heller sådana egenskaper saknas i någon officerskorps. 
Men pluraliteten ibland Västmanlands officerare tillhörde 
uteslutande en redbarare klass. Däremot kan inte nekas, 



— lfl - 

att ju äfven hos dem mycken inbilskhet regerade, till ex. 
i den ton, som enkannerligen vidhängde alltifrån den 
kungliga chefperioden, att nämligen snegla med ett visst 
moquerie åt allt, som pa något sätt afvek från de vid Väst- 
manlands regemente vedertagna plägseder, äfvensom att 
tro sitt regemente allena i fullkomlighetens tillstånd. 

Om aftonen den 28 juni samlades 300 man af båda 
regementena under en kaptens befäl för att af lösa den 
7 2 mil längre fram i ett pass mellan bergen vid gränsen 
stående fältvakten. En sådan vakt räckte tre dygn. Här- 
vid började min gradpassering såsom soldat. Värjan och 
officerstecknen kvarlämnades i lägret; jag mottog ett 
gevär, ett bantlär med 60 skarpa skott och intog min 
plats på högra flygeln i soldatledet. Framkommen till fält- 
vakten, gjorde hufvudstyrkan halt, aflöste förposterna, och 
den gamla vakten fick återvända till lägret. Jag blef 
kvarhållen vid vakten, där vi om natten lago pa marken 
invid de kopplade gevären. 

Följande dagen förflöt utan äfventyr. Som vädret 
var regnduskigt, togo officerarne sin tillflykt till en ris- 
koja, uppförd på en bergskulle. Dit kom en kronofogde 
från trakten, en älskare af det ädla raffelspelet, och så- 
som ämabla värdar skyndade kamraterna att arrangera 
ett parti, hvarvid hände den gode herrn det missödet att 
med rensopad bröstficka fä återresa hem. Under spelet 
var jag blott en stilla åskådare. Hvarken då eller seder- 
mera under min tjänstetid erfor jag ringaste håg för 
spel, hvilket också kom mig väl till pass, emedan på 
den tiden funnos ganska många öfverdådiga spelare vid 
regementet, h vilkas exempel troligen fört mig långt, om 
jag känt någon böjelse att beträda denna slippriga bana. 

Efter att ej på första dygnet blifvit använd till an- 
nat än patrullering, blef jag kvällen därpå beordrad att 
posta på vedettkedjan, där livar rote eller post utgjorde 
3 man, af hvilka en alltid postade, medan de andra hvi- 
lade, eller om natten patrullerade mellan närmaste ve- 
detter. Natten förflöt lugnt; men i detsamma solens 
första strålar förgyllde grantopparna den 30 juni, och just 



— 20 — 

som jag intagit postpasset, hördes till vänster om oss ett 
häftigt utropadt: Verda! hvarpå genast följde ett skott 
— så ett till — ett tredje, och nu var leken börjad, i 
det skogen tiofaldigt återljöd af smällarna. Mina post- 
kamrater grepo yrvakna till gevären med utropet: Bag- 
gen är här! — ett öknamn hvarmed soldaterna utpekade 
norrmännen. Hela vedettkedjan kom i hastig rörelse, och 
trumman ramlade vid fältvakten. Anfallet skedde på 
vänstra flygeln, där jämtlänningarne voro posterade; men 
det dröjde icke heller länge, förrän äfven rödrockar vi- 
sade sig framför oss; och i samma ögonblick de uppträdde 
på scenen, spriddes gevärselden längs hela kedjan. Se så, 
nu var den efterlängtade stunden inne! Äran, denna gu- 
domlighet jag så länge åkallat, till vinkade mig uppmanin- 
gen att uttaga min portion af hennes gåfva! Jag dröjde 
likväl. Den oförmodade, plötsligen påkomna bardaleken 
gjorde mig något försagd. Dock sansade jag mig genast, 
och den ovillkorliga bestörtningen blef ej långvarig. För 
öfrigt felades inte utväg att skingra den. Jag tog mig 
före att lossa skott på skott, visserligen utan att därmed 
skada andra föremål än enbuskarna framför vår front, men 
jag gjorde som de andra. Då och då uppenbarade sig en 
eller annan fiende mellan träden nedanför den sluttning 
vi intogo, smygande från ett träd till ett annat, liksom 
hade han roat sig med leken „låna eld". Härunder aflos- 
sades gevären mot oss, och kulorna voro rätt hörbara; de 
flögo öfver våra hufvuden, pipande i öronen detta hviss- 
lande ett ljud, som aldrig går ur ens minne, sedan man 
väl en gång hört det. Men skjutandet upphörde inom tio 
minuter. En fientlig trupp hade råkat komma oss för 
nära och drog sig tillbaka, efter att hafva sårat 2 af de 
våra och lämnat oss en blesserad fånge. Alltsammans 
var utan ringaste betydelse; det stannade vid en af dessa 
i krig så vanliga tillfälligheter, hvilka ej en gång kunna 
hedras med namnet skärmytsel. För mig hade den likväl 
det anmärkningsvärda, att min första soldatvakt blef 
också min invigning i krutröken. 

Den 1 juli om aftonen blefvo vi på öfligt sätt af- 



— 21 — 

lösta, men tillika anbefallda att kvarstanna för att, i för- 
ening med en större ur lägret utryckt styrka, företaga en 
rekognoscering, som vår chef ämnade anställa öfver grän- 
sen vid Vassbotten, framåt Erningsdalen pa Fredriks- 
hallsvägen. En timme efter midnatt sattes kolonnen i 
rörelse under noga iakttagen tystnad. Vi vandrade pa 
en skogsstig, rikligen öfverströdd med sten och skogs- 
rötter, medan det större detacheraentet följde landsvägen; 
men snart upptäckta af fienden, som med våra jägare 
växlade några skott, fick vårt företag en snöplig ända. 
Emellertid lyckades vi framtränga till en liten norsk gärd, 
hvarest en underofficer och 2 norrmän, instängda i stugan, 
blefvo gjorda till fångar; och med dessa troféer återvände 
vi fram på morgonen till lägret, dit vi anlände med lång 
näsa, under hemmablifna kamraters gyckel öfver den miss- 
lyckade expeditionen. Försäkra kan jag dock icke, att ju 
[ej] denna tilldragelse uti tidningarna blef framställd såsom 
något mirakulöst; ty på den tiden utmålades i rapporterna 
de allra största bagateller såsom hjältedater, helst när, 
liksom vid detta tillfälle, det gällde en favorit hos general 
en chef. 

Min gradpassering gick ganska fort, hvartill bidrog 
det stora behofvet af officerare. Vid nästa fältvakt var 
jag redan avancerad till korpral, och därmed upphörde 
utan vidare omständigheter tjänstgöringen i lägre grader. 
Min kapten var ensam officer vid kompaniet och fick 
mig således oförtöfvadt förordnad till biträde. 

Lägerlifvet var bra enformigt. Det delades mellan 
tjänsteplikter och hushållsbestyr, det senare ända därhän 
att nödgas stiga ned till kökstillredelser för att tillbör- 
ligen fylla magens kraf. På lifsmedel var föga tillgång, 
dels emedan Bohuslän är ett fattigt, glest bebodt land, 
dels emedan föregående trupper, under flera månaders 
husserande i orten, hunnit bortsopa allt ätbart. Att få 
köpa ett får eller en get var redan en raritet; högre 
kunde man aldrig sträcka pretentionerna. Vi egde så- 
ledes ingen annan utväg än att, lika med soldaterna, lefva 
af proviantportioner, hvilka tämligen ordentligt utföllo 



— 22 — 

hvar femte dag, och hvars värde i penningar afdrogs vår 
kontanta aflöning vid månadens slut. Proviantutdelningen 
bland manskapet var ett särdeles lifligt och därjämte 
roande skådespel. Om det förut var aldrig så dödt och 
tyst i lägret, kunde man vara förvissad om, att vid pro- 
viantens ankomst alla med en hast kommo på benen och 
under mycket sorl skyndade till kompanigatorna, den 
vanliga tummelplatsen för själfva delningen. Där upp- 
staplades i små högar hvart kompanis tillvägda kvantitet 
af bröd, fläsk, kött, ärter m. m., hvilket öfvertogs af sol- 
daterna till delning i så många lotter som antalet af 
tjänstgörande personalen inom korpralskapet. Sedermera 
lottades på det viset, att en karl vände ryggen åt mat- 
högarna och tillfrågades af korpralen, som pekade på en 
hög: „Hvem ska ha?" då karlen genast nämnde ett namn, 
och den nämnda anammade sin andel. Det var en riktig 
förlustelse att beskåda, först och främst huru noga hvar- 
enda matbit synades, tummades och afnöps för att i gör- 
ligaste mån bli lika öfverallt, och sedan själfva lottningen 
efter nummerrullen. Soldaterna förrättade proviantdel- 
ningarna med särdeles öm beställsamhet; det sågs solklart, 
att det för dem var ett kärt bestyr. — Hvad beträffar 
matvarorna, så bestodo dessa i bastant föda: knallar, ett 
syrligt, torrt bröd i form af en skorpa, till hvars för- 
tärande erfordrades bergstarka tänder, men som blef gan- 
ska mört och handterligt efter vederbörligt neddoppande 
i vatten; därtill salt fläsk och kött, sill, ärter, gryn, smör, 
— sådana voro huvudingredienserna, hvilka kunde an- 
rättas efter behag; men våra icke särdeles konstförfarna 
kockar mäktade inte åstadkomma andra än de allra enk- 
laste anrättningar, mestadels ärtsoppa och gröt. Med ett 
ord: svält erforo vi visst icke, men måltiderna voro bland 
de torftigaste i sitt slag. — Omkring kokgroparna, an- 
lagda bakom lägret, råkades alltid muntert sällskap. Där 
bortpratades de lediga stunderna i afvaktan på mattim- 
men, där fejades gevären, där rengjordes och putsades 
munderingspersedlarna; och soldaterna valde gärna där i 
grannskapet sin plats för alla sina förrättningar. Efter 



mörkningen var det särdeles roligt att från något afstånd 
observera den lifliga effekten af eldarna, som flammande 
belyste de dunkla människoformerna, i orediga grupper 
omgifvande lågan. Alla morgnar efter reveljen, och kväl- 
lar före tapto, uppställdes kompanierna till korum. En 
man framkallades att göra klockarefunktion. Han upp- 
stämde ett par psalmstumpar med ackompanjemang af 
hela kompaniet i korus, läste därpå några böner, och 
ceremonin ändades med befälhafvarens utrop: Gud bevare 
konungen! hvari hela klungan instämde. 

För öfrigt var tjänstgöringen i lägret mycket litet 
maktpåliggande. Efter tur kommenderades läger- och 
fältvakten, men större delen af tiden förnöttes i hvila. 
Man sof, man pratade, man åt, och nästa dag fortsattes 
samma lefnadssätt. — 

En bland manskapets viktigaste sysselsättningar var 
upplappningen af den luggslitna, adertonåriga beklädna- 
den, som naturligtvis borde vara i skral författning efter 
så långvarig slitning. Många gånger omsydd, ändrad och 
lappad vid flera uniformsförändringar, var det nu kinkigt 
nog att hålla den någorlunda snygg. Den blå grund- 
färgen, från början härstammande från oäkta indigo, hade 
antagit en öfvergång till blågrått, som likväl något för- 
höjdes af icke länge sedan tillkomna gula kragar och 
uppslag. Den nya, grå uniformen, som enligt general- 
ordern skulle anläggas af hela armén, var visst färdig för 
vårt regemente ; men densamma, som ^id min aff ärd från 
Västerås medföljt i packlårarna, hade i anseende till trans- 
portens svårighet kvarstannat i Karlstad. Under tiden 
måste soldaterna hjälpa sig så godt de kunde med den 
gamla, hvaraf det bästa var kapotterna, ehuru äfven dessa, 
af åldrig slitning och flera modellförändringar försämrade, 
inte just lofvade stor uthållighet. 

Det gick för resten strängt till i lägret. Öfverste 
Brändström hade nyligen blifvit regementets öfverste- 
löjtnant och kommenderade det under kriget i stället för 
chefen, general Friesendorff, en utlefvad gubbe, oförmögen 
till annat än att kvittera lönen. Öfverste Brändström 



— 24 — 

egde en vacker, robust figur, men de brutalaste seder. 
Bildad till den post, han nu beklädde, under mångårig 
platsmajors tjänstgöring i hufvudstaden, medförde han 
därifrån en särdeles smak for de barbariska vanor, som i 
Stockholm voro nödvändiga för att säkert hålla tömmarna 
bland garnisonen, på den tiden nationens afskum, men som 
bland indelta, rättskaffens och medgörliga soldater voro 
både vederstyggliga och ändamålslösa. Utom det, att det 
dagliga pryglandet var i högsta måtto motbjudande, var 
det på köpet högst sällan rättvist, hvilket kom däraf, att 
herr öfversten plägade styrka sitt mannamod förmedelst 
de starkaste likörer han kunde öfverkomma, hvarigenom 
han blef somligas plågoande och andras åtlöje. Därtill 
hörde äfven, att man sällan råkar en människa med ret- 
ligare lynne: den minsta motsägelse satte hans galla i 
jäsning, och hans agg räckte i evighet. Således var ej 
underligt, om han afskyddes af officerarne och hatades af 
soldaterna både för sin dryckenskap och för sin ilskna, 
pedantiska stränghet. I senare fallet var han lika nyck- 
full som orimlig. — Så hade han t. ex. befallt, att ingen 
af oss utan hans speciella permission finge gå öfver till 
andra bataljonen, ehuru lägret låg ungefär 200 alnar från 
vårt eget. Vi åtnöjde oss därföre för det mesta att kvar- 
blifva, lik fångar, på vår bataljons lägerplats; och jag för 
min del var ingen enda gång hos jämtlänningarne, utan 
bekikade blott på af stånd, huruledes dessa officerare hvar 
morgon sutto i so^en utanför sina riskojor med röda filt- 
mössor på hufvudet. — Till byn Högsäter kommo vi aldrig, 
med mindre vi hade någon kommendering dit i och för 
bestyr vid trossen, som därstädes var stationerad. 

Ett par gånger voro båda bataljonerna samman- 
dragna till exercis, hvarvid fanorna saknades, ty dessa 
voro kvarlämnade hemma i provinsen, insatta uti Västerås 
domkyrka, mindre af fruktan för deras möjliga expone- 
rande, än för det så brukades på den tiden, när ett rege- 
mente ryckte i fält. — - Jag hade vid exercisen tillfälle 
att förvissas, huru angeläget är att icke allenast läsa utur 
böcker, utan äfven genom praktiken exequera hvad man 



— 26 — 

läst. Manövern efter reglementet hade jag väl i hufvu- 
det, men visste ändå inte att riktigt föra min pluton 
första gången jag stod i linje, utan måste såsom mentor 
begagna den gamla korpralen, som stod bakom mig i 
plutonluckan, och som säkert aldrig läst en rad i regle- 
mentet, men det oaktadt var bättre hemmastadd i evolu- 
tionerna än herr fänriken själf. 

Tre veckor försvunno ganska hastigt. Kamraterna 
klagade immerfort öfver ledsnaden och öfver de galen- 
skaper, som brukade följa på öfverstens rus; och som 
ruset dagligen förnyades, togo galenskaperna ingen ända. 
Man var högeligen missbelåten. Jag däremot tyckte allt 
var förträffligt ; förargelsen rörde mig föga, matanrättnin- 
garna hade visserligen kunnat vara bättre, men jag var 
icke kräsligt uppfödd, och jag fann mig således tämligen 
belåten med hvad som vankades. Den militära tjänst- 
göringen harmonierade för mycket med de önskningar 
jag alltid hyst, för att jag icke med största ifver skulle 
omfatta tillfället att fullgöra hvad min plikt tillhörde. 
Här i lägret, under oafbruten ordning och sträng tillsyn, 
var just rätta stället att inhämta och vänja sig vid de- 
taljerna af truppens behandling och vid den punktlighet 
och hörsamhet, som utmärker militärväsendet. Jag var 
riktigt i mitt element. 

Vid denna tid inträffade händelser, som helt oför- 
modadt gåfvo vår verksamhet en förändrad riktning. 
Lyckan tycktes för ett ögonblick le mot de tappra fin- 
narne. Efter Sveaborgs fall hade fienden skyndsamt in- 
kräktat hela Finland med undantag af de norra länen; men 
några lyckliga träffningar i Österbotten, förnämligast de 
vid Siikajoki och Revolax, hade gifvit sakerna en ny 
vändning, hvarigenom det blef möjligt att återtaga offen- 
siven å svenska sidan. Under loppet af sommaren blefvo 
ryssarne öfverallt tillbakaträngda. Trupperna i Savolax 
skickade redan ströfkorpser öfver ryska gränsen, och 
strandarmén marscherade söderut för att räcka handen åt 
åländska fördelningen. Törhända skulle tillräcklig und- 
sättning af manskap och krigsförnödenheter ännu frälst 



— 26 — 

landet, om ledningen af vår krigsadministration råkat vara 
i bättre händer; men senfärdigheten och halfmesyrer för- 
därfvade allt. Emellertid utfärdades order till en del 
regementen på norska gränsen att ofördröj ligen skynda 
finska armén till hjälp, däribland också Västmanlands 
regemente. Vi hade tillika den tillfredsställelsen att bli 
kvitt den förhatliga öfverste Brändström, som kvarstan- 
nade vid västra armén under sin höga vän och gynnare, 
general Armfelt. Redan denna omständighet prisades så- 
som ett godt förebud. 

Första bataljonen af marscherade från Högsäter sent 
om aftonen den 24 juli för att begagna nattens svalka; den 
andra skulle följa efter om några dagar. Vägen togs förbi 
Nafverstad, hvarifrån vi följande dagen af tågade för att vid 
Svarteborgs gästgifvaregård komma upp på stora lands- 
vägen från Svinesund. Vi behöfde blott första dagen gå 
till fots; uppbådad kronoskjuts stod oss sedermera till 
hands längs hela vägen genom Sverige. 

Denna resa eller, rättare sagdt, denna galoppad från 
norska gränsen till Grisslehamn kunde med skäl räknas 
till våra vedervärdigheter. Det eviga bestyret vid skjuts- 
ombytena, innan soldaterna intagit nya åkplatser, den 
oupphörliga fruktan för deras gevärs skadande och deras 
persedlars kvarglömmande eller borttappande, det odräg- 
liga dammet, upprördt af så många hundrade hjul och 
hästfötter, som insvepte oss i ett ogenomträngligt moln, 
på vippen att kväfva en stackare — allt detta utgjorde i 
sanning ett ganska bedröfligt helt. 

Första nattkvarteret var Uddevalla. Denna stad, ny- 
ligen härjad af en gruflig eldsvåda, var åter uppstånden 
ur ruinerna till ett trefligt och snyggt utseende. Den 
var vårt sista ordentliga kvarter under hela färden, där 
man riktigt fick hvila ut och hann äta sig mätt. Alla 
andra kvarter voro så långt ur vägen, att vi officerare, 
efter att hafva sörjt för manskapets inkvartering, måste 
se större delen af natten försvinna, innan vi hunno fram ; 
och vid första dagning voro åter alla till vägs. Mig träf- 
fade dessutom den motgången, att min kapten, med hvil- 



— 27 - 

ken jag åkte tillsammans, hade en oöfvervinnelig passion 
för söl, h varigenom vi alltid voro efter alla andra; än 
dröjde han för att äta och dricka, än för att spegla sig i 
glansen af någon rödblommig tärnas fagra ögon. Städerna 
voro i synnerhet retande för honom: därifrån ville han 
högst ogärna; men lyckligtvis passerade vi få städer. 
Denna hans vurm för tidspillan vallade emellertid, att vi 
sedermera, för att hinna fatt kompaniet, måste flänga af 
i fyrsprång, under skjutsböndernas högljudda svordomar. 

På detta vis passerades Västergötland, Närike och 
Västmanland utan att det ringaste hinna bese landet, 
hvarigenom vi jagade fram i ordets strängaste bemär- 
kelse. Den 30 juli kom bataljonen till Västerås, men så 
långt inpå natten, att vi hart nära fått ligga på gatan, 
ehuru vi bort räkna på att bli emottagna med öppna 
armar uti hufvudorten af regementets hembygd. Veder- 
börande auktoriteter hade likväl gått till sängs och med 
dem vårt hopp om inkvartering. Åndteligen mot mor- 
gonen, när man hunnit skaka de goda herrarne ur söm- 
nen, fingo vi i vår ordning njuta en kort hvila; och till 
försoning för den så sent oss tilldelade inkvarteringen 
inbjödos officerarne före af resan på déjeuné hos tillför- 
ordnade landshöfdingen, baron Bennet, vårt regementes 
forna öfverstelöjtnant. 

Den 1 augusti passerades Uppsala i största skynd- 
samhet, och den 2 middagstiden anlände vi till Grissle- 
hamn, ett kalt, ödsligt och fult ställe, med en telegraf på 
högsta toppen af ett berg, en vårdkase på ett annat, och 
i bakgrunden det blå, svallande hafvet, som jag här för- 
sta gången skådade. Åt hafssidan syntes mycket tydligt 
Signilskär, dit man räknar 3 mil, och bakom detta, längre 
bort, lik en blå dimma den delen af Åland, som kallas 
Eckerön. 

Embarkeringen på färdigliggande roslagsskutor före- 
togs samma dag. Ett hälft kompani packades hop på 
hvar skuta, trångt — det förstås, ty 60 å 70 man lågo 
inom relingarna i dessa odäckade farkoster, hvarftals lik- 
som sillen i en tunna. Åt befälet inrymdes kajutan, där 



— 28 — 

snusk, trängsel och vedervärdig stank hjälptes åt att göra 
vistandet bra otrefligt; också sökte vi hellre våra hvilo- 
ställen ofvanpå kajuttaket, med risk att af storseglet 
sopas i ansiktet. 

Följande morgon gingo skutorna till segels; men 
hade landresan skett hufvudstupa, så blef nu seglatsen 
en motsats till den förra. Skrala vindar och klent sjö- 
folk åstadkommo gemensamt denna senfärdighet. Man 
vågade sig inte ut på hafvet, utan följde försiktigt ku- 
sten åt, så länge man möjligtvis kunde följa den, och 
hamn söktes stundeligen. — Vistandet ombord var emel- 
lertid något alldeles nytt för mig. Den, som aldrig gjort 
någon sjöresa, förefalla de högst kuriösa den där stän- 
diga vaggningen och krängningarna, hvarvid tycks råda 
så mycken osäkerhet, att man fruktar fartyget med hela 
tillhörigheten skall ramla öfver ända. 

Redan middagstiden ankrades utanför Öregrund, där 
vår ankomst beredde en förfärlig uppståndelse. Staden 
ockuperades af den Lifregementets vargeringsbataljon, jag 
förliden vår sett i Västerås; och som befälhaf våren in- 
billade sig, att de beväpnade seglarena kunde vara fiender, 
började larmtrumman dana på gatorna. Garnisonen trädde 
i gevär; en båt kom försiktigt utsmygande på rekogno- 
scering. Men stillheten inträdde ånyo i staden efter gjord 
bekantskap med ankomlingarne. Vi uppehöllo oss blott 
öfver natten i denna hamn. 

Därifrån seglades åt Gefle, dit vi likväl inte an- 
lände förrän den 6 i anseende till de många dagliga 
landningarna i skärgården. Nu måste provianteras och 
en hop sjuka aflämnas. Således ny ankring, en half mil 
utanför fästningen Fredrikskans eller en mil från sta- 
den. Stränderna omkring den djupt ingående hafsvik, 
som utgör inloppet till Gefle, betäckas af täck löfskog, 
rätt trefligt och intagande. Här och där emellan löftop- 
parna framtittade ett rödt tegeltak eller åtminstone ett 
torftak med hvit skorsten; och vi, trötta af sjöskvalpnin- 
gen, voro icke sena att söka härbärge under ett af dessa 
tak, som lofvade ojämförligt mera än kajuttaket vare sig 



— 29 — 

ofvan eller under. Också mottogos vi i ett tämligen 
osnyggt fiskartorp, sedan skutorna lagt i land, för att 
manskapet skulle få röra sig på landbacken. — Staden 
besökte jag icke, men däremot Fredrikskans, som för mig 
hade den märkvärdigheten att vara den första fästning 
jag skådat i verkligheten, sedan jag i flera år studerat 
konsten att bygga och förstöra fästningar. 

Några dagar förgingo stilla; men platt intet att göra, 
ett trångt hål att bo uti, och till morgon, middag och 
kväll bara fisk, förnämligast strömming, blef slutligen 
tråkigt nog. Vi längtade bort. Order hade ankommit, att 
bataljonen skulle gå upp till Hernösand längs kusten och 
sedermera segla öfver hafvet till Kristinestad att söka 
förening med general Vegesachs korps, som borde inträffa 
i grannskapet af samma stad för att stöta till finska armén. 
Från Finland ingingo alltjämt goda underrättelser. Alla 
längtade också högeligen dit för att med det snaraste få 
deltaga i krigshändelserna. 

Den 10 gingo vi åter till sjöss, men seglingen blef 
icke långvarig; redan följande dagen inföll en stiltje, den 
rospiggarne begagnade för att på nytt söka den kära 
ankringsplatsen. Således flyttades vi i flera dagar från 
den ena holmen till den andra, alla lika kala, lika ödsliga, 
utan träd eller vegetation. Änd t eligen inlupo vi den 15 
i Hernösands hamn under hällande regn. Hit hade spridt 
sig ett rykte om 2,000 norrmäns infall i Jämtland, dal- 
man blott kunde disponera några ny exercerade bataljo- 
ner till försvar. Öfverläggningar förehades att skicka 
oss till norrmännens fördrif vande, och till en början lät 
man oss landstiga, och vi inkvarterades i Hernösand. 
Landshöfdingen gaf middag och biskopen déjeuné åt 
officerskorpsen. I allmänhet visades oss utmärkt artighet 
äfven af stadsbor, som inte hörde till ämbetsmännen. 
Månne man verkligen fruktade, att danskarne skulle våga 
en marsch af minst 30 mil för att besöka kustlandet? 
Så såg det åtminstone ut. Bataljonen af färdades med 
kronoskjuts, eller så kallad marche-forcée, den 18 middags- 
tiden och anlände om natten till Sundsvall efter en kort, 



men besvärlig resa i de grufliga Medelpadsbackarna och 
en långsam färj passage öfver den breda Indalsälfven. 
Imponerande skönt är detta alpland med sina vackra 
dalar mellan skyhöga berg. Att där finnes god tillgång 
på byggnadsmaterialier, intyga de prydligt byggda går- 
darna med sina rymliga, merendels två våningar höga 
boningshus. 

Sundsvall, som 1803 afbrann i en häftig eldsvåda, 
var nybyggdt, reguljärt, med breda gator, och husen hade 
ännu icke fått det rödfärgade skick, hvilket utgör liksom 
en uniform för svenska småstäderna; de gåfvo i sitt ljusa 
tillstånd en glad anblick. Många tomter lågo ännu obe- 
byggda. Stadens belägenhet i en djup däld, innesluten 
af oändligt höga berg, är annars inte särdeles behaglig. 

Efter 2 dagars väntan på det nödiga hästantalets 
hopsamlande — som inte var så snart gjordt i dessa glest 
bebodda trakter — fortsattes kosan på Jämtlandsvägen 
genom den dal, hvari Njurunda älf framrinner — en den 
skönaste nejd man kan tänka sig, uppfylld af snygga,, 
fryntliga gårdar, små åkergärden och vidsträckta, leende 
ängar, hvilkas ljufva, gröna färg gladde ögat. Öfver allt- 
sammans utbredde en härlig sommarsol sin milda, lifgif- 
vande glans. Det var en vällust att resa här, helst det 
skedde makligt, utan fjäsk. Men detta nöje blef inte 
långvarigt. Vid Borgsjö, 8 mil från Sundsvall, mötte ny- 
heten, att norrmännen dragit hem igen; således var resan 
numera öfverflödig. Vi stannade i bivuak öfver natten 
och återvände följande dag till staden för att därifrån 
fortskaffas till Finland. Under förberedelserna till em- 
barkeringen framlefde vi en vecka i maklig ro uti Sunds- 
vall, trakterade oss med åkerbär (som här fås i öfverflöd)> 
med hjärpar, rentungor och andra Norrlands läckerheter. 
Där fanns i staden en öfverste Engelbrechten, hvilken i 
egenskap af generaladjutant kommenderade alla trupper 
af norra fördelningen, men som mindre intresserade sig 
för det krigiska än för det, som hörde till köket. Han 
var en riktig matsmältningsmaskin och bar välbeställdt 
syn för sägen med sin tjocka mage och sin dubbla ister- 



- 31 — 

haka. Också föregick han oss tappert ined godt exempel 
i ätandet, helst sedan han nu med fördubblad aptit åter- 
kommit från Jämtland, där norska invasionen påkallat 
hans närvaro. De för spel nitälskande kamraterna äter 
hade äfven sin ro tillfredsställd i sällskap med en bruks- 
patron från orten, stor spelamatör, som talte i näsan och 
syntes i hög måtto skral, men som aldrig lusiterade vid 
något slags spel och därföre firades af vissa bland de våra. 
Under beständigt sus och dus försvann den ena da- 
gen efter den andra. Auktoriteterna voro nu tämligen 
liknöjda om oss, sedan fruktan för norska fejden blifvit 
aflägsnad. Men det var heller icke lätt att skaffa oss 
öfver hafvet; på fartyg var väl ingen brist, men dess- 
inera på sjöfolk. Slutligen förhyrdes ett stort, tremastadt 
skepp jämte en skuta, med besättningar af Västerbottens 
landtvärn, hemma vid kusten och således ansedda sjö- 
vana. Tre musketörkompanier tillika med jägarne in- 
skeppades på det större, och det fjärde kompaniet på det 
mindre fartyget. Man lade ut, men vid så knapp vind, 
att af seglingsförsöket måste öfverges; man kunde inte 
komma utom skärs, utan nödgades vända om till hamnen. 
Truppen förblef ombord; men den, som önskade det, fick 
gå i land, en uppmaning, som inte gjordes förgäfves, ty 
på skeppet lågo vi högst illa: i kajutan logerades tva 
officerare och i skeppsskrofvet under däck allt under- 
befäl och manskap. Nya trupper anlände samma dag 
från Åland, nämligen ett par bataljoner Östgöta landt- 
värn under öfverste Sköldebrands befäl. De hade slagits 
i södra Finland vid ett af de många fantastiska land- 
stigningsförsöken och medförde sådana lätt blesserade, 
som snart voro åter tjänstbara. Dessa trupper, så till 
sågandes nyss komna ur elden, intresserade mig inner- 
ligen, och med hemlig afund betraktade jag en officer, på 
hvars hatt syntes hålen efter en genomgången kula. — 
Den krigiska och hurtiga takten hos dessa nybakade sol- 
dater var för öfrigt öfverraskande. Under mera erfarna 
befäl skulle de snart kunnat täfla med hvilka gamla krigs- 
bussar som helst; men ett oförlåtligt fel var begånget, då 



— 32 — 

den utskrifna ungdomens krigsdanande öfverlämnades åt 
människor utan egen bildning för krigsståndet och, hvad 
nästan värre var, till större delen af den sämsta moraliska 
halt; därjämte var det törhända äfven ett stort fel, att 
allt landtvärn blott och bart utgjordes af ungt, oerfaret 
manskap, utan någon äldre stam. Men sådana lyten 
oaktadt slogs landtvärnet ganska käckt vid de få till- 
fällen det användes mot fienden. Tyvärr voro dessa till- 
fällen så fåtaliga! Största delen uppoffrades liksom med 
flit genom dålig behandling, bristande kläder och föda 
hemma i landet, utan att komma i handgemäng med 
fienden. Så stor höga vederbörandes vurm än var för 
uniformen, hade finanserna dock inte velat räcka till 
någon beklädnadsutstyrsel för landtvärnet, som i egen, 
vanlig bonddräkt måste åtnöja sig med tillsatsen af band 
om hattarna, gula ullgarnsståndare och nödiga remtygs- 
persedlar. 

Den 30 augusti uppblåste ändteligen en gynnsam, 
ehuru svag vind. Dagen var skön: en mild sol spridde 
sina värmande strålar öfver land och haf . Man skyndade 
att hissa segel, fastän farten vid så knapp vind inte 
kunde bli särdeles snabb ; också åtgick hela förmiddagen, 
innan vi hunno förbi Brämön, som ligger i hafsbandet, 
vid inloppet till Sundsvall. Nu voro vi i öppna sjön. 
Kurs styrdes på Kristinestad. Jag hade föresatt mig att 
dröja på däck så länge ännu något var synligt af svenska 
kusten. Småningom försvann den, tills slutligen den sista 
blå randen på horisonten också nedbäddades i hafvet. 
Ifrån den stunden syntes bara himmel och vatten. En 
känsla af svårmod tyngde mitt bröst. Det var första 
gången jag lämnade Sverige; möjligen kunde det äfven 
vara den sista. Föreställningen härom var plågsam, ty 
lifvet är alltid kärt; och få äro väl de, som med så 
mycken liknöjdhet gå kommande öden till mötes, att de 
icke med en suck se tillbaka på det land, där de fram- 
lefvat glada och lyckliga barndomsdagar. Den dystra 
sinnesstämningen blef dock ej långvarig: en naturlig fal- 
lenhet för motsatsen bortjagade den, och det gick nu så 



— 33 — 

mycket lättare, som jag hoppades snart få störta mig i 
hvirfveln af krigets omskiftningar — det så länge efter- 
sträfvade målet för mina mest brinnande önskningar; ty 
med lif och själ var jag krigsståndet tillgifven. — Jag 
kallades från allt grubbel till muntrare föreställningar af 
det lustiga sorlet från kamraterna, som pa däcket slagit 
en ring omkring vår skeppskapten, hvilken hade den fula 
vanan att beständigt famla i dryckenskapens töcken. Nu 
var han blott halfpirum och förtäljde sina sjöhändelser, 
hvarvid han, efter sjögas t maner, skar så bra till i växten, 
att berättelsen lönade mödan att åhöra i brist på annan 
sysselsättning. Dock öfvertygades vi snart nog, att de 
stora orden föga harmonierade med hans mindre pålitlig- 
het i yrket. 

Katten förflöt stilla och trankilt. Vädret var mildt, 
seglingen på intet vis obehaglig. Nere i kajutan lågo vi 
däremot ganska illa. Man hade bredt ut segel och kappor 
på golfvet, hvaruppå vi snarkade i stor trängsel. Kvalm 
och instängd luft marterade oss; också voro vi på fötter 
innan dagningen, för att på däck få andas ut och se solen 
uppgå, en åstundan, som dock förblef ouppfylld, ty mor- 
gonen var töcknig, himmelen mulen, och ingen sol syntes 
till. Tvärtom skockade sig allt flere moln på himla- 
hvalfvet, och blåsten ökades stundeligen, så att det snart 
hven den mest kusliga musik i tackel och tåg. Hafvet 
gick redan ganska högt. Man spådde storm och började 
minska segel. Skeppet lade sig så mycket på sida, att 
det ville sin egen konst att gå rakt fram på däcket utan 
att ramla ner till den i vattnet lutande relingen, hvilket 
för ovana sjöfarande just inte var någon angenäm på- 
minnelse om det kapriciösa elementets förmåga. Allt 
detta var gjordt inom mindre än en timme. Stormen var 
redan i full vigör, och skeppet sköt en förvånande fart i 
de vilda, skumbetäckta böljorna. Kaptenen tillspordes om 
kursen; men som han redan hade morgonruset på halsen, 
voro hans ord icke tillfredsställande. Han framtog dock 
ganska beredvilligt ett sjökort, anställde ett slags mätning, 
men gjorde med cirkeln, för att utmärka skeppets stånd- 



— 34 — 

punkt, ett så vidt gapande hål genom pappret, att en 
flotta af 20 linjeskepp kunnat bekvämligen manövrera på 
den punkten. 

Mot middagen hade vindens raseri än vidare tillväxt. 
Den häftigt upprörda sjön svallade fräsande om sidorna 
på skeppet, hvilket likt ett flarn dansade från våg till 
våg. Det var nu ogörligt att bli på däck, öfver hvilket 
den ena störtsjön efter den andra vältrade sitt hvita skum r 
så att luckorna måste påläggas, hvarigenom det stackars 
manskapet nere i fartyget kom i en ohygglig belägenhet, 
saknande frisk luft och plågadt af sjösjuka, hvars utgju- 
telser synnerligast besvärade dem på nedersta bottnen, i 
anseende till uppbörden af evakuationerna från de ofvan- 
före liggande. Officerarne instängde sig i kajutan, hvars 
fönsterluckor också måste före, till värn mot det våld- 
samma, påträngande vattnet. Ljus upptändes. Man nöd- 
gades ligga stilla, emedan det var platt omöjligt att stå 
på benen. Lyckligtvis voro blott 2 bland oss sjösjuka, 
den ena vår gamla major, och han kröp in i kaptens kabyss 
innanför kajutan. På längden var det emellertid alldeles 
odrägligt nere i kajutan: man kunde inte annat än längta 
efter ombyte; också försökte några af oss att på efter- 
middagen kräla upp på däcket för att andas ut. Där 
mötte en ryslig anblick. Stormen hade nått sin höjd. 
Vågorna liknade skyhöga berg, mellan hvilka skeppet 
slungades med en sådan fart, att när det från ryggen af 
en våg slungades ned i djupet, tycktes det direkt skola 
gå till botten. Det andra fartyget syntes långt borta och 
försvann stundtals mellan vattenmassorna, till dess det 
i nästa ögonblick visade sig så högt uppe, att det liksom 
hängde uppe i luften. Från de svartgrå molnen ned- 
piskade ett groft regn. Vågornas och stormens fruktans- 
värda dån döfvade sinnena. Genomvåt stod styrmannen, 
fastbunden vid rodret. Kaptenen däremot var alldeles ifrån 
sig. Visst hade skrämseln förjagat ruset, men allt hans 
kurage hade följt med, så att han stod där handfallen, 
utan att kunna något företaga. — Finska kusten syntes 
nu tämligen nära; på en holme sågos till och med träden 



— 86 - 

ganska väl. Men ehuru vindon inte egentligen låg åt 
landet, fruktade man likväl, att skeppet skulle krossas mot 
klipporna. Kanonskott lossades för att påkalla lots, men 
förgäfves! Man kunde nästan förutse, att ingen skulle våga 
sig ut i stormen. Det led mot aftonen, och något parti 
måste tagas. Nakna berguddar sträckte sig ut i sjön, 
och de bränningar, som sköljde öfver klipporna, utvisade 
vårt öde, om vi nalkades stranden. Det beslöts således 
att gå ut till sjöss öfver natten, då man icke vågade an- 
löpa kusten utan lots. Denna natt går aldrig ur mitt 
minne. Alla voro förbryllade, ångest och fasa stodo läs- 
liga på hvarje ansikte. Oredan var obeskriflig. Det kna- 
kade och brakade i fartygets alla fogningar, liksom de 
velat skiljas åt. Vågorna dunkade våldsamt på sidorna, 
och vid krängningarna ramlade allt på hvartannat, så 
människor som liflösa ting. En officer hade tagit plats 
på sidobänken i kajutan, med sin kappsäck till örngått; 
men vid en rullning flögo både han och kappsäcken till 
motsatta sidan utan att röra vid golfvet. Majoren visade 
sig en gång stretande i dörren till sängkammaren, men 
slungades oemotståndligen i andra väggen, h varifrån gub- 
ben på händer och fötter måste söka sig tillbaka till sin 
håla. Annorlunda än krypande kom man ingenstans. 
Kantiner, schatuller, stolar och allt, hvad inte var fast- 
surradt, slängde fram och tillbaka vid vändningarna och 
tumlade öfver oss, som lågo på golfvet. Ack, hvad här 
längtades efter dagen! Men timmarna gingo kräftgången. 
Omsider inträdde morgonon. Skeppet vände, så fort 
det kunde dirigeras. Kursen togs åter mot norden för 
att återvinna den kosa, man under natten förlorat. Stor- 
men började så pass lägga sig, att man kunde kräla upp 
på det af vattnets öfverspolande slippriga däcket. Hvil- 
ken vällust att få andas ut i friska luften! Ingen behöfde 
det bättre än det stackars manskapet nere i fartygets in- 
nanmäte. Också försummades ej att öppna luckorna till 
skeppsrummet — en åtgärd så mycket angelägnare, som 
en verklig pestånga strömmade ur skeppsskrofvet. — Vin- 
den var visst mindre våldsam, men hafvet ändå så pass 



— 36 — 

uppretadt, att vi ganska häftigt gungades på de höga 
svallningarna efter stormen. Till Kristinestad kunde vi 
ej inkomma, emedan fartyget ej förmådde arbeta sig fram 
åt det hållet. Man närmade sig emellertid kusten, och 
slutligen kom lots ombord, en gråhårig hedersman, som 
förde oss in till Kaskö, beläget närmare ut i hafsbandet, 
och dit också den mindre farkosten redan aftonen förut 
lyckats inlöpa. Lotsgubben välkomnades på allt sätt. Han 
hade under gårdagen i sin spetsiga båt försökt bana sig väg 
till skeppet och redan varit så nära, att han tydligt hört 
huru manövern anordnades för att gå ut till sjöss, fastän 
ingen om bord kunnat bli honom varse bland de skyhöga 
vågorna. På eftermiddagen voro vi redan i Kaskö hamn. 
Hvad fröjd, då ankaret föll! Det var emellertid för sent 
att debarkera förrän följande morgon, då kvarter intogos 
på herrgården Bennvik, belägen på fastalandet, midt emot 
köpingen Kaskö. All sjösjuka var sin kos, vid det foten 
sattes på landbacken. 

Efter erhållen underrättelse att general Vegesachs 
korps stod vid Lappfjärd, 4 mil från oss, af sändes en 
officer att uppsöka generalen, anmäla vår landstigning 
samt undfå förhållningsorder. Under tiden kvarstannade 
bataljonen på Bennvik. 

. Således voro vi då på finsk botten! Det hörde lik- 
väl till vår otur att landstiga i en bedröflig stund, just 
som lyckans timglas var utrunnet! Träff ningarna den 
l:sta och 2:dra september, vid Ruona bro och Kuortane, 
voro inledningen till ryssarnes återkommande öfvervälde. 
Finska armén stod på vändpunkten för reträtt norr ut. 
Vi kommo alldeles lagom att dela alla mödor, alla för- 
sakelser, oskiljaktiga från ett långt och besvärligt återtåg. 
Ryssarne hade hunnit så pass förstärka sig, att deras 
framgång borde vara försäkrad, då man däremot å svenska 
sidan försummat öfversända tillräckligt antal trupper till 
ersättning för afgången vid finska armén. All hjälpsänd- 
ning finnarne fingo, var general Vegesachs fördelning, 
bestående af två svaga brigader, en under öfverste Bränd- 
ström (som vi hade det missödet att återse), med 2 Upp- 



- 37 - 

lands och 2 Västmanlands bataljoner af Helsingeregementet 
och dess vargering samt dessutom ett par skvadroner 
Lif garde till häst och ett batteri af 8 artilleripjeser, allt- 
sammans på sin höjd 3,500 man. 

Bennvik var eller, rättare, hade varit en ståtlig egen- 
dom; nu låg allt i ruiner. En rik egare, superkargören 
Bladh, som tillbragt lång tid i Ostindien, hade användt 
sitt öfverflöd till att försköna stället och samla ett slags 
museum af konstalster och sådana kuriositeter, han hem- 
fört från Indien. Af denna härlighet var likväl ringa i 
behåll, sedan ryssarne fått makt därmed. Herrgårdshusen 
voro väl skonade, emedan högre officerare bebott dem; 
men många andra byggnader voro afbrända, dyrbarheterna 
sönderkrossade, planken nedrifna, träden kullhuggna, ja, 
själfva gräsvallen på gården omvänd. Ohygglig var denna 
förstörelsens bild, hvari jag första gången skådade frukten 
af krigets själfsvåld. Bland stengruset af de brända husen 
lågo högar af sond rigt japanskt porslin, sidentrasor, hufvud- 
lösa kinesiska dockor, guldprydda bokpärmar, bitar af gra- 
vyrer, stolfötter m. m., allt ett verk af kosackerna, hvilka 
slutat plundringen med att släpa bort egaren själf, bunden 
mellan hästarna, för det han var känd att icke hylla ryska 
intressen. Hela trakten rundt omkring hade blifvit gräs- 
ligt härjad. Egentliga orsaken till en sådan förbittring 
hos fienden var böndernas uppresning förliden sommar, 
då de sammansatt sig att tillfångataga eller döda sina 
ryska gäster och genom verkställandet af beslutet ned- 
kallat hämndens åska vid fiendens återkomst. Också ut- 
bröt den på välbeställdt ryskt maner; man hade till och 
med korsfäst bönder på ett par ställen och farit fram med 
sådant barbari, att hela massan af socknens befolkning 
allmänneligen undflytt till finska armén, där en frikorps 
upprättades af flyktingarna. 

Hvad som blifvit i behåll af Bennvik var emellertid 
ett jordiskt paradis för oss; det väl furnerade visthuset 
och de vid plundringen skonade sängarna voro oss inte 
litet välkomna. Hvilket afbrott från sjöresan! Där brist 
och modstulenhet, här öfverflöd och lustigt leben! En 



— 38 — 

fryntlig hushållerska (som jämte husfolket talade god 
svenska) uppbjöd all förmåga att vederbörligen förpläga 
oss. Och dessutom fanns här mycket olikt hembygden 
att åskåda. Själfva inbyggarena vid kusten skilde sig 
icke mycket från svenskarne; men bönderna inifrån landet, 
hvaraf flere med en transport voro hitkomna, sågo helt 
annorlunda ut med sina breda fullmånefysionomier och 
frånstötande butterhet. Deras smutsbruna skinn torde få 
tillskrifvas den rökning, de i porten genomgå; men visst 
är, att de i våra ögon voro ingenting mindre än fagra. 
Och deras skrud sedan! Hufvudet betäckt af en låg mössa, 
snarlik en kalott, benen omlindade med röda band ofvan 
fotbetäckningen, som heter pjäxor samt liknar kängor 
med den skillnad, att sula och öfverläder äro allt i ett 
stycke, slutande i en spets, uppstående öfver tårna. Deras 
åkdon föreföllo också rätt ovanliga: långa kärrkorgar med 
lokarankselar. — Hvad språket angår, var det för oss en 
obegriplig rotvälska, hvaraf blott ett eller annat ord för- 
mådde skaffa sig kvarter i minnet. Landet däremot var 
fullkomligt svenskt: gråsten och granskog, gärdesgårdar 
och djupa diken. 

Länge fingo vi dock ej traktera oss på Bennvik. 
General Vegesach sände bataljonen order att marschera 
till Lappfjärd, och den 5:te bröto vi upp från det rara 
kvarteret. Vädret var regnduskigt, utsikterna vederstygg- 
liga, ingenstädes en koja; bara skorstenar, svärtade af lå- 
gan, utvisade hvar husen tillförene stått. Sådan var hela 
denna numera öde nejd ända till Närpes kyrka, något 
mera än en mil från Bennvik, där order mötte oss att 
vända om för att sjöledes af gå till Vasa. Således en ny 
sjöfärd! Alla skutor sattes i rekvisition, och följande da- 
gen seglade vi bort; men liksom förra seglingen blef äfven 
denna idel söl. Man landade än här, än där vid holmar 
och klippor. Till tidens förkortande lånade några af oss 
ett par bössor af sjöfolket och förlustade sig med att vid 
ankringsplatserna skjuta beckasiner, hvarpå fanns stort 
öfverflöd. Ett annat tidsfördrif var besöket på en i skär- 
.gården stationerad brigg, inredd till örlogsman, som från 



— 39 — 

sjösidan bevakade fienden utanför Vasa. Jag hade aldrig 
sett något krigsfartyg och tyckte mycket om denna lilla 
fästning på vattnet. — Vid en af dessa landstigningar 
hände sig, att en af våra soldater, som aflidit ombord, 
måste begrafvas. Kyrkogård var ej att tillgå, ej heller 
präst. En af våra fanjunkare, infödd dansk och ett ori- 
ginal, med talanger för köket, men skral i tjänsten, jord- 
fästade den döda i en skogsbacke, där liket nedlades i 
uniform och utan kista. Så tillgår i fält, där lifvets van- 
liga konvenanser måste öfverhoppas. 

Den 10 september landstego vi ändteligen på fullt 
allvar, en half mil från Vasa. Första natten tillbragtes 
under hällregn i uthusen vid en herrgård. Här mötte 
den mindre angenäma synen af vår kärälskeliga öfverste, 
öfverkommen till Finland för att kommendera l:sta bri- 
gaden af general Vegesachs fördelning, hvartill vårt rege- 
mente räknades. Nu gjorde han en kort visit och var, 
trogen sin goda vana, bekajad med ett duktigt rus, sade 
dumheter och stänkte oss fulla med smuts vid sin ridt i 
vattenpussarna. Hans åsyn var i sanning intet godt före- 
hud. Krigets omväxlingar befriade oss likväl snart nog 
från denna tyranniska befälhafvare. 

Dagen därpå marscherade vi igenom Vasa. En skarp 
strid hade egt rum vid midsommartiden inne i själfva 
staden, då en del af Västerbottens regemente blef till- 
fångataget vid ett af de många tanklösa landstignings- 
försöken, som alltid företogos i så ringa skala, att de 
tycktes enkom tillställda för att bortpluttra människor och 
krut. Staden blef vid samma tillfälle utplundrad. Den 
erbjöd nu den otrefligaste anblick: husväggarna voro 
rispade af kartescher, fönsterluckor och skyltar genom- 
skjutna; aUt bar förstörelsens stämpel, synnerligast om- 
kring östra tullen, hvarigenom vi utgingo. Ett stycke 
till höger från samma tull låg hofrättshuset, en reslig och 
stolt byggnad, höjande sig öfver alla andra där i trakten. 
Ingen militär syntes till; staden var redan utrymd af 
armén och dess tillbehör. 

Bataljonen gick direkt genom Vasa, utan ringaste 



— 40 — 

uppehåll. Marschen fortsattes till Lillkyro, dit vi fram- 
kommo på aftonen efter att länge hafva åtföljt Kyro åns 
strand. Denna trakt är den fruktbaraste i Österbotten. 
Bördiga, väl skötta åkerfält afväxlade med leende ängar r 
i hvilka små lundar af björk och hassel höjde sig i talrika 
grupper. Byarna lågo tätt nog, men folket begrepo vi ej. 

Icke långt från Lillkyro stötte vi på de första finska 
trupperna, ett parti Savolax jägare omkring en bivuakeld. 
Nyfikenheten dref mig genast fram att bekika de käcka 
krigarne, hvars bragder sedan länge fängslat min upp- 
märksamhet. Huru flat blef jag icke, huru gäckades icke 
min väntan! Dessa fula, plumpa ansikten, dessa korta r 
tjocka figurer i trasiga och sotiga, ljusgrå tröjor och till- 
knycklade, gröna hufvudbonader; kunde de väl passa till- 
sammans med ryktet om Savolax jägarnes ihärdiga tapper- 
het och bedrifter? Det syntes mig platt omöjligt. Och 
sådana voro dock Savolax jägare, sådan massan af fin- 
ska soldaterna! Föga presentabla på paraden, men dess 
bättre på slagfältet ! Emellertid studsade vi svenskar vid 
första anblicken af finnarne. Den alltför vanliga följden 
af mångårigt fredslugn, att nämligen skapa soldaten till 
en automat för flärdfullt gyckel, hade så pass vunnit bur- 
skap i vårt land, att man inbillade sig se soldaternas för- 
träfflighet i finurlig ställning, i klädsel, med ett ord, i 
sådant lappri, som karaktäriserar en välbeställd dans- 
mästare; och det behöfdes väckelsen af närvarande krig 
för att lära oss inse, att den sannskyldige soldaten är den, 
som utan knöt fördrager mödor, hunger och städse är 
redo att för fosterjorden gjuta sista droppen af sitt blod. 

Samma afton inträffade en stor del af norra finska 
armén vid Lillkyro. Det förstås, att vi genast begåfvo 
oss ur kvarteret för att beskåda de tappra finnarne, och 
att forskningsbegäret tillväxte med hvar anländande ba- 
taljon, ehuru skymningen snart satte en gräns för vår 
nygiriga längtan att närmare betrakta stridskamraterna. 
Kvällen var lugn men kylig. Den klara himmelen med 
de tindrande stjärnorna bebådade frost. Länge sutto vi 
utanför stugan, fröjdande oss åt det muntra sorlet af 



— 41 — 

människoröster, som uppfyllde den stilla luften och blan- 
dades med ljudet af vagnars och kanoners skramlande 
buller på landsvägen. 

Tidigt på morgonen den 12 hördes aflägsna gevärs- 
salfvor söder om ån. De antydde, att hvilan var föga 
varaktig vid denna armé, där man stridde nästan dag- 
ligen. Ovan vid så krigisk liflighet skyndade jag ut i 
förmodan att få se hela armén under vapen, men blef inte 
litet flat att finna närmaste gården vimlande af halfklädda 
soldater, ganska likgiltigt rökande sina pipor och sträc- 
kande sig helt makligt i morgonsolen. Ingen tycktes taga 
notis om skjutningen vid förposterna, som nu blef taffel- 
musik vid vår frukost, hvarvid vi till gäster fingo några 
finska officerare, som kommo att söka upp sina forna 
kadettkamrater bland de våra. De voro muntra, hjärtligt 
vänliga män, dessa finnar, fulla af mod och god vilja; 
och lika dem alla deras landsmän. De beklagade, att man 
med så litet allvar bedref kriget å svenska sidan, helst då 
en stor mängd trupper hade bort vara disponibla i Sverige ; 
men fast och orubbligt var deras beslut att anstränga alla 
krafter för befrielsen från det nesliga ok, som hotade dem, 
och med öppna armar emottogo de oss såsom bröder och 
stridskamrater. Deras entusiastiska, ridderliga anda måste 
anslå alla svenska sinnen; också dröjde det inte länge, 
förrän svenska trupperna lifvades af samma anda, som 
förmådde dem att offra lif och blod för det förtryckta 
fosterlandet. 

Finska armén var under kriget fördelad i 5 briga- 
der: l:a brigaden, kommenderad af öfverste Palmfelt, be- 
stod af 1 bataljon Åbo läns regemente, 1 d:o Åbo läns rust- 
hålls, 1 d:o Nylands jägare; 2:a brigaden, under general 
Döbeln, af 2 bataljoner Björneborgs regemente, 1 d:o 
Björneborgs rusthålls, 1 d:o Österbottens regemente; 3:dje 
brigaden, under general Gripenberg, af 1 bataljon Tavaste- 
hus regemente, 1 d:o Tavastehus jägare; 4:de brigaden, 
under general Cronstedt, af 3 bataljoner Savolax rege- 
mente, 1 bataljon Västerbottens regemente, 2 bataljoner 
Savolax med d:o karelska jägare; 5:te brigaden, under 



— 42 — 

general Sandels, af 1 bataljon Västerbottens regemente, 
1 d:o Österbottens regemente, 1 d:o Kajana, 1 d:o Savolax 
jägare, 1 d:o Vasa läns rotering, 1 d:o Uleåborgs rotering, 
h vartill senare kom 1 bataljon Östgöta rotering. Men i 
denna reglering skedde ofta förändringar, så att batal- 
jonerna tillhörde än en, än en annan brigad, allt som om- 
ständigheterna och korpsernas detacherande erfordrade. 
Dessutom funnos två betydliga frikorpser, under befäl af 
öfverstelöjtnant Fieandt och kapten Gyllenbögel, bestå- 
ende dels af ransonerade fångar utaf Sveaborgs garnison, 
dels af landtvärn och bönder från Vasatrakten. Den först- 
nämnda af dessa uppgick ända till 1,200 man. Kavalleriet 
(Nylands och karelska dragonregementena) var fördeladt 
på alla brigaderna liksom artilleriet. Styrkan af general 
Vegesachs fördelning är förut omnämnd. Af dessa bri- 
gader förde den 5:te kriget på egen hand i Savolax; alla 
de andra utgjorde den så kallade kustarmén. Högsta be- 
fälhafvaren för alltsammans var fältmarskalken Klingspor, 
som likväl hade minsta andelen i arméns ärorika bragder. 
Han hade gjort sin bana i kommissariatet under 1788 års 
krig och därefter ibland hufvudstadens lättfärdiga kvinnor; 
att kommendera en armé var först ett ålderdoms tilltag; 
också gick det därefter. Utlefvad, skral både till kropp 
och själ, berättigades han till befälet blott och bart af sin 
grad såsom generalbefälhafvare i Finland. Vid armén 
var han alltid osynlig. Aldrig hade han varit något slag- 
fält nära, med undantag af Siikajoki, hvarest segern vanns 
visst icke af honom, men för honom; det vill säga, att 
hans excellens bodde i Pietala gård vid Siikajoki, dit rys- 
sarne framträngde, hvarför armén måste anstränga alla 
krafter, på det hans excellens dyra person icke skulle bli 
bortknipen; och se, resultatet af så berömvärda bemö- 
danden blef den första segern! — Lik andra höga herrar 
bar herr fältmarskalken namn af arméns chef, under det 
alla dess rörelser dirigerades af den käcka generaladju- 
tanten, general Adlercreutz, som personligen åtföljde och 
med rätta förtjänade att kommendera så raska trupper. 
Honom allena, jämte egen tapperhet, kunde finnarne tacka 



— 43 — 

för den glans, som alltid skall utmärka detta fälttåg, ehuru 
utgången blef så olycklig till följd af regeringens slapphet. 
Lugn och beslutsam förstod general Adlercreutz att i det 
längsta uppskjuta verkan af de beständigt förnyade mot- 
gångar, som fiendens öfverlägsenhet och vår regerings 
sorglöshet vållade. Personligen tapper, var han fullkom- 
ligt vuxen att visa vägen genom farorna, hvilka han, långt 
ifrån att sky, snarare sökte med en ynglings ifver. Ja, 
hans behjärtenhet gick stundom ända till öfverdåd. Man 
såg honom blottställa sig för faror, som till och med de 
modigaste ansågo såsom förmätenhet. De segrar, armén 
vunnit allt sedan slutet af april, kunna utan öfverdrift till- 
skrifvas hans förtjänster, välförståendes att han därvid 
kraftigt biträddes af trappra och driftiga brigadchefer, af 
hvilka företrädesvis böra nämnas general Cronstedt samt 
öfverstarne Döbeln och Sandels. Långsamt hade visser- 
ligen armén gått framåt, men därtill bidrogo utan tvifvel 
landets naturliga beskaffenhet och vårfloden, som i detta 
af större och mindre strömmar genomskurna bergland 
hindrade operationerna till långt in på sommaren. Där- 
jämte mötte på alla punkter en öfverlägsen fiende, så 
mycket mer fruktansvärd för svenskarne, som de i an- 
seende till mängden af vägar måste sönderdela sin lilla 
styrka och kunde endast presentera mindre detachement 
på hvarje ställe, där man borde utbreda sig. I slutet af 
augusti var emellertid strandarméns ställning sådan, att 
högra flygeln, under öfverste Döbeln, stod vid Lappfjärd 
och Numjärvi, på gränsen af Åbo och Björneborgs län. 
Hufvudstyrkan hade på Lappo vägen framträngt förbi Alavo, 
med detachementen ända till Virdois och Ruovesi, och 
vänstra flygeln, eller Fieandts korps vid Karstula, på 
Lintulaxvägen, som söder om Saarijärvi delar sig åt Savo- 
lax och Tavastehus. Savolaxska eller 5:te brigaden, under 
Sandels, hade hela sommaren bibehållit en fast ställning 
vid Toivola, nära Kuopio, hvarifrån smärre korpser genom- 
ströfvat landskapet ända till ryska gränsen och därunder 
tillfogat fienden oerhörda förluster af proviant eller armé- 
förråder af alla slag, utom fångar, hvaraf brigaden ensam 



— 44 — 

under sommarmånaderna tagit öfver 1,000 man. — Vid 
september månads ingång började ryssarne återtaga offen- 
siven, i det de med öfvermakt anföllo alla punkter. Vid 
Lappfjärd blefvo de af slagna, men däremot tvingade de 
vänstra flygeln från Karstula ända till Perho, norr om 
Lintulax, och hotade hufvudkorpsens rygg, hvarför denna 
måste draga sig till Kuortane. De blodiga och olyckliga 
träffningarna vid Kuortane, Ruona och Salmi, som ko- 
stade finnarne 22 officerare och 900 man, afgjorde på så 
sätt Finlands öde, att efter dessa motgångar daterades 
arméns reträtt först till Lappo och sedermera öfver Ylis- 
taro till Lillkyro, där högra flygeln från Lappfjärd (nu- 
mera kommenderad af general Vegesach) också inträffade, 
under det l:a finska brigaden vid Härma, på Lappovägen 
till Nykarleby, och Fieandts korps vid Neder Vetil, på 
Lintulax vägen till Gamlakarleby, häftigt förföljdes af 
ryssarne, hvilka på det viset redan stodo i arméns rygg. 
— Sådan var ställningen vid armén, då vår bataljon för- 
enades med den för att få sin andel i ett par heta strider, 
men också få del i den långa och mödosamma reträtten 
norr ut. 

Frampå förmiddagen den 12 sattes trupperna i rörelse 
från Lillkyro. Såsom nykomna fingo vi äran utgöra arriär- 
gardet. Uppställda på en åker vid landsvägen blefvo 
vi på så sätt fördelningschefen, general Vegesach, före- 
ställda, att han red förbi bataljonens front, uppmärksamt 
mönstrande manskapet. Två af hans medföljande adju- 
tanter buro redan den helt nyligen stiftade tapperhets- 
medaljen i guld. Jag anade inte, då jag här första gån- 
gen skådade denna dekoration, att ödet beskärt mig äran 
att om två dagar få tillkämpa mitt bröst en dylik. Så 
går det! — Efter generalens aflägsnande defilerade hela 
den härvarande delen af armén förbi oss. Det var det 
gladaste skådespel, jag nånsin egt. För allt i världen hade 
jag inte velat vara borta, ty så mycket trupper hade jag* 
aldrig sett tillsammans på en gång; till på köpet trupper 
som dessa, så länge och så rättvist föremål för allmän 
beundran. Vackra voro de emellertid icke — det vill säga. 



— 45 — 

Icke i den mening, inan vanligen fäster vid uttrycket 
vackra trupper, nämligen långa, resliga figurer, väl put- 
sade, väl hopsnörda, väl rättade, väl inöfvade maskiner 
för exercisfältet. All yttre prakt saknades totalt hos fin- 
narne, som med nog mycken benägenhet för osnygghet 
och med sina lappade, utslitna uniformer på intet vis 
kunde göra anspråk på att briljera. Vackraste regementet 
var Nylands och därnäst Tavastehus. Ibland dem funnos 
verkligen herkuliska gestalter med manligt sköna ansikten. 
Savolaxare och karelare voro i allmänhet fult folk, med 
ett på en gång sturskt och trumpet utseende, gråbrunt 
skinn af pärtröken, men viga och smärta kroppar. Öster- 
bottningarne voro långa och ståtligare, men ansågos så- 
som de dåligaste af finska soldaterna. Olik hela det 
öfriga finska infanteriets, var deras uniform blå, hvartill 
hörde gula byxor. Karelska jägarne buro gröna uniformer, 
dragonerna och artilleriet blå, men alla öfriga grå, hvart 
regemente åtskildt af olika kragar och uppslag. Såsom 
fälttrupper voro finnarne oefterhärmliga: tappra, stånd- 
aktiga, nöjda med litet, alltid färdiga till anfall och för- 
träffligt instruerade i fälttjänsten. Tyvärr minskades dag- 
ligen deras antal genom oupphörliga strider, som ständigt 
slukade nya offer. Att ersätta vakanserna var inte tänk- 
bart, så länge fienden innehade dessa regementens ro- 
teringsorter. Också voro bataljonerna svaga och in- 
kompletta; många hade blott hälften af primitiva styrkan. 
Till 4:de finska brigaden räknades en Västerbottens ba- 
taljon, med långt, raskt, välbildadt folk, utmärkt af en 
liflighet, som man skulle tro oförenlig med nordbons 
lynne. De svenska trupperna, som intogo queuen i ko- 
lonn, voro obestridligen de prydligaste både till utseende 
och takt, men äfven dessa illa beklädda. Upplands rege- 
mentes blå jackor hade gula kragar, helsingarnes hvita. 
De senares vargeringsbataljon var klädd i ett slags grå 
färg, mycket stötande i brunt, och var i synnerhet rik 
på ungt, trefligt manskap. Öfver hufvud . utmärktes alla 
af ett martialiskt utseende. 

De trupper, som nu voro stadda på vandringen från 



— 46 — 

Lillkyro, utgjordes af svenska fördelningen under general 
Vegesach och 4:de finska brigaden under öfverste Ceder- 
gren, hvilken kommenderade i stället för general Cron- 
stedt, som blifvit blesserad vid Alavo. Af 2:dra finska 
brigaden medföljde blott en Österbottens bataljon. Gene- 
ral Vegesachs fördelning, med undantag af den Västman- 
lands bataljon, som ännu ej landstigit, slutade tåget. 
Öfriga finska brigader voro redan norr ut att fördrifva 
ryssarne ur vår rygg och hålla strandvägen till Uleåborg 
öppen. 

Sedan alla voro i marsch, sattes också vi i rörelse 
såsom arméns arriärgarde, åtföljda af 2 sexpundiga kano- 
ner. Vårt jägarkompani gick i queuen. 

Under första timmarna af marschen föreföll ingenting 
anmärkningsvärdt. Vi gingo genom skog och kuperad 
mark; men på eftermiddagen, sedan vi inträdt på en täm- 
ligen stor och väl odlad trakt, började kosacker visa sig på 
långt håll. Länge åtnöjde de sig med att observera oss y 
tills vi framkommo på ett åkerfält, då de nalkades allt 
närmare jägarne, görande min att omringa dem. Nu 
spriddes ett par jägarplutoner i kedja och sköto i retire- 
rande, utan att dock afskräcka kosackerna, som följde 
dem näsvist i spåren. För att med ens bli kosackerna 
kvitt, stannade den ena kanonen på en liten höjd, hvar- 
öfver vägen krökte, och vid jägarnes ankomst af f yrade 
den ett skott, som sträckte några kosacker till marken 
samt jagade resten på flykten, hvarefter vi ostörda fort- 
satte vår marsch, utan att mera bli någon fiende varse 
på hela dagen. — Sådan var vår reception vid finska 
armén. 

Natten tillbragtes i en sumpig skog, nära och söder 
om Vörå kyrka. Här, midt i skogen på ett ställe, där 
vägen krökte öfver en liten slätt, uppkastades genast en 
låg vall tvärs öfver landsvägen; en kanon placerades där 
bakom, och vår bataljon kopplade gevären å ömse sidor 
om vägen. Ett kompani uppställdes på vedett i skogs- 
brynet till den lilla slätten, understödt af några och 20 
hästgardister framom förposterna. Natten var kylig och 



- 47 — 

himmelen besådd med stjärnor, hvilkas sken utbredde en 
svag skymning, så att man på mindre afstånd kunde igen- 
känna till och med obetydliga föremål. Ingen eld fick 
upptändas. Supén måste därföre anrättas af bara kall 
potatis, hvarefter man lade sig till ro på en utbredd kappa, 
med en soldatränsel till hufvudgärd. H vilan blef likväl 
kort. Mot midnatt stördes tystnaden af ryssarnes gälla, 
enformiga sång, först på afstånd, men småningom allt 
närmare och närmare, tills den plötsligen tvärtystnade vid 
en salut från våra vedetter, hvarpå fienden genast svarade. 
Här blef således musik af helt annan natur och en all- 
män uppståndelse. Hästgardisterna redo vid första skottet 
för tusan pocker, nära på att öfverrida oss, ödmjuka fot- 
gängare, i sin brådska att komma i säkerhet bakom in- 
fanteriet. Vedetterna blefvo nu ensamma vid uppbörden 
af ryssarnes anfall, som likväl var tämligen lamt, ehuru 
skjutandet fortfor en god stund och kulorna pepo oss om 
öronen. Omsider ledsnade man att skjuta på en fiende, 
den man inte såg. Allt blef tyst. Hvar och en uppsökte 
ånyo sin hårda bädd för att fortsätta den afbrutna slum- 
mern, medan vedetterna vakade för oss. Men aldrig kan 
jag glömma den natten! Sofva kunde jag ej. Litet emel- 
lan hördes kosackernas hesa skrål nära intill vår vedett- 
kedja. Med spända öron lyssnade jag till ljudet under 
trädet, där jag låg, brinnande af längtan efter striden, 
som för mig egde alla nyhetens behag. 

Så snart morgonrodnaden förkunnade dagens annal- 
kande, förnyades ock leken. Byssarne blefvo nu när- 
gångnare; de trängde envist fram. Vedettkedjan måste 
förstärkas med ett par plutoner, hvilket dock föga ville 
hjälpa mot fiendens ifriga bemödande att vinna terräng. 
Alla grepo till vapen, och det töf vade icke länge, förr än 
manstarka hopar af ryssar visade sig i skogsbrynet på 
andra sidan om den lilla slätten. Strax dundrade kano- 
nerna emot dem; men de fingo också artilleri på sin sida, 
så att i gevärselden blandade sig nu äfven kanonernas 
åskknallar. Efter hand måste vi alla fram i elden. Det 
kompani, hvartill jag hörde, ryckte upp på vänstra flygeln 



— 48 — 

af jägarekedjan, och det gick tämligen hett till en hel 
timme; musköterielden smattrade, kulorna hveno, de af- 
skjutna trädkvistarna brakade och kanonerna intonerade 
sitt forte i denna skrällande konsert, under det skogen 
genljöd af eldvapnens dån. Men antingen ryssarne funno 
oss determinerade, eller något annat skäl bevekte dem till 
återhållsamhet, allt nog, deras eld afstannade, de drogo 
sig tillbaka och lämnade oss i ro. Denna skärmytsel öfver- 
tygade oss likväl, att ryssarne voro andra fiender än norr- 
männen: ihärdigare och långt mera böjda för striden. 
Här fingo vi våra första sårade: en kamrat, fänrik Törne- 
blad, och 7 man blesserades jämte ett par artillerister. 
En af de senare raistade benet och dog inom en timma. 
Åsynen af de plågor, han led före sin hädanfärd, var hjärt- 
slitande, men ännu ohyggligare den arme karlens ränsel, 
som låg midt ibland oss, fullsmetad med lefrad blod och 
köttslimsor; den ingaf en högst revolterande känsla. — 
Här var egentligen första stridsfältet, jag åskådat. Jag 
kan dock inte påstå, att jag erfor något öfvervägande 
motbjudande. Visst var den motbjudande, denna anblick 
af sargade människokroppar, men det hela egde något 
hänförande, något retande, jag tq^s icke säga — munt- 
rande. 

Några timmar efter vår nattliga strid fingo vi upp- 
brottsorder. Armén var redan afmarscherad. En ny ba- 
taljon emottog arriärgardet, och vi intogo för första gån- 
gen vår plats i brigaden. Allt hade ett så rörligt, så 
animerande utseende. Landsvägen böljade af en lång 
ström krigare, vapnen blänkte i solskenet, de betydelse- 
fulla kanonerna trängde tungt fram igenom infanteri- 
kolonnerna, luften genljöd af glädtigt larm och vapen- 
gny. Den, hvars hjärta likt mitt klappade för krigsgudens 
dyrkan, måste finna sig högeligen belåten! Hvartåt ögat 
vändes, möttes det af krigiska föremål. Härtill kom, att 
vandringen skedde genom en väl bebodd, bördig nejd, 
uppfylld af löfskogsgrupper och genomskuren af åar. 

Dagens marsch var ovanligt maklig. Man rastade 
ofta och flera timmar i sänder; det tycktes alldeles inte 



— 49 - 

vara brådtom. Denna senfärdighet var så mycket mer 
förvånande, som ett aflägset, starkt kanondunder stundtals 
lät höra sig. Byktet var därom mångahanda; några gis- 
sade på en sjöträffning, andra ville veta, att vi redan 
voro kuperade, och att de föregångna trupperna höllo på 
att öppna passagen. Mot aftonen fingo vi hafvet i sikte 
och vid dess strand Oravais kyrkoby, där allt antydde, 
att man ämnade disputera ryssarnes framträngande eller 
åtminstone göra det ganska dyrköpt. I skogsmarken fäll- 
des träden till förhuggningar, hölador på ängarna närmast 
byn omskapades till blockhus för infanteriet, på höjderna 
invid byn uppkastades vallar för artilleriet; öfverall t voro 
de förut anlända trupperna i ifrigt arbete, men vår brigad 
användes icke ; den fick i all stillhet intaga kvarter i byn, 
hvarest ett rum på gästgifvargården upplåts åt office- 
rarne af Västmanlands bataljon. — Samma afton förflyt- 
tades jag till tjänstgöring vid Sahlbergs kompani, hvars 
kapten var en 50 årig, sjuklig man, som behöfde biträde 
af en yngre kamrat. 

Redan kl. 5 morgonen därpå, den 14 september, 
manades vi ur kvarteret af stark musköterield, interfolierad 
med kanondunder, som nådde våra öron från förposterna, 
uppställda i skogen en fjärdingsväg från Oravais. Allt 
antydde, att ryssarne voro i antågande, och vi förbannade 
af all själ deras fjäskande. Att slåss var minsta konsten, 
men att slåss fastande var bra hård t! Också voro vi ense, 
att fienden skulle kväsas för sin näsvishet att inte vänta, 
tills vi hunnit äta frukost. Snart voro vi på benen och 
ute i fria luften. En mild sol muntrade sinnet och be- 
lyste denna märkvärdiga dag. Alla trupper i och omkring 
byn skyndade till vapen med fast beslut att göra sin 
skyldighet, och som skjutandet fortfor, började soldaterna, 
anande hvad som förestod, själfmant putsa och öfverse 
gevärslås och patroner. Brigaden formerades inne i byn, 
färdig att vid första vink utrycka. Så förflöto ett par 
timmar. Omkring kl. 10 beordrades Västmanslands batal- 
jon att bege sig fram, medan resten af brigaden borde 
kvarblifva i reserv. På landsvägen trängdes trupper, 

4 



— 60 — 

adjutanter, kanoner och ammunitions vagnar om hvartannat 
i muntert vimmel, under det de bataljoner (helsingar), 
som utgjort förposterna och nu återkommo ur elden, ran- 
gerades å ömse sidor om vägen. De hade redan lidit 
ganska mycket i ett skarpt nappatag med fienden. Själfva 
brigadchefen öfverste Plåten, svårt sårad, förbands här 
under öppen himmel, sittande på en kanonlavett. Vid 
förbimarschen skållade från alla håll blesserade helsingars 
uppmanande till hämnd, och man kunde på våra soldaters 
ansikten läsa det allvarliga beslutet att hörsamma upp- 
maningen; men för öfrigt gingo alla hurtigt och frimodigt 
dagens blodsarbete till mötes. 

Oravais ligger invid hafvet, på en bergshöjd, som 
från väster till öster ' småningom förlorar sig i en rad 
skogsbeväxta kullar, sträckande sig ända till Kimo bruk, 
P/2 fjärdingsväg inåt landet. Långs dessa kullar var 
arméns position utbredd. Vår bataljon placerades på cen- 
terns högra flygel, ett stycke till vänster från landsvägen. 
På en liten höjd till höger om oss stodo 2 kanoner, och än 
flera längre bort på bergssluttningen. Till vänster hade 
vi 1 bataljon västerbottningar och därefter hela 4:de fin- 
ska brigaden. Alla dessa trupper marscherade bakom lin- 
jen för att intaga vänstra flygeln. Nedanför bergshöjden 
utbredde sig vidlyftiga, flacka ängar långt inåt landet, 
och midt igenom ängarna, parallellt med höjderna f ram- 
slingrade en tämligen djup å. Söder om ängarna vidtog 
åter en tät granskog, hvarigenom landsvägen löper fram 
från Vasa till TJleåborg. Arméns ställning var längs bergs- 
sluttningen och så vald, att den dominerade slätten och 
vägen, den enda débouché ryssarne egde genom skogen. 

I det ögonblick vi intogo vår plats i linjen, var stri- 
den redan i full gång nere på ängarna, tummelplatsen för 
så väl svenska som ryska jägare. Tusentals gevärsskott 
smattrade å ömse sidor om ån, hela fjärdings vägen bortåt. 
De under gårdagen inredda höladorna hade redan garni- 
soner, hvilka tappert besköto ryssarne. Lätta krutröksmoln 
lågo liksom ett täcke öfver den gröna slätten, där krigare 
krälade som myror. 



— 61 — 

Just i detsamma vi uppmarscherade, öppnade också 
kanonerna sin fruktansvärda eld, företrädesvis mot den 
punkten i skogsbrynet, där landsvägen, krökande öfver 
slätten nedanom Oravais, förlorade sig i granskogen; t} T 
där deplojerade ryska kolonnerna för att längs skogs- 
kanten formera linje. Grant var att beskåda denna 
manöver, hvarvid de hvita remtygen och de blänkande 
gevären, återstrålande i solskenet, framglänste mellan de 
gröna träden. Ryska artilleriet svarade lika flinkt å sin 
sida, så att kanonaden blef den starkaste jag ännu hört. 
Vårt artilleri egde likvisst avantagen öfver det lägre stående 
ryska, hvars kulor anställde en förfärlig konsert öfver våra 
hufvuden. Men om dessa kanonkulor icke tillfogade oss 
annan skada än att afklippa topparna på de tunnsådda 
löfträden i bergsbacken och låta dessa nedregna öfver 
våra hufvuden, så voro granaterna så mycket mer ohöfliga; 
10 ä 15 sådana nedslogo i närheten af vår bataljon och 
förpassade vid kreveringen några af de vara till evig- 
heten/ 

Ända till middagstiden var Västmanlands bataljon 
en blott och bar åskådare af det krigiska skådespel, som 
uppfördes på ängarna nedanföre, ehuru vi redan måst 
smaka stridens bitterhet förmedels verkan af de fördömda 
granaterna. Vår höga ståndpunkt och afståndet förnekade 
oss deltagandet i kämpandet nere på slätten. Dessutom 
var högra flygelns position så stark, att fienden ingen- 
ting kunde företaga mot den punkten. Vänstra flygeln 
däremot, som inte egde annat stöd än skogen, var redan 
från början invecklad i den mest mördande drabbning. 
Mot den riktades förnämligast ryssarnes anfall med de 
eftertryckligaste försök till öfverflygling. Dessa deras 
försök, så kraftiga de än voro, strandade dock mot fin- 
narnes orubbliga mod och hårdnackade envishet att be- 
hålla platsen; men så var också elden på denna punkt 
sådan, att ingenting därmed kunde förliknas. Ogenom- 
trängliga moln af krutrök utbredde sig öfver hela dalen, 
hvarifrån utan ett ögonblicks uppehåll knattrade så väl 
jägarnes som den regelmässigare bataljons-gevärselden. 



— 52 — 

Till diversion för den hårdt ansatta vänstra flygeln 
beslöt general Adlercreutz att genombryta ryska centern. 
Nu kom äfven turen till oss. Order meddelades svenska 
trupperna att rycka ned från backarna, gå öfver ån och 
anfalla ryska linjen med bajonetten. Manövern utfördes 
högst gravitetiskt. Vår bataljon öppnade balen. Vi ryckte 
an mot ån. På den tiden förstod man icke att anfalla i 
kolonn. Vår gamle major lät därför fanrotarna få rikt- 
punkt och kommenderade på exercismanér en ordentlig 
linjemarsch öfver ängarna, hvartill ryska kanonkulorna 
sjöngo takten, under det de bortsopade hela rotar af de 
våra. Icke förty klefvo vi manhaftigt på, med all acku- 
ratess i rättningen, ända tills vi voro nära de aktiva 
jagarena, som vid vårt annalkande kastade sig bakom vår 
linje och följde efter. Numera voro vi inom skotthåll för 
ryssarnes musköterield, som åstadkom långt värre för- 
ödelse än de med densamma uppspäckade kanonkulorna. 
Den verkade förstörande på det ringa afståndet. Soldater 
stupade hoptals, antingen döda eller illa sårade; äfven 
flere officerare föllo. Härigenom blef bataljonens vänstra 
flygel utan befäl; också började 7:de och 8:de plutonerna 
släpa efter linjen i ett slags oreda. — Framåt gossar! 
ropade majoren, gående midt före bataljonen, och ropet 
förvandlade sig i ett skråland e hurra utåt hela linjen. 
På sådant vis nalkades vi åbrädden. Där gällde det att 
komma öfver vattnet; och se, det var inte så lätt! Till 
en början råkade vår vackra linjemarsch att inställa sig 
själf vid den rast, som naturligtvis måste föregå passagen 
öfver det våta elementet. An var så pass djup, att några 
våghalsar höllo på att drunkna, emedan de utan behörig 
varsamhet plumsade ned i vattnet. Bra hårdt syntes det 
oss att vänta döden af både vatten och eld, fastän någon 
relåche vankades i senare alternativet vid åbräddarna, 
som beskedligt skyddade för kulorna, hvilka hveno sin 
väg bort öfver våra hufvuden. För min del fann jag mig 
befogad att begagna ett stratagéme sedan skolåren: jag 
tog nämligen, med biträde af en gärdselstång, ett skutt 
öfver hela ån, utan att det ringaste få fotbad, såsom mina 



— 53 — 

vadande herrar kamrater. Småningom lyckades någon 
hvar att praktisera sig öfver, med undantag likväl af ett 
par så tungfotade, som alls inte kunde besegra svårig- 
heterna, ibland dem vår hederlige major, som också från 
den stunden tappades bort för resten af dagen. Närmaste 
följden af hans uteblifvande var den, att ingen linjemarsch 
mera ifrågakom, kanske också af det skälet, att det 
alldeles otroliga kulregnet från fientliga bataljonerna i 
skogsbrynet just inte medgaf att tänka på något aligne- 
ment. En hvar skyndade framåt med görligaste hastighet, 
ty vi märkte, att vi råkat komma midt i gapet af ett 
fruktansvärdt artilleri, understödt af ett par infanteri- 
bataljoner. Kanonerna sprutade kastescher, som kastade 
i luften höga strålar af dy och förhjälpte en mängd af de 
våra till evig hvila. Skrik och jämmer ökade dödens 
fasor. Omöjligt skulle jag bjuda till att måla den pin- 
samma känsla jag rönte, då jag under framrusandet kom 
en kanon så nära, att jag kunde se luntan föras på fäng- 
hålet och i detsamma omhöljas af den ur mynningen ut- 
frustande elden och röken, så att jag inte visste, hvar jag 
var hemma. Verkan af detta sista skottet var sådan, att 
vårt anfall för ett ögonblick förlamades: halfva plutonen 
kastades till marken; de oskadde föllo öfver de stupades 
kroppar; men lyckligtvis voro vi nu vid målet. Artilleriet 
kom likväl undan. Föreställarna hakades fast vid kano- 
nerna med en oförliknelig hast, och det bar utaf i värsta 
galopp öfver stenar och trädrötter, just som våra soldater 
räckte ut händerna att nappa tag i ekipaget. Ryska in- 
fanteriet af vak tade icke heller vårt bajonettanfall; det tog 
till fötterna i sällskap med kanonerna. Vi sågo inte mer 
af hela herrskapet än skymten af deras hvita byxor, som 
skymtade mellan träden, ehuru vi följde efter i snabbaste 
språng. Det var dock fåfängt att hinna dem. Ifvern att 
förfölja fienden var emellertid så stor, att vi försummade 
rangera våra plutoner: alla kommo löpande liksom i en 
fårskock, hvilket längre fram vållade allmän villervalla. — 
I alla buskar och snår lågo döda eller illa sårade ryssar, 
förnämligast på det stället, hvarest de om morgonen 



— 54 — 

cleplojerat under våra kanoners portée. Marken var där 
öfverströdd med blodiga och vanställda lik. 

Attacken mot ryska centern hade blifvit understödd 
af hela svenska linjens avancerande, hvarigenom fienden 
på alla punkter var tillbakadrifven. Öfverallt i skogen 
glänste svenska gevär i solskenet, och soldater trängde 
fram mellan träden. Från den nära landsvägen hördes 
slamret af vårt artilleris och kavalleris frammarsch. Ge- 
neral Vegesach kom att tacka våra soldater för deras 
käcka uppförande. Nu först fingo vi veta, att öfverste 
Brändström blifvit svårt blesserad under sitt bemödande 
att rätta den ögonblickliga oredan på bataljonens vänstra 
flygel efter befälets undanskjutande. Den honom efter- 
trädande brigadchefen var öfverstelöjtnant Drufva på 
Upplands regemente. 

Mer än en god fjärdingsväg förföljdes ryssarne, tills 
vi hejdades af ännu en å, och där förändrades scenen. 
Friska trupper kommo fram, dem till understöd, så att de 
ånyo fattade posto. En stark och dubbel jägarekedja 
mötte oss, sekunderad af de brutala granaterna, som oför- 
trutet spridde sina sönderspringande skärfvor i vår an- 
ryckande marsch. Striden förnyades nu rätt allvarligt. 
Fienden var oss öfverlägsen, vi dessutom icke samlade 
efter den oreda, attacken i våra leder vållat. Officerarne 
uppbjödo visst alla krafter att ordna truppen, men den 
var för mycket blandad af olika regementen, och under 
våra bemödanden att formera något helt växte immerfort 
fiendens skaror. Mycket befäl var bortskjutet, så att 
ganska få officerare syntes till, och manskapet så full- 
komligt skingradt, uttröttadt och utan ammunition, att 
ingenting förmådde sätta det i kraftig verksamhet. Man 
hade alltför oförsiktigt förlitat sig på den vunna för- 
delen. Jag och en kamrat till, vi gjorde länge vårt bästa 
att med en liten hop af diverse korpser på det ifrigaste 
mota ryssarnes häftiga påträngande. Värst var, att sol- 
daterna allmänt klagade öfver bristande ammunition. Och 
således måste vi slutligen vika, sedan vi, omringade på 
alla sidor, började frukta att blifva afskurna från resten 



— 55 — 

af armén, hvilken, att sluta efter skotten, drog sig till- 
baka öfverallt. Vid allt detta understöddes vi manligen 
af några Savolax jägare, hvilkas språk vi ej förstodo, men 
som ej behöfde vår uppmaning för att exempelvis upp- 
muntra de svenska soldaterna att sälja lifvet det dyraste 
man kunde, i det de icke underläto att låta hvarenda 
dristigt framträdande ryss bita i gräset. I sakta mak 
skredo vi tillbaka till Oravais och sökte nu att komma 
upp på landsvägen, hvilket äfven lyckades. Här råkade 
vi den återtågande kolonnen, om man så kan kalla ett 
sammelsurium af alla vapen, utan den ringaste ordning 
och utan anförare. Hade fienden varit mera ihärdig i sitt 
anfall, skulle vi tagit oss rätt illa ut. Lyckligtvis hade 
ryssarne fått så pass minnesbeta, att de gingo saktmodigt 
framåt, lämnande oss godt rådrum att hinna undan. 

Utkomna ur skogen möttes vi af en ny linje utaf 
friska bataljoner ur reserven, uppmarscherande på ängen 
under skydd af artilleriet på bergshöjden. Den nya bri- 
gadchefen hade placerat sig midt på vägen för att kalla 
ihop sina vilseförda. Han tillsade oss att gå upp till byn, 
den utsedda samlingspunkten för alla ur striden åter- 
kommande. Öfverlefvorna af bataljonen råkades på detta 
ställe — men i hvilket tillstånd! — Officerarne voro en 
löjtnant, adjutanten och jag; om morgonen, samma dag, 
hade vi likvisst varit 9 tillsammans! All underrättelse 
saknades om de felande. Af underofficerare och man- 
skap fattades mera än hälften; men många hade aflägsnat 
sig för att hjälpa sårade kamrater och återkommo små- 
ningom. I alla fall funnos inte 300 man under gevär. 
Och alla voro vi samtligen tilltygade; våta, tillstänkta 
af dy, nersotade af krutrök, med genomskjutna kläder! 
Ganska få hade sluppit en eller annan skråma. På mig 
hade en kula gått genom hatten och en annan borttagit 
bygeln på mitt värjfäste. 

Bakom byn rangerades alla ur elden återkommande 
trupper samt tillstaddes någon hvila, medan ny ammunition 
utdelades. Pluraliteten utgjordes af finnar, sedan reserven 
numera intagit deras plats. De kommenderades af öfver- 



— 56 - 

ste Cedergren, som red af och an på en röd skäck, på 
hvilken en kula upprifvit sidan, så att tarmarna pöste ut. 
— Verkligt imponerande är åsynen af en ur elden åter- 
vändande krigarskara med sina sotiga bajonetter, sina 
krutbesprängda mustascher, sina af fängkrutselden be- 
sudlade ansikten och den allvarsamma, barska blicken! 
Sådana voro här alla; därtill blodbestänkta på händer 
och remtyg till följe af det biträde de lämnat både vän 
och fiende ! Men glädtighet och skämt återtogo snart sitt 
välde. Man pratade muntert om dagens skiften och om 
de mödor man redan öfverstått. Man beredde sig på nya, 
allt med en sorglös likgiltighet, liksom hade inga faror 
existerat. 

På själfva landsvägen stodo långa rader af kopplade 
gevär. Rundt omkring, på vägen och uti dikena, sutto 
eller lågo soldater, hvilande på sina ränslar. Mellan dem 
stodo grupper af språkande. Trängseln var gränslös, ty 
utom ammunitionsvagnar och ridande, som färdades fram 
och åter, smögo tjogtals fångar, hvilka föstes tillhopa lik 
boskap på en åkertäppa bakom byn; och dessutom gingo 
eller buros i alla ögonblick blesserade för att embarkeras 
på skutor, ankrade vid hafsstranden. Läkarne hade full 
sysselsättning; i synnerhet var öfverfältläkaren Bjerkén 
särdeles verksam på den plats han intagit nära batteriet 
vid landsvägen, förbi hvilket alla måste passera och där 
öfning ingalunda fattades uti hans blodiga, fastän väl- 
görande handtverk. 

Emellertid fortgick striden ånyo med lika bitterhet 
som på morgonen och uti samma position, hvarur fienden 
icke var mäktig att delogera armén. Däremot blefvo an- 
fallen mot vänstra flygeln allt mer och mer betänkliga. 
Alla våra disponibla trupper måste tåga åt det hållet för 
att arbeta emot den hotande öfverflyglingen. Vår batal- 
jon delades i två detachement, hvaraf det ena, Lif- och 
Sahlbergs kompanien, under mitt befäl beordrades att ställa 
sig längst ut på vänstra flygeln, som nu utgjordes af 
l:sta brigaden. Vi marscherade öfver de skogiga kullarna, 
bakom den linje Upplands och Helsinge regementena 



— 57 — 

formerade, och uppställde oss vid slutet af linjen i en 
stenig, med låg marskog beväxt terräng vid foten af ett 
berg. Brigadadjutanten gaf mig anvisning om stället, där 
vi placerades i nästan rät vinkel mot den öfriga linjen. 
Lif kompaniet ryckte ut på jägarkedja, Sahlbergs kompani 
förblef bakom det i sluten trupp. Själf vandrade jag emel- 
lan båda för att vaka öfver alltsammans, sedan numera 
intet annat befäl fanns kvar än en fanjunkare vid h vart- 
dera kompaniet, men lyckligtvis bägge dugliga karlar. 
Ryssarne, som inte voro särdeles manstarka, blott några 
spridda trupper här och där, veko vid vårt anryckande, 
och gevärselden började genast. Deras egentliga styrka 
agerade till höger om oss, emot vår brigadlinje; men 
småningom drogo de sig allt mer emot min jägarkedja, 
så att de snart voro oss mångfaldigt öfverlägsna. Deras 
mål, att öfverflygla oss, fordrade kraftiga anfall på denna 
vår yttersta punkt, hvarför deras antal växte hvart ögon- 
blick. Ändock fortfor vår väl underhållna eld att hålla 
dem på vederbörligt afstånd. Åtskilliga gånger voro de 
bra närgångna : de föllo med sådan fart och öfvermakt på 
jägarkedjan, att den kastades tillbaka på den slutna trup- 
pen, hvilken då med bajonetten måste rycka fram och 
återställa jämvikten. Men förvånande var ryssarnes vörd- 
nad för våra bajonetter. Så fort de fälldes, ryggade fien- 
den hastigt tillbaka. Nekas kan icke heller, att det måtte 
vara bra hemskt, när en hel rad bajonetter kommer en så 
där burdus på lifvet, att man ser hvitögat på fienden och 
i hans ursinniga blickar läser den onda meningen. 

I vild förbittring rasade striden ända till mörkningen. 
Skjutningen var ytterst häftig. Ingen ville ge vika; jägar- 
kedjan slogs man mot man. Många af mina knektar föllo; 
på mig själf gick ännu en kula genom hatten, ofvanför 
hjässan. Och såsom jag förutsåg, att slutet skulle bli 
reträtt, var jag angelägen, att de sårade i tid fördes 
undan till Oravais; de minst skadade fingo transportera 
sådana, som inte kunde hjälpa sig själf va. 

Lika liflig var musköterielden bakom oss vid brigad- 
linjen: den skakade luften och spridde en så tjock krut- 



— 68 — 

rök öfver rymden, att man ej kunde se tio alnar ifrån 
sig. Med denna linje hade vi för öfrigt ingen annan 
kommunikation (ehuru en Upplands bataljon stod tätt 
bakom oss) än besöket af de personer, som tillförde oss 
frisk ammunition. 

Ju längre det led mot aftonen, dess äfventyrligare 
blef vår ställning. Gynnad af skymningen hade ryssarne 
letat sig fram bakom vår vänstra flygel och uppklättrat 
på berget bakom oss. Man kunde mot den ljusa hiin- 
melen skönja konturerna af människogestalter, hvilka dess- 
utom belystes af den fladdrande elden ur gevären, hvar- 
med vi från höjden saluterades i ryggen. Vi voro nu nära 
att alldeles omringas och hade i skumrasket svårt att ur- 
skilja föremålen. Vi måste sikta efter fiendens skott, och 
som dessa nu mera lossades icke allenast framför, utan 
ock bakom oss, blefvo både jägarkedjan och den till dess 
sekurs uppställda slutna truppen lika häftigt invecklade i 
striden. Elden ur handgevären hade oafbrutet fortfarit 
till den grad, att de heta gevärspiporna näppeligen mera 
kunde omfattas. Och ändå intet hopp om af lösning! — 
Min ställning var rätt kinkig. Soldaterna mumlade half- 
högt om fångenskap, och mina närmsta i befälet, de båda 
fanjunkarne, hade hvar efter annan gjort föreställning 
om nödvändigheten att tänka på reträtt. Ung och oför- 
skräckt, ville jag emellertid alls icke låna örat åt dylika 
uppmaningar, och därtill kom min oerfarenhet, som all- 
deles inte ville fatta möjligheten af reträtt utan brigad- 
chefens order. Sådant skulle synts mig vara ett oför- 
låtligt fel. Att mitt detachement skulle glömmas bort, 
var inte tänkbart; men så gick det likväl. Jag längtade 
efter tillstånd att afmarschera, men allt förgäfves. Slut- 
ligen hände sig, att den fanjunkare, som kommenderade 
jägarkedjan, blef, två steg ifrån mig och under vårt sam- 
tal, genomborrad af en kula — han sjönk till marken vid 
mina fötter, rosslingarna ur hans bröst trängde till mitt 
öra. Jag blef så betagen, att jag inte kunnat bli det 
värre, om jag själf skjutit karlen. Jag föreställde mig, 
att hans lif varit frälst utan min öfverdrifna envishet att 



— 59 — 

stå kvar för länge. Genast inkallades kedjan, och hela 
detachementet, väl slutet, sattes i marsch, medförande 
den svårt sårade fanjunkaren.* 

Natten bredde redan sitt täcke öfver jorden och 
gynnade vår reträtt, så att vi osedda kommo förbi berget, 
vid hvars fot spridda ryssar anträffades, som tillfånga- 
togos och instuckos bland soldaterna. Min plan var att 
repliera på brigaden, ehuru jag i min ungdomliga oer- 
farenhet fruktade för ansvaret att hafva lämnat min post. 
Huru stor var då icke min glada förvåning vid upptäckten, 
att brigaden redan var sin kos! Tio minuter förut hade 
jag likväl sett blixten af deras eld. — Nu gällde det att 
genom skogen söka sig fram till Oravais, h varvid jag må- 
ste befara att råka fienden i min väg. Lyckligtvis voro 
ryssarne lika utmattade som vi, så att de gingo framåt 
med största varsamhet. Marschen påskyndades. På vinst 
och förlust vandrade vi i skogen och råkade så bra välja 
vägen, att vi gerad inträffade i Oravais kyrkoby. Denna 
besattes nu af finnarne, som skickade en patrull emot oss. 
Inne i byn mötte oss flere personer till häst, däribland 
general Adlercreutz själf, som, efter några obetydliga frå- 
gor, befallde mig skynda landsvägen fram efter armén. 

Marschen fortgick hela natten. En ström af männi- 
skor och hästar uppfyllde landsvägen. Mörkret var sådant, 
att man under beständiga knuffningar ej kunde igenkänna 
den knuffade. Men om synen här var öfverflödig, så blef 
örats organ dess bättre anlitadt. Hundrade ljud uppstego 
i natten; öfverallt jämrade sig sårade, hvar och en på 
sitt tungomål. Artillerister och trosskuskar hojtade åt sina 
tröttkörda kampar och utöste tjogtals svordomar hvar 
gång de körde fast, hvilket timade i alla ögonblick; hjul 
och vapen skramlade, soldaterna skrålade. Alla dignade 
af trötthet och hunger. Också jag hade ingenting förtärt 
sedan morgonen. En korpral bjöd mig ett par knallar med 
litet smör, och det var min enda måltid för hela dagen. 



• Hans namn var Torngren. Han tillfrisknade och lefde sedan 
länge. 



— 60 — 

Gränslöst trött var jag därjämte, men däremot fanns 
ingen hjälp; promenaden måste ovillkorligen fortgå. Visst 
anställde jag ett litet försök att få hvila, i det jag kröp 
upp på en förbitågande trosskärra, körd af en karelsk 
jägare, som fåfängt ropade sitt „pois, pois!" Jag låtsade 
ej begripa honom. Men åkningen aflägsnade mig från 
min trupp, så att jag snart måste klifva ned igen och 
fortsätta vandringen till fots. För öfrigt kände jag mig 
rätt nöjd och munter. Jag hade ändteligen fått vara med 
i en allvarlig strid — det så länge efterlängtade målet 
för mina önskningar! 

Vid dagningen fick man omsider skåda sig omkring 
i svärmen af det smutsiga och blodsölade sällskapet och 
något samla sin trupp ur den orediga marschkolonnen. 
Vid Juutas, där Lappovägen stöter tillsammans med strand- 
vägen, stodo de finnar, som den 13:de afslagit ryssarnes 
försök att tränga fram i arméns rygg. Det var deras 
kanonad vi hört under marschen till Oravais. 

På morgonen den 15 anlände armén till Nykarleby, 
beläget S } / 2 mil från Oravais. En allmän rastning påbjöds, 
och trupperna inkvarterades i staden, så långt utrymmet 
medgaf. Denna hvila var också af högsta behof, ty alla 
voro ytterst fatiguerade och på allt vis illa åtgångna. — 
Min första omsorg efter ankomsten till Nykarleby var att 
söka upp den andra halfvan af bataljonen samt därefter 
underrätta mig om kamraterna, hvilka till större delen 
anträffades liggande på halm i en liten kammare på gäst- 
gif var gården. Nu vankades frågor å ömse sidor. Mig 
hade man ansett dödskjuten. Fyra af kamraterna voro 
särade, och majoren jämte den gamla kapten Svinhufvud 
så utfatiguerade, att de blifvit ordentligt sjuka. Efter 
kapten Schewen, som var illa blesseracl i benet, fick jag 
befälet öfver l:ste majorens kompani, detsamma, vid hvil- 
ket jag börjat min tjänstgöring. — Förlusten af manskap 
kunde ännu ej uppgifvas: många saknades, men man hop- 
pades, att en stor del vilsekomna skulle åter inställa sig. 
Det visade sig sedermera, att bataljonen af underofficerare 
och manskap hade 92 man mindre än vid träffningens 



— 61 — 

början. Huru många af dem voro döda, kunde aldrig ut- 
rönas, emedan en stor del särade togos om hand på fartyg 
för att transporteras till sjukbusen, hvilka voro så be- 
skaffade, att man sällan återfick någon af polle terad. 

Under loppet af dagen besöktes vi af brigadchefen, 
som i de förbindligaste ordalag tackade mig för mitt en- 
visa motstånd aftonen förut, hvarigenom brigadens vänstra 
flygel i det längsta bevarades från öfverflygling. Han 
tillade därjämte, att han ämnade föreslå mig till erhål- 
lande af tapperhetsmedaljen i guld. Jag däremot, som 
väntat snubbor, för det jag lämnat slagfältet utan order, 
stod helt förbluffad. Men så går det till! Man skär 
lagrar utan att ana det. Allt i den här världen är tur 
eller otur! 

Sålunda ändades, efter 14 timmars blodigt fäktande, 
träffningen vid Oravais, den mest mördande, den längsta 
under hela finska kriget, och som också blifvit den sista, 
om inte den käcka general Döbeln dagen förut lyckats 
piska ryssarne ifrån Juutas, nära Nykarleby, dit de redan 
framträngt i arméns rygg. Hela vår effektiva styrka 
kunde kanske räknas till omkring 4,500 man af alla vapen, 
hvaraf tre fjärdedelar svenskar. Finnarne hade vid Oravais 
blott 4:de brigaden, utom några svaga bataljoner af de 
öfriga. General Adlercreutz kommenderade på stället i 
sin egenskap af arméns generaladjutant. Vår förlust var 
ganska stor: omkring 40 officerare och 1,200 man död- 
skjutna och sårade, men ganska få fångna. Ibland de 
blesserade räknades general Vegesach samt brigadche- 
ferna öfverstarne Plåten och Brändström. Om mängden 
af lossade skott under denna dag kunde slutas däraf, att 
hvar soldat tilldelades 2:ne gånger nya patroner, 60 h varje 
gång, utom dem, som fyllde patronköket vid stridens 
början. Ingen trofé gick förlorad, hvarken kanon eller 
fana, icke en gång en trumma. Att ryssarne förlorade 
långt mer än vi, kan med säkerhet antagas, utan att där- 
för behöfva tillgripa den vanliga taktiken i armérapporter, 
som alltid till det minsta tredubblar fientliga härens för- 
lust. Men saken talar här för sig själf: ryssarnes deplo- 



— 62 — 

jering under vårt artilleris mördande eld, deras hela dagen 
fortsatta människoödande anfall mot vår vänstra flygel, 
oberäknadt träffningens öfriga skiften, borde åstadkomma 
en förlust i stor skala, hvilket äfven deras flera dagars 
overksamma kvarstående på slagfältet tycks bestyrka. 
Uppoffring af människolif ingår emellertid föga i ryssar- 
nes beräkningar — de behöllo fältet; hvad kunde de önska 
mer? — Men man kan påstå, att äfven svenskarne vunno 
sitt ändamål, ty vi måste slåss vid Oravais för att uppe- 
hålla fienden, till dess våra förutskickade kamrater hunnit 
öppna oss den tillstängda vägen för vår reträtt norr ut. 
Och denna plan lyckades! — Med ära försvarade svenska 
mannamodet i denna blodiga kamp sitt urgamla rykte. 
Svenska soldaterna visade ett mod, en uthållighet, som 
i alla hänseenden berättigade dem att strida i bredd med 
de mera krigsvana finnarne. Endast gardet till häst hade 
nog brådtom att vända ryggen till under ryssarnes för- 
följande i skogen, där — man måste rättvisligen med- 
gifva — terrängen var ofördelaktig för kavalleri, åtmin- 
stone för annat kavalleri än de mindre granna, men bättre 
i krutröken invigda karelska dragonerna, som under hela 
tiden åtföljde infanteriets rörelser utan att låta ryssarnes 
åsyn skrämma sig. Men höllo gardisterna mindre bra ut 
en corps, så måste dock några af deras detacherade utstå 
rätt hårda prof, de nämligen, hvilka såsom ordonnanser 
åtföljde general Vegesach, en man som inte skydde att 
se fienden i synen och sålunda utsatte sig för den häftiga 
elden. Nästan värst blottställdes den ordonnansen, som 
blifvit anbefalld att följa generalens son, en oförvägen, 
grönklädd pojke om 12 eller 13 år, som med barndomens 
oförståndiga liknöjdhet störtade sig i de ögonskenligaste 
faror, blott och bart förroskull. 

Naturligtvis borde en så långvarig, så blodig drabb- 
ning framte skådespel af mångfaldigt ohyggliga varia- 
tioner. Flera hundrade lik lågo på slagfältet, synnerligast 
i skogen, där ryska kolonnerna först uppmarscherade; 
äfven blesserade afvaktade här och där stunden till sin 
förlossning. Det gulnade gräset var på många ställen, i 



— 63 — 

ordets bokstafliga mening, dränkt i blod, och trasor af 
blodstänkta kläder eller linne lågo kringströdda öfver 
allt bland bitar af patronpapper, remtyg eller skräp af 
alla slag. Gärdesgårdarna hade försvunnit, träden voro 
sönderspillrade — ja, själfva marken bar vittne om den 
allmänna förödelsen genom den revolution kanonkulorna, 
och förnämligast kartescherna, i densamma åstadkommit. 
— Hvad mänskligheten beträffar, lämnade den fullkomligt 
passande motstycken till de öfriga rysligheterna. Här ett 
par exempel. Vid bataljonens uppehåll för att passera 
an varseblei jag en Västmanlands soldat, liggande på 
åbrädden. Jag närmade mig och igenkände min förra 
uppassare vid l:ste majorens kompani, på hvilken en 
kanonkula borttagit ena foten och slungat den långt från 
kroppen. På hjälp var föga att tänka; min gamla tro- 
tjänare blef väl bortburen, men dog af förblödning pa 
vägen till fältskären. — En af våra soldater träffades 
under vårt framstormande mot ryska batteriet af sista 
karteschskottet, så att hela hans kropp förvandlades till 
en enda, oformlig, blodig köttmassa. En annan ville ur 
ån upphämta en läskedryck och träffades af en kula, i det 
han lutade sig ned för att sänka sin kopparflaska, hvarpå 
han tumlade hufvudstupa i vattnet och försvann för alltid, 
sannolikt dödligt särad. Efter anfallet mot fiendens center 
påträffades i skogen en framstupa liggande, blåklädd figur, 
den soldaterna, narrade af färgen, vände om för att se om 
han lefde. O jämmer! Tarmarna runno på marken ur den 
upprifna magen, och ändock andades mannen: det var en 
långskäggig kosack. — En illa sårad, halfdöd rysse hade 
den djärf heten att, där han låg i sitt blod, skicka ett skott 
efter oss, och blef därför ihjälklubbad med gevärskolfven, 
innan han kunde ryckas undan soldaternas förbittring. — 
Ett sådant massakrerande vid kallt blod skulle åses med 
fasa under lif vets vanliga, fredliga förrättningar ; men här 
gjorde det föga intryck, åtminstone på mig, som ändå 
tror mig vara fullt ut så blödsint som någon annan. 
Hvaraf kom det? Månne af annat än vanan eller rättare 
förpliktelsen att bevittna horrörer? Ty dagens tilldra- 



— 64 — 

gelser voro verkligen af den rysliga beskaffenheten, att 
man slutligen inte skattade ett människolif mer än en 
myras. I en sinnesförfattning, då man utan betänkande 
offrar sitt eget lif, måste man lika ringa akta sin nästas. 
Likväl må ingen inbilla sig, att våra soldater i allmänhet 
ådagalade ett så barbariskt lynne. Tvärtom! Jag var 
denna dag vittne till flera hedrande än vanhedrande gär- 
ningar. Jag såg till exempel, huru sårade med tecken 
till det ömmaste deltagande och efter bästa förmåga 
understödde eller rent af buro andra sårade landsmän, 
till och med ryssar, som voro värre åtgångna, än att de 
själfva kunde hjälpa sig, till förbindningsstället. Den där 
grymma, djuriska vildheten varade blott så länge bajo- 
netten vändes mot fienden; så fort det hette „hvila ge- 
vär!" följde också synbarligen mänskligare känslor, och 
medlidandet intog öfverspänningens ställe. Soldaterna 
gingo så långt i fromhet, att de efter striden på sitt vis 
anställde betraktelser öfver sina blodiga mandater. Så 
hände, att en korpral af Lifkompaniet, utmärkt skicklig 
skytt och därför anförtrodd en eröfrad norsk jägarstudsare 
med rättighet att skjuta, när och på hvad sätt han ville, 
under nattmarschen från Oravais yttrade, att han önskade 
sig „icke ha synd för gårdagen", såsom orden föllo; och 
tillspord, hvad han därmed menade, svarade han: „jag 
sköt i går 47 skott och bara två bommar". — Således 
kände den gode mannen något slags samvetsskrupel öfver 
sina 45 träffare. 

I två dagar fingo vi hvila ut i Nykarleby. Kvarter 
hade jag fått och en säng, h vilket då för tiden inte van- 
kades alla dagar; men intet mat fanns, hvarken i kvarteret 
eller utom hus. Den konfusion, som följde krigshändel- 
serna i spåren, mängden af hungriga magar och den lilla 
stadens klena resurser nekade stadsboarne att på behörigt 
sätt undfägna sina gäster. Också tog jag mitt parti: jag 
åt litet och hvilade dess mer; likaså kamraterna och man- 
skapet; vi rastade i ordets fulla bemärkelse. Ingenting 
var för öfrigt att skåda, ty Nykarleby är inte något märk- 
värdigt ställe: låga, rödmålade trähus med torftak, på sin 



— 65 — 

höjd ett eller annat tegeltak, illa stenlagda gator och ett 
irreguljärt, skräpigt torg — se där hela härligheten! Det 
förhåller sig så, att, har man sett en svensk småstad, man 
kan i andanom föreställa sig alltsammans. 

På gästgifvargården var en allmän samlingsplats för 
alla, som ville se om de sina. En mängd blesserade offi- 
cerare hade blifvit ditförda för att sedermera transpor- 
teras vidare. Ibland främlingar, som första dagen också 
församlades dit, ehuru de måste nöja sig med gården till 
kvarter, voro alla under gårdagen fångna ryssar. Jag 
roade mig med att närmare betrakta dessa lydiga instru- 
ment för våld och despotism. Såsom soldater äro de 
ypperliga ; lättfödda och lättfotade synas de skapade just 
för krigsyrkets mödor, hvaruti svält och fatiguer kunna 
räknas till hufvudingredienserna. I allmänhet af smal 
och smärt växt tycktes de inte tillhöra något särdeles 
kraftfullt släkte. Smutsbruna, magra fysionomier — många 
med svarta, aflånga kinesögon — platta näsor och starkt 
utstående kindknotor antydde deras asiatiska ursprung. 
Lukten af den olja, de använda för sina remtyg, var så 
genomgripande, fast ej vidrig, att den uppfyllde atmosfä- 
ren i deras grannskap. Ehuru orena och snuskiga så väl 
på den synliga delen af kroppen som på kläderna, kunde 
deras dräkt ändå sägas vara docklik: de trånga, gröna 
frackarna slöto så tätt till, att de liksom voro fastväxta 
vid kroppen och gåfvo dem ett nätt och prydligt ut- 
seende. Små, låga mössor af hattfilt, från flinten ner- 
stupande öfver pannan, lämnade don genom ett nära af- 
klippt hår nästan kala nacken till solhettans disposition. 
Många sutto på marken med korslagda ben på orienta- 
liskt vis. Någon nedslagenhet förspordes alldeles icke; 
de tycktes bära fångenskapens missöde med största lik- 
giltighet; och bara dem unnades hvila jämte något att 
äta, så önskade de ingenting bättre. Sådan är trälen! 
De fysiska behofvens tillfredsställande är hans enda lef- 
nadsmål. 

En sällsam omständighet var den, att jag dessa dagar 
befann mig alldeles lomhörd, sannolikt af det långa, oer- 

6 



— 66 — 

hörda skjutandet, som förryckt mina stackars örhinnor. 
Slogs en dörr häftigt till, strax tyckte jag mig höra ett 
kanonskott. Det minsta buller pinade jämmerligt hörsel- 
organen. 

Den 17 september bröt armén upp från Nykarleby. 
Marschen skedde brigadvis, så att jag inte vet, hvilka 
trupper deltogo i tåget; men som jag i staden sett sol- 
dater af det vidtfrejdade och bland finnarne företrädesvis 
utmärkta Björneborgs regementet, så förmodar jag, att 
äfven 2: dra finska brigaden stött till de öfriga. — Vår 
bataljon var nu ganska medtagen. En löjtnant (baron 
Falkenberg) förde befälet, och utom honom voro vi blott 
2 officerare; spel och manskap uppgingo tillsammans till 
inte fullt 300 man, sedan alla sjuka och blesserade blifvit 
afpolletterade till sjukhuset. Ingen fientlighet förspordes 
under marschen, som därföre gick ordentligt och stilla, 
utan annat uppehåll än de vanliga rastningarna och ett 
par timmars väntan, medan trosskolonnen passerade. Och 
det var en reputerlig tross man bestod sig vid finska 
armén. Oberäknadt de vanliga ammunitions-, proviant- och 
sjukvagnarna, medförde befälet stora skaror vagnar och 
kärror, "tungt lastade med allt, hvad dessa stackars hus- 
villa i en hast kunnat frälsa från hemorten. Också fram- 
tedde deras packvagnar det befängdaste sammelsurium af 
husgeråd; till och med en mängd pirrögda tärnor, mer 
och mindre fagra, följde med i släptåg såsom hushållerskor 
eller kanske i någon ljufvare befattning; ty finska solda- 
terna förstodo att försötma hvilostunderna efter fejd och 
vedermödor. — Åt hvar och en officer bestods en häst- 
ration i kontant mot förbindelse att själf ombesörja fort- 
skaffandet af sin tross. 

Vid vägskillnaden till Jakobstad, som den dagen 
passerades, förnummo vi, att vårt regementes 2:dra batal- 
jon efter en lång och vidunderlig sjöfärd anländt till 
samma stad, men icke hunnit debarkera innan arméns ret- 
rätt utan måst söka en ännu nordligare hamn, hvarför 
ock denna bataljon icke kunde användas vid armén förrän 
på sena hösten. 



- 67 — 

På eftermiddagen fingo vi kvarter i Essevö by bakom 
ån af samma namn, där förposterna gjort halt. En enda 
bondkoja var tillräcklig att rymma officerarne af vår och 
en af Upplands bataljoner, som nu ett par veckor bortåt 
beständigt följdes åt i kvarter. Manskapet inrymdes på 
logar och i andra uthus. Trångt var väl öf verallt ; men vi 
bodde åtminstone under tak. Och som bönderna hellre 
sålde sina får till oss än lämnade dem för intet till rys- 
sarne, kunde vi därjämte ganska ordentligt anrätta våra 
måltider. 

Länge åtnjöto vi dock ej inkvarteringens lugn. Re- 
dan den 18 voro ryssarne i våra spår. De anföllo för- 
posterna framför Essevö å med en sådan brådska, att 
dessa, för svaga att emotstå puffen, måste lämna sin ställ- 
ning och småningom repliera på hufvudkorpsen. lrsta 
svenska brigaden beordrades rycka fram. Orderna härom 
gjorde intrång i vår middagslur, hvarur vi väcktes af de 
skrällande trummornas kallelse till vapen. Dagen var 
vacker och lugn, förhärligad af en varm septembersol. 
Marschen riktades ned till ån, dit terrängen sakta slut- 
tade, beväxt med ung björkskog, inneslutande landsvägen 
å örase sidor. Söder om ån bröts vägen i nästan rät 
vinkel, följde stranden till höger genom ängar och för- 
svann i en hög tallskog, hvilken lik en ram infattade en 
rätt täck tafla, lifvad af en talrik människoskara. Fält- 
vakten var redan ankommen till bron, som sammanband 
stränderna och på vår sida försvarades af flera fältverk 
samt en väldig mängd finska trupper. Till höger om 
landsvägen, på en liten kulle ett stycke från stranden, 
var uppkastadt ett batteri för 2 kanoner af finska artil- 
leriet. Bakom samma kulle formerade vår brigad sin 
linje med en till buskarna vid åbrädden framskickad jägar- 
kedja, som således stod parallell med landsvägen på fient- 
liga eller andra sidan om ån. l:ste majorens kompani 
(under mitt befäl) beordrades till kanonbetäckning för de 
2 pjeserna, kommenderade af en gammal, rödbrusig ar- 
tillerilöjtnant, med en grön, omilitärisk mössa vårdslöst 
hängande öfver ena örat. Han var en rättfram, tokrolig 



krigsbusse, den där löjtnanten, som tjänt sig upp från 
underofficer, och som redan i den graden förvärfvat sig 
Svensksunds silfvermedaljen en collier. Han prisade sven- 
ska truppernas käcka uppförande i slaget vid Oravais och 
föreslog att göra närmare bekantskap vid ett glas vin, 
hvilket genast framskaffades ur hans nära intill stående 
trosskärra. 

På fientliga sidan om ån stodo de svenska förposterna 
i en halfcirkel framom bron, mellan tufvorna på ängen. 
I tallskogen långt bort hördes trumslag, som bebådade en 
kolonns anry ekande; och det dröjde icke länge, förrän 
ryssar, framsmygande i den hukade ställning deras jägare 
plägade iakttaga, började sprida sig öfver ängen. Elden 
öppnades mellan dem och våra förposter, som likväl drogo 
sig öfver till fältvakten för att gemensamt med dem för- 
foga sig öfver bron och antända densamma. Strax därpå 
blef en tjock, fientlig truppmassa synlig på landsvägen 
uppe i skogen. Den avancerade mot slätten och stormade 
utom kanonhåll, bakom sina tiraljörer, hvilka långsamt 
skredo fram till åbrädden. Nu började äfven vår brigads 
jägare sin plottrande eld öfver vattnet. Bron stod redan 
i ljusan låga, röken hvirflade upp i hög sky, och lågorna 
fräste; men icke förty sökte ryska jägare bana sig väg 
däröfver, medan andra deras kamrater lifligt besvarade de 
våras häftiga skjutande. Kulorna hveno öfver oss, så 
högt likväl, att de ej voro farliga. Vi roade oss att från 
vår lilla kulles spets öfverskåda dalen och sågo huru rys- 
sarne kröpo på magen för att komma in i buskarna vid 
åbrädden. Flere officerare i gröna syrtuter och röda kra- 
gar visade sig ibland dem, några till häst. Deras kolonn 
kom allt närmare och närmare på landsvägen. Med ögo- 
nen fastade på denna kolonn och luntan öfver fänghålet 
stodo våra artillerister likt katten lurande på råttan, fär- 
diga att tända på, och väntade blott sin officers betydelse- 
fulla „fyr" för att slunga döden i ryssarnes leder. Ändte- 
ligen gaf han tecknet; elden blixtrade ur kanonerna, eko 
upprepade skotten, och när röken skingrat sig, syntes 
ingen kolonn till: den hade kastat sig omkull. Vi sågo 



— 69 — 

hela landsvägen garnerad med hufvudbonader och bajo- 
nettspetsar. Vid bron började äfven kanonernas dånande 
buller, och likaså på ryska sidan framfördes artilleripjeser, 
så att inom några minuter var kanonelden rätt skarp. 
Det blef på en lång stund ganska allvarsamt omkring den 
lilla kullen. Och under allt detta stod vår artillerilöjtnant 
orörlig, dirigerade sina pjesers eld med orubblig köld, 
fastän fiendens kulor upprefvo jorden i batteriets bröst- 
värn och strödde den öfver oss allesammans. Vi, som 
utgjorde kanonbetäckningen, lågo stilla på gräset i slutt- 
ningen bakom batteriet och hade ingenting annat att göra 
än helt simpelt åskåda den förstörelse, kanonkulorna an- 
ställde både i marken och bland de gulnade björkbuskarna. 
Annars var träffningen tämligen skarp omkring bron, där 
den rasade i vildt tumult. A ömse sidor syntes man bra 
envis. Svenskarne ville hålla sig kvar i sin position, rys- 
sarne förjaga dem därifrån. Skjutningen gjorde dock 
vida mindre skada, än man bort vänta af det åsklika 
skrålet. Jägarne, som egentligen underhöllo den, hade 
svårt att träffa hvarann i deras liggande ställning. Ar- 
tilleriet, i synnerhet talrikt vid bron, intonerade emellanåt 
rätt flitigt, till ringa båtnad för ryssarnes flera gånger 
itererade försök att framtränga i massa mot broruinerna. 
Kanondundret upphörde likväl snart nog, skymningen 
kom emellan; men jägareiden höll länge uti. Ju mer det 
mörknade, dess härligare blef skådespelet omkring oss. 
Man skulle här fått ämne till ett grant eldskensstycke, 
i effekten af det rödbruna, skimrande ljuset från den 
ännu brinnande bron, som i kapp med de snabbt öfver- 
gående blixtarne ur handgevären spridde sin glans öfver 
både människofigurer och hela den omgifvande naturen. 
Det var i sanning en skön tafla! 

Längre fram på kvällen af stannade all skjutning. 
Fienden, uppgif vande förslaget att forcera oss i fronten, 
drog sig inåt skogen. Man uppsköt fortsättningen till 
morgondagen. Svenska bataljonerna kvarstannade i när- 
heten af ån, likväl något tillbakadragna. Bivuaker upp- 
rättades, gevären kopplades, och tapto genljöd genom 



- 70 — 

hela dalen. Eldar uppflammade inom några minuter öfver- 
allt i buskarna, omringade af officerare och soldater, språ- 
kande om dagens företeelser. Hvar och en beredde sitt 
nattläger så godt han kunde, och det dröjde inte länge, 
förrän dalen, nyss så bullersam, var försänkt i djupaste 
tystnad, endast afbruten af vakteldarnas sprakande och 
skilt vakternas anrop. 

I första dagningen den 17 voro alla på benen. Toi- 
letten är inte tidsödande i bivuaklifvet och består mesta- 
dels i att af skaka halmbyskje eller mossa från kläderna 
— allt efter hvilobäddens olika beskaffenhet. Ett rykte 
utspriddes, att fienden om natten turnerat oss förmedelst 
passagen af ett vad, en mil ofvanför Essevö bro. Finnar 
affärdades åt det hållet för att bjuda de öfverkomna 
spetsen. Men som trossen bittida på morgonen bort- 
sändes, var lätt att uträkna, huru föga allvar man hade 
i sinnet med försvaret af Essevö bro. 

En del af morgonen förflöt utan uppträde. Inga för- 
beredelser till anfallets förDyande förspordes. Mellan trä- 
den i tallskogen på andra sidan ån uppstego rökpelare 
från ryska bivuakerna, och deras vedetter promenerade 
af och an i skogsbrynet. Vi kunde således i all maklig- 
het sköta om våra hushållsbestyr, förnämligast i och för 
frukosten — en måltid, som alltid eger sina behag och 
hvarmed man i bivuak måste finna sig synnerligen belå- 
ten, emedan man sällan kan vara förvissad att få middag, 
åtminstone inte annorlunda än på stående fot. 

Gevärssalfvor i öster ljödo snart i våra öron. Där- 
igenom bekräftades berättelsen om ryssarnes öfvergång 
vid det omtalade vadet. Man afvaktade nu utgången af 
den för hand varande kampen, hvilken skulle afgöra 
herraväldet vid Essevö å. Och i förhoppning att för- 
nimma hvad slags planer förehades, besökte vi litet emel- 
lanåt de framför stående krigskamraterna och kullen, där 
artilleriet ännu kvarstod, hvarifrån man hade obehindrad 
utsikt öfver hela landsträckan. Men ingenting förspordes, 
allt förblef lugnt och stilla. — Ett icke obetydligt parti 
fångar lunkade förbi under eskort af gulbebyxade öster- 



- 71 — 

bottningar, som förtäljde, att fångarna blifvit afskurna vid 
fiendens återtåg öfver vadet. Men just som denna seger- 
tidning af handlades, anlände en adjutant att af hämta en 
bataljon af 2:dra svenska brigaden till succurs. Af skjut- 
ningen, som närmade sig, kunde också slutas, att fram- 
gången var klen på svenskarnes sida. Det dröjde inte 
heller länge, innan trumslagen i skogen midt emot gåfvo 
anledning att ana ryssarnes rörelser äfven från det hållet. 
Man kunde således vänta sig att snart bli indragen i leken, 
och våra knektar undersökte redan sina gevärslås och sina 
ammunitionsförråd. Men den dagen anlitades vi icke; vi 
fingo afmarschera mot norden, i riktning mot Gamla- 
karleby. 

Dagens vandring var föga anmärkningsvärd. Länge 
hördes gevärselden bakom oss jämte ett och annat kanon- 
skott; men i vår kolonn var allt fredligt. Brådtom hade 
man inte heller: vi gingo 2 mil, hvarunder ofta rastades. 
Vid en sådan rast framfördes till brigadchefen en nyss 
fångad kosack. På nära håll hade jag aldrig skärskådat 
det slags folket och försummade således inte tillfället att 
tillfredsställa nyfikenheten. Han hade slagits förtvifladt 
men. måst ge sig, sedan hästen blifvit skjuten. Nu syntes 
han nedslagen och förbryllad. Hans ansikte var fullkom- 
ligt ludet — med undantag af ögon, nästippen och ett par 
tjocka, röda läppar — långt tofvigt hår under en liten låg 
klädesmössa, fladdrande omkring axlarna; den platta, breda 
näsan förrådde asiatisk härkomst och förhöjde ingalunda 
skönheten. Utan något militäriskt i klädseln, som liknade 
våra sjömäns, utmärkte sig karlen egentligen med sina 
silfversmidda remtyg och dyrbara, damascherade pistoler, 
hvilka man likväl fråntagit honom. 

Vårt nattläger vankades i en gärd af Kronoby 
kyrkby, där officerarne på öfligt sätt inträngdes i en 
enda stuga och manskapet i andra kyffen. Reträtten 
fortsattes morgonen därpå utan ringaste krigshändelse. 
Marschen var ganska ledsam och enformig genom en vild 
skogsmark och under ett fint duggregn, som trängde 
genom kläderna. På eftermiddagen inkvarterades batal- 



— 72 — 

jonen i Storby, en fjärdingsväg från Gamlakarleby, och 
följande dagen gingo vi vidare utan att komma till staden. 
Vid bron öfver Kauko ström voro fältverk redan uppförda, 
hvilket åter förebådade tillämnad blodsutgjutelse. Vi tå- 
gade förbi till våra utsedda kvarter i gården, tillhörande 
Järvi by. 

Nu förgingo ånyo några dagar i stillhet och ro. 
Bataljonens personal ökades genom ankomsten af vår 
gamle major och kapten Svinhufvud, hvilka åter till- 
frisknat, likaledes genom musikdirektören, en bildad man 
och utmärkt artist, kommande direkte från Sverige, och 
som förmedelst de vackra toner, han lockade ur sin kla- 
rinett, förkortade mången aftonstund i vår lilla, förtroliga 
krets. 

Den 25 ramlade åter larmtrummorna vid kvarteret. 
Trupperna ryckte ut; ett oangenämt och ruskigt väder. 
Regnet smattrade på hattkullarna, och häftiga väderilar- 
upprörde luften. Vi stodo några timmar under gevär för 
att åhöra en rask gevärseld i öster, men fingo hemgå, så 
fort densamma vid mörkningen upphörde. Byssarne hade 
anfallit vid Kelviå men fått stryk af där posterande fin- 
nar. Detta försök stod i samband med deras turnerings- 
planer, hvarigenom de så ofta nödgade svenska trupperna 
att förändra ställning, det vill säga att gå tillbaka. Så 
hade det likväl ej bort vara, ty i ett land som Finland, 
så kuperadt, så genomskuret af rinnande vatten, hade 
defensiven icke bort vara svår att effektuera; och mig 
åtminstone synes, som armén mycket längre kunnat bibe- 
hålla sig på en för detta operationssätt så fördelaktig 
terräng. Nu spilldes ständigt blod utan motsvarande re- 
sultat. Efter några dagars motstånd invid den ström, 
man försvarade, lämnades positionen vid fiendens flank- 
turneringar, i stället att med samlad styrka kasta sig 
öfver de merendels svaga detachement, som öppnade 
vattenpassagen för den fientliga hären. Sant är väl, att cle 
dagliga striderna medtogo folk, och att således armén blef 
för svag att bjuda fienden spetsen på alla punkter. Men 
daglig reträtt försvagar den moraliska kraften hos en här; 



- 73 — 

också märktes redan dess bedröfliga inflytande på finska 
soldaterna. Alltid villiga att slåss började de likväl visa 
benägenhet för desertering, längtande efter hembygden, 
h varifrån hvart steg åt norden aflägsnade dem; och vid 
sådana omständigheter var ej underligt, om de påminde 
sig ryssarnes löfte, att sådana soldater, som lämnade sven- 
ska lederna, skulle få behålla sina boställstorp. 

Den 26 var turen hos l:sta svenska brigaden att be- 
sätta förposterna vid Kauko bro. De kommenderade ba- 
taljonerna samlades nere vid bron eller, rättare, ruinerna 
efter bron, som blifvit upprifven vid reträtten, för att 
medelst strömmen sätta en bastantare gräns mellan fien- 
den och oss. Vår eller norra stranden dominerade den 
södra genom en rad af kullar och berg, som sänkte sig 
sakta mot vattnet, hvars närmsta omgifning bestod af 
ängar och gärden, sträckande sig österut inåt landet. En 
gård nära stranden till höger om broskelettet var utsedd 
till förposternas högkvarter, hvarföre också alla husen 
redan hunnit genomskjutas från ryssarnes batterier på 
andra siclan strömmen, så att de blifvit fullkomligt genom- 
skinliga. Fältverken tvärs öfver landsvägen invid bron 
voro fullsatta med artilleri och folk. Midtemot dessa 
syntes ett ryskt batteri, sa oförsynt konstrueradt, att 
ingen på svenska sidan kunde komma utföre den lång- 
slut tände backen ned till vattnet utan att hälsas af dess 
kanoner, hvilka visserligen vid dylika tillfällen ådrogo sig 
eftertrycklig näpst från de våra; men sådant gjorde icke 
dess mindre promenaden utföre ganska betänklig. — Vid 
framkomsten beordrades vår bataljon intaga förposterna 
till vänster om vägen och en Upplands bataljon att stanna 
i retranchementen och bondgården. Anlända till bac- 
kens öfre klint, gjordes en kort halt, h varefter vi med 
något raskare takt begåfvo oss utföre. Genast blixtrade 
det ur ryska kanonbatteriet, och en kula dansade fram 
öfver våra hufvuden. Härpå följde ett par kanonkulor 
till, hvaraf dånet rullade lik åskan mellan bergen. Det 
kompani, jag kommenderade, hade queun i kolonnen och 
stod i detta ögonblick just i begrepp att vandra backen 



- 74 — 

utföre, då vi allesammans öfverhöljdes af sand och grus, 
uppkastadt af kanonkulorna. Vi sluppo likväl helskinnadt 
undan liksom resten af vår bataljon. Upplänningarne där- 
emot, som följde oss i hamn och häl, fingo ett par man 
dödskjutna. Äfventyrligast föll det sig, sedan vi afvikit 
från vägen nere på en äng, sträckande sig längs ström- 
men, och där vi måste vandra man efter man öfver smala 
stockar, utlagda såsom spång i kärret. Där antastades vår 
flank af de infama kanonkulorna, dock lyckligtvis utan 
annan verkan än att med dy och ler fullstänka våra figurer 
oclt förmå oss vara litet mer snabbfotade än vanligt. — 
Af alla krigets faror ges ingen jämförlig med hvad man 
kallar „kläda skott". Att liksom ett villebråd under jak- 
ten vara skottaflan för fiendens konstfärdighet i mål- 
skjutning är både hemskt och lämnar ett intryck af häp- 
nad, som sannerligen pröfvar en bra karls beslutsamhet. 
Det vore inte det ringaste svårt att falla i en öppen strid, 
ansikte mot ansikte med fienden; men att så där bli skju- 
ten i språnget synes mig rätt beklagligt och alldeles 
inte ärofullt. Jag har också sett mången behjärtad kri- 
gare ganska tvehågsen för ett dylikt gatulopp. — Men 
för att nu återkomma till vårt, så aflopp det utan allt 
slags manspillan. Vi togo hvilstationer bakom diverse 
hölador på ängen och anlände friska och helbrägda till en 
björkhage utom skotthåll för ryska kanonerna. Där af- 
löstes en bataljon nylänningar, som likväl inte af marsche- 
rade förrän dagen efteråt. Dessa herrar voro rikligen 
utrustade med lifsens förnödenheter både för bord och 
säng. Det kompani, jag aflöste, kommenderades af en 
ung officer, som i sin provisionella riskoja lefde såsom 
en furste, medförande på förposterna en liten knubbig 
finska, som följde honom i nöd och lust, och som trippade 
beställsamt omkring den ambulanta kökselden, på det 
hennes beskyddare riktigt skulle få smörja kråset. Det 
förstås, att jag blef gäst i hushållet och därvid befann 
mig öfvermåttan väl. Sedan sejouren på Bennvik hade 
icke vankats en så fet supé. Men beklagligtvis fick jag 
blott till nästa morgon vederkvickas i så godt lag. 



i o 



Två dagar förflöto under god öfning i förposttjän- 
sten, likväl endast på exercismanér, ty inte den ringaste 
krigiska osämja afhördes. Vi sågo väl ryska patruller 
och vedetter på andra sidan strömmen; men om rj^ssarne 
spjärnat emot vår ankomst till förposterna, så hade de 
nu blifvit alltför späka och fogliga. Intet skott lossades, 
inte en gång då våra soldater gingo ned till strömmen 
för att hämta vatten, någonting som vanligen föranledde 
skottväxling. Att underhandlingar om stillestånd före- 
nades emellan de krigande härarna bidrog törhända myc- 
ket till den ömsesidiga fördragsamheten. Vi fingo nys 
om denna negociation både genom den ovanliga kom- 
munikationen mellan arméns högre befäl och genom en 
kamrats användande såsom parlamentär, hvarunder han 
tvenne gånger besökte öfverste Kulneff, ryska förposter- 
nas chef, och därifrån medförde nyheten om vapenhvilan. 

Bataljonen blef den 28 aflöst af helsingar och åter- 
gick till sina förra kvarter i Järvi, hvarest det i Lohteå 
den 29 af slutade stilleståndet kungjordes. Enligt det- 
samma skulle svenska trupperna taga sin ställning vid 
Himango, med förposterna längs den älf, som rinner ur 
sjön Lesti och utfaller vid Kannus by. Demarkations- 
linjen skulle vidare gå från nämnda sjö längs gränsen af 
Vasa län rakt öfver till Idensalmi kyrka i Savolax. Ett 
neutralt område borde finnas mellan båda härarna. Stille- 
ståndet kom svenska armén rätt väl till pass; den behöfde 
hämta sig efter september månads heta strider och däraf 
härrörande fatiguer; men för ryssarne syntes det utan 
någon förmån. De uppehöllos i sin påbörjade framgång- 
vid en årstid, då fälttåget ännu med all fart kunde ut- 
föras; och om man på svenska sidan begagnat tiden att 
tillsända finska armén den så länge väntade, så länge 
erforderliga förstärkningen af nödiga trupper och krigs- 
materiel, så hade utgången ännu kunnat bli ganska tvifvel- 
aktig. Till ryssarnes lycka följde man i den höga svenska 
administrationen blott den regeln att lefva för dagen, 
och man gaf framtiden helt och hållet på båten. 

Stilleståndet var nu emellertid ingånget. En disloka- 



— 76 — 

tionslista allmängjordes. Svenska fördelningen förlades 
på förposterna. Vår bataljons kantoneringskvarter an- 
visades uti Välikannus by, belägen inom Ylikannus kapell- 
församling af Lohteå socken. Uppbrottet till de nya kvar- 
teren skedde den 1 oktober, och ankomsten skedde dagen 
därpå efter en ledsam och trög 5 mils marsch, första da- 
gen i regn och snöslask, som gjorde de dåliga vägarna 
än dåligare, och den andra vid genomträngande nordlig 
blåst och på frusen, knagglig, tunt snöklädd mark, sådan 
den visar sig vid vinterns första inträde. 

Vid nattkvarteret i Lohteå hände oss helt oför- 
modadt att få höra svenska språket i allmogens mun. 
Man råkar stundom vissa trakter i Finland, synnerligen i 
närheten af kusten, där landets språk icke är gängse och, 
hvad värre är, icke ens förstås af innevånarne, som, till- 
äfventyrs härstammande från svenska kolonister, flera ge- 
nerationer igenom bibehållit sitt modersmål. När härtill 
kom några täcka, glada och vänliga flickor, som små- 
leende och fryntligt emottogo de inkvarterade, så är lätt 
begripligt, huru väl man borde trifvas där i huset, än- 
dock att trakteringen inte var öfverdrifven. Men så- 
dant var nu mera vanligt i de finska bondgårdarna i 
anseende till mängden af hungriga, som öfversvämmade 
landet och ganska geschwindt uppslukade matförråden. — 
Långvarig blef emellertid inte glädjen att kunna samtala 
med värdfolket; den räckte netto från aftonen till mor- 
gonen, hvarunder sömnen egde företrädesanspråk på tiden, 
så att högst ringa återstod för konversation. Långt hellre 
hade vi sett, om svenska språket varit det ställets tungo- 
mål, där vi borde tillbringa stilleståndstiden ; men så väl 
var det tyvärr icke! Där voro innevånarne rama finnar, 
så till språk som lynne ; och vi måste skatta oss lyckliga 
att råka på en bonde, så pass mäktig svenskan, att han 
kunde öfverantvardas förtroendeposten att blifva vår tolk. 

Välikannus var en stor, åtminstone vidt utsträckt by, 
ty den räckte en hel fjärdingsväg. Förhållandet med fin- 
ska byarna är sådant, att de alls inte likna våra. Meren- 
dels belägna vid de många vattendragen, som i alla rikt- 



- 77 - 

»ingår genomskära landet, intaga de ej sällan en half 
kvadratmils rymd, hvarest hemmanen ligga på spridda 
afstand här och där, fullkomligt enstaka och afskilda från 
h varandra; ja, de hafva till och med särskilda namn, 
ehuru alla tillsammans utgöra en gemensam by, som har 
egen k} r rka eller kapell; ty finska socknarna äro så vid- 
sträckta, att de gå hela 9 till 10 mil inåt landet, längs 
älfvarna, och ega utom moderkyrkan 4 till 5 kapell. Så 
visade sig åtminstone förhållandet i Österbotten, det enda 
finska landskap jag besökt. 

Uti gården, dit majorens kompani förlades, funnos 
blott två stugor, knappast tillräckliga att inrymma man- 
skapet. Jag kunde således inte härbärgeras utan måste 
inflyttas i närmaste gård, bebodd af Bergs kompani, kom- 
menderadt af löjtnant b:n F., med hvilken jag blef kvar- 
teringskamrat i ett otapetseradt, så litet boningsrum, att 
afståndet mellan våra sängar utgjorde netto fönstrets 
bredd, hvilket, försedt med små dunkla rutor, spridde en 
svag dager i rummet; synnerligast var den innersta delen 
beständigt insvept i skymningens skuggor. Fönstret låg 
at ett instängdt gårdsrum, med utsikt åt torftaket på värd- 
folkets midt emot belägna mat- eller spannmålsbod, mot 
hvars vägg en slipsten hvilade, och nära därinvid gapade 
den mörka ingången till ett vagnslider, fullproppadt med 
gamla kärror och åkerredskap. Allt bar ett vanvårdadt, 
dystert utseende; till och med gräset på gården gömdes 
under multnade spånor och halm. Rummets möblering 
var också högst sparsam: två skrala sängar, ett par trä- 
stolar och ett murket bord — se där hela härligheten! 
Dessa persedlars äfvensom själfva rummets snuskiga till- 
stånd påkallade dessutom en general rengöring, innan 
man vågade taga alltsammans i besittning. Men sedan vi 
någorlunda lyckats uppstäda det lilla, låga och af en smal, 
sotig spisel uppvärmda kyffet, som hette vårt rum, sågo 
vi därstädes de tre veckorna af stilleståndstiden ganska 
hastigt förflyga, hvarunder vi bodde trångt och utan all- 
sköns bekvämlighet, det förstås, men åtminstone tröttnade 
aldrig vänskap och innerlig hjärtlighet att förljufva kam- 



— 78 — 

ratlifvet, så att man under muntert skämt lärde sig vis- 
ligen umbära, hvad omöjligen kunde anskaffas, äfven af 
sådana husgerådsartiklar, som i det modestaste lefnadssätt 
höra till lifvets alldagliga behof, men det oaktadt måste 
anses såsom idel lyx i dessa usla bondresidens. Vi voro 
också ganska väl till mods och nästan barnsligt förnöjda 
öfver hvarje obetydligt husgeråd, som kunde anskaffas 
till ringaste minskning i den allrådande bristen. Fält- 
lifvet med sina faror och försakelser har det med sig, att 
det slutligen blir en vana att låta världen ha sin gång, 
så att man tar den goda tiden med glädje och den onda 
utan knöt. — Det var likväl icke nog med omsorgen för 
bostaden; äfven på anskaffning af ätvaror måste man vara 
betänkt, ty i kvarteren funnos föga eller intet, så att till 
och med brödbakning måste ombesörjas. Med ett ord, 
för att lefva blef man tvungen handlägga de minsta de- 
taljer i hushållsvägen. Midt öfver farstun var en större 
stuga, bebodd af värdfolket jämte 15 våra soldater. Dit 
förlades vårt kökshögkvarter under ledning af en städse 
flottig krigsbuss, som regerade enväldigt i köksspiseln 
under dagliga bemödanden att på det smakligaste tillaga 
sina fårkotletter och sin får buljong. Sällan varierade rät- 
terna. Men med god aptit till bundsförvant kunde vi 
säga oss göra goda måltider. Ja, vi kommo ända därhän, 
att tätt och ofta och så långt utrymmet medgaf kunna 
se små kotterier af kamrater vid middagsbordet, hvarvid 
dock bristande knifvar och skedar ålade gästerna för- 
bindelsen att föra sådana med sig och på köpet hålla till 
godo att nyttja samma glas på flera man hand. Det för- 
stås, att vi i vår ordning undfägnades vid lika gästfria, 
men också, hvad bordsservisens tillhörigheter angick, lika 
torftigt utstyrda bord hos kamraterna. Allt tillgick på 
verkligt fältmanér: man höll sig till fatens innehåll utan 
att vara särdeles nogräknad i serveringen; och som hufvud- 
ändamålet vanns, att lefva lustigt med glada vänner, så 
föll det ingen in att fästa sig vid sådana småsaker som 
bristande duktyg eller tallrikar. För dessa senare hade 
man i alla fall hittat på ett oskattbart surrogat i ett slags 



— 79 — 

prydliga och verkligt elegant lackerade träskålar, som 
såldes öfverallt i orten. Med ett ord, man slog sig bra 
nog ut och hade alltid roligt vid dessa små festiviteter, 
där visserligen kräsligheter uteblefvo men aldrig sång, 
löje och munterhet, hvilken därjämte exciterades af god 
tillgång på drickbart vin. — Närmast vårt kvarter hade 
majoren sitt. Han var således vår närmaste granne, och 
fastän, subordinationen noga uppdrog gränslinjen mellan 
honom och oss, så måste dock den militära etiketten 
något stå tillbaka för behaget att passera tiden angenä- 
mare. Gubben var dessutom en sällskaplig hedersman af 
gammalt skrot och korn, som gärna trifdes i ungdomens 
sällskap med glaset i hand och ingalunda försmådde våra 
små gästabud. En bland oss, som allrabäst vetat arran- 
gera sin hofhållning, var regementskvartermästaren, som 
lyckats associera en finsk flicka med sitt hushallsbestyr 
och därigenom hade stora fördelar framför oss andra, både 
i anseende till hennes förmåga att kommunicera sig med 
landtfolket och hennes köns större fallenhet för kok- 
konsten. 

Vår förtroliga krets i kantoneringskvarteren ökades 
genom 2:dra bataljonen, som ändteligen förenades med 
armén vid stilleståndets början. Länge hade den flackat 
omkring på hafvet med den beständiga otur att löpa in 
i hamn, just som ryssarne voro på vippen att besätta den- 
samma, hvilken omständighet jagade bataljonen hufvud- 
stupa ut igen på det våta elementet. Elaka tungor ville 
lägga sölet på bataljonschefens skuldror under förut- 
sättande, att han ogärna gaf sig in i så beskaffade lekar, 
som förehades vid finska armén. Må därmed vara hur 
som helst, visst är dock att manskapet fick umgälla den 
långsamma sjöfärden med fullt ut så stora förluster genom 
sjukdomar som vårt manskaps förluster mot fienden. — 
Det kärkomnaste vid mötet med 2:dra bataljonen var 
emellertid anträffandet af den nya, grå munderingen, 
hvilken åtföljt densamma i släptåg, efter att förut ha rest 
världen omkring, och nu med fröjd emottogs af de våra, 
som just i nödens stund fingo utbyta sina gamla, trasiga 



- 80 - 

paltor mot goda och varma kläder, så mycket mer efter- 
längtade, som vinterfälttåget redan visade sig i perspektiv. 
Munderingsjackorna voro grå med blå kragar, uppslag ocli 
uppveck på skörten, samt pantalongerna också grå, snäfva 
och åtsittande, jämte svarta halfdamasker, gående upp 
på halfva benet liksom stöflar. Det kuriösaste af hela 
dräkten var likväl de så kallade regementsmärkena, ehuru 
dessa ej anlades förrän följande året vid hemkomsten. 
De bestodo i små, runda, målade träbrickor af olika fär- 
ger, till skillnad regementena emellan, och fastades fram- 
till på hatten, strax ofvanför messingskordongen. Väst- 
manlands regementes färger voro blått, hvitt och rödt. 
På sätt jag redan nämnt lopp tiden med hastig fart. 
Vi exercerade en stund och h vilade resten af dagarna, 
merendels i mycken enformighet. Någon egentlig syssel- 
sättning gafs inte utöfver hvad tjänsten tillhörde; böcker 
saknades totalt och saknades ej heller af de fleste bland 
kamraterna, som voro gräsligen bekajade med benägenhet 
för kort, ett studium som ganska nitiskt bedrefs från 
morgon till kvällen. Promenaderna voro inte heller loc- 
kande, emedan de första dagarnes torra och vinterlika 
väderlek måst ge vika för den omilda, kulna hösten med 
sitt appendix af regn, blåst och bristande solsken. Ute 
stötte man på djup smuts eller vattenpussar; det var 
klokare att sitta kvar vid spiselbrasan. Inga herrgårdar 
funnos i nejden, så att sällskapslifvets nöjen inskränktes 
till umgänget inom officerskorpsen. Folket förstod oss 
ej och var föga intressant. Det råder stor tvärhet och 
butterhet hos finnarne jämte mycken slughet och illpa- 
righet. Den öppna godhj ärtenheten, man så ofta blir varse 
i svenska bondens anlete, söker man förgäfves i finnarnes; 
deras ansiktsdrag äro tjocka och breda, deras växt kort 
men smidig och utvisande styrka och vighet. Likt nor- 
dens flesta barn ha finnarne blå ögon, ljus hy och nästan 
linfärgadt hår, men deras hud har ett smutsigt utseende, 
måhända en följd af den inrökning, deras lekamen undergår 
i pörtena, ehuru dessas egentliga hembygd råkas först i 
Uleåborgs och Savolax län. Äfven bland kvinnokönet 



— 81 — 

aldrig någon ståtlig skönhet. Onekligen funnos där och 
hvar små täcka flickungar; men merendels hade en sådan 
liten tärna blott och bart ungdomen att tacka för det 
uppseende, hon ådrog sig; och huru litet behöfver väl 
icke kvinnan för att behaga vid aderton eller tjugu år! — 
För öfrigt skulle vi haft svårt att riktigt bedöma fin- 
narnes lynne och karaktär; vår fullkomliga okunnighet i 
ileras språk borde nödvändigt inskränka gemenskapen 
med dem till det allra oundvikligaste. 

Om söndagarna hade vi kyrkparad vid Ylikannus 
kapell, en gammal men ljus och tämligen t ref lig träkyrka, 
en half mil från kvarteren. Finska gudstjänsten föregick 
alltid vår, hvilken sedan bestriddes af en tjock, ohyfsad 
fyllbult till präst, anställd vid andra bataljonen. Allmo- 
gen kvarstannade sedermera för att begapa militären, 
ehuru den inte förstod mera af vår predikan än vi af 
deras. Marschen fram och åter skedde också i sällskap 
med bondflocken, som syntes särdeles trakterad af våra 
krigiska evolutioner. — Vägen till kyrkan hade den säll- 
samhet med sig, att man hart nära Guds hus måste öfver 
älfven utan annan kommunikation stränderna emellan än 
en spång, bestående af två timmerstockar, lagda öfver 
några i vattnet stående höga bockar, och så smal, att 
blott gående och ridande (till den senare färden erfordra- 
des frihet från svindel och särdeles vana) kunde komma 
däröfver, oaktadt vägen inåt landet var tämligen god och 
den enda som fanns. För åkdon var resan således slut 
vid framkomsten till spången, en olägenhet, som borde 
vara kinkig för allmänna rörelsen; men jag hade tillfälle 
anmärka samma oregelbundenhet på flera ställen i Fin- 
land; den är en af landets egenheter. 

Ett tidsfördrif för manskapet — tilläfventyrs för att 
inte alldeles låta det slå sig på latsidan — var fältverks 
uppförande framför Himango kyrka i en ganska vidsträckt 
skala. Himango, beläget närmare gränsen af Uleåborgs 
län, var medelpunkten för svenska arméns ställning under 
stilleståndet. Det kunde bli den förmånligaste punkt för 
ett hårdnackadt motstånd, när fientlighet erna åter skulle 

6 



— 82 — 

utbryta, och af sådan anledning anlades förmodligen be- 
fästningen. Nog af, alla bataljoner måste till samma ar- 
bete lämna sin kontingent, som i några dagar sysselsattes 
med gräfning, vallars uppkastande, stens uppbrytande, 
skogsröjning o. d. Också på min lott föll en sådan tre 
dagars kommendering i spetsen för 200 man, hvarförutom 
tvenne dagar åtgingo till fram- och återmarschen, så att 
nära hela veckan förflöt i denna hvarken roliga eller led- 
samma befattning. Väl och lyckligt på stället, hade jag 
platt ingenting att göra, om inte att åse knektarnas trä- 
lande. Himango är en marknadsplats, hvars alla bonings- 
hus upptogos af herrar fortifikations-officerare med sina 
adjutanter, skrifvare, ritningsplaner och pappersluntor, 
så att vi gräfvare måste åtnöjas med marknadsbodarna, 
hvilka naturligtvis voro utan möbler, till och med utan 
fönster, emedan sådana suppleanterades förmedelst bräd- 
luckor. Lyckligtvis var luften ännu måttligt kall och 
någorlunda passande för vårt halfbivuakerande på granris- 
bäddar. Jag hade dessutom en lustig kommenderings- 
kamrat, en fyrtioårig fänrik af Upplands regemente, som 
trakterade med en mig förut okänd rätt, nämligen ko- 
jufver, hvilken han högeligen prisade och dito spisade med 
långt större aptit än jag. Därtill regalerade han med för- 
täljandet af sina bonfortuner hemma i Bälinge socken i 
Uppland, som utgjort teatern för hans bragder i den vägen, 
hvartill jag dock inte tilltrodde den gode vännen särdeles 
lysande framgång i anseende till hans lilla puckel mellan 
axlarna och hans koppärriga, gråbruna anlete. 

Under vistandet i Välikannus fingo vi besök af ett 
högst oväntadt främmande, nämligen kosacker. De liade 
råkat förirra sig, kommit öfver demarkationslinjen in på 
arméns område och presenterade sig en vacker dag midt 
ibland de svenska trupperna. Såsom fångar blefvo de ej 
ansedda, utan sändes tillbaka till ryska förposterna. De 
voro fem till antalet. Ingenting militäriskt utmärkte dem 
med undantag af beväringen; de liknade våra bönder i 
sin klädsel, några blå, andra grå, utan ringaste uniforms- 
aktigt; hufvudet ensamt skilde sig från bondkostymen 



— 83 — 

genom den lilla ryska mössan, och utom mustascher buro 
de äfven tofvigt skägg på hakan. Hästarna syntes rätt 
dåliga: små, magra och ytterst vanskötta. Det hela lof- 
vade inte stor krigisk nytta. Också hade vi lärt oss föga 
akta kosackerna såsom fiender; de voro farliga endast för 
värnlösa. 

Redan för länge sedan hade general Vegesach utbytt 
befälet öfver vår eller, såsom den hette, svenska fördel- 
ningen mot någon annan korps i Sverige. Om generaler 
var på denna tiden alltid ondt vid armén — jag fruktar 
nästan, att den bristen förblifvit permanent. I själfva 
verket må nu därmed förhålla sig huru som helst, så var 
den nya fördelningschefen blott öfverste, nämligen chefen 
för Upplands regemente grefve Schwerin, en lapprikarl, 
soin med möda kånkade sin stora istermage, och som inte 
hade något kärare än att tillbörligen proppa den väl full. 
I strategin gjorde han inga underverk och var ej heller 
angelägen därom ; han riktade blott sina spekulationer på 
kokkonsten och lämnade alla andra omsorger åt de båda 
brigadcheferna, till all lycka ett par redbara och oför- 
skräckta män. Med adjutanter var han i alla fall rikligen 
välsignad; ibland andra åtföljdes han af två ryska äf ven- 
ty rare från svenska Pommern, hvilka ej försto do ett enda 
ord svenska eller finska, men kunde för öfrigt vara af 
samma nytta som deras medbröder af vår egen nation, i 
ty att de till häst flängde obarmhärtigt, undantagandes 
när de redo bakom den lunsiga fördelningschefen, hvilken 
lydde den gamla regeln „festina lente" och hatade allt 
fläng såsom skadligt för matsmältningen. Antingen den 
inre, bättre känslan påminde honom om hans oduglighet, 
och han därigenom uppmanades att, på sitt sätt, söka 
vägen till underhaf vandes välvilja, eller att han blott 
älskade representera; nog af, han gaf dundrande mid- 
dagar, till hvilka de högmögende af befälet inbjödos jämte 
en eller annan utkorad äfven af lägre grad. Vid en sådan 
högtidsmiddag, söndagen den 23 oktober, förnam min 
kvarteringskamrat, Falkenberg, att ryssarne den 19 upp- 
sagt stilleståndet, så att fientligheterna åter skulle taga 



— 84 — 

sin början den 27, samt att vi om två dagar skulle ut 
till vidare krigsbragder, hvarom order redan cirkulerade, 
fastän de icke än hunnit vår bataljon tillhanda i anseende 
till omvägar mellan brigaderna. Genast underrättades 
jag genom en biljett om denna nyhet för att i förväg 
kunna taga nödiga arrangement för det åter börjande fält- 
tåget. Den svenska bonden tillkallades, får blefvo genom 
hans bemedling upphandlade och slaktade och vår tross 
iordningsatt. Vi hade nu hunnit öka den senare på ett 
sätt, som värdigt motsvarade bruket vid finska armén, 
förmedelst anskaffande af häst och åkdon, sängar och 
det oumbärligaste husgerådet. Allt blef satt på den fot, 
att vi kunde marschera när som helst, hvilket också in- 
träffade den 26 oktober, då vi bjödo farväl åt våra mo- 
desta kvarter, som ändå genom vanan blifvit oss kära 
nog för att icke lämnas med saknad, allrahelst som års- 
tiden nu mera var högst ofördelaktig för krigets fort- 
sättande. 

Vi voro visst mer uthvilade men icke manstarkare, 
än då vi beträdde kantoneringskvarteren; ty den för- 
stärkning, man bort påräkna af tillfrisknade blesserade 
och sjuka, uteblef alldeles. Arméns sjukanstalter voro i 
den bedröfliga ställning, att, då en sjuk soldat af sändes 
från sin korps, man sällan kunde hoppas få återse honom. 
I sjukhusen vanvårdades patienterna i högsta måtto, och 
något annat var inte tänkbart, så organiserade eller, rät- 
tare, desorganiserade sjukhusen voro, utan sängar, utan 
medikamenter och utan tillsyn. Utom sjukdomen måste 
de arma patienterna bli ett rof för alla upptänkliga kropps- 
liga lidanden, och döden plägade merendels afsluta räk- 
ningen. Elände och brist hörde under detta olyckliga 
krig till ordningen för dagen i krigsadministrationens alla 
grenar. Äfven det friska manskapet handterades föga 
bättre än det sjuka. Förplägningen uteblef stundom all- 
deles, eller också sattes den på förknappning. Hvad be- 
klädnad och utredning beträffar, så lappades allt, hvad 
lappas kunde, men nytt fanns aldrig att tillgå. Ja, själfva 
det viktigaste för kriget — ammunitionen — var ofta knapp 



— 85 - 

och ständigt af skralaste sort. Patronerna passade ej till 
gevären, och flintorna sprungo sönder efter några skott. 
Så behandlades manskapet. Till befälet utbetalades af- 
löningen högst oordentligt. Redan vid denna tid egde 
det betydliga fordringar. Till lycka för våra arma kassor 
fanns hos allmogen lifsmedel för billigt pris och i till- 
räcklig mängd. Endast sådant, som måste tagas ur köp- 
mannens hand, var öfverdrifvet dyrt. Spekulanter kommo 
öfver från Sverige med hela skeppslaster förnödenhets- 
varor, hvilka i sjöstäderna hallas till salu för enorma 
pris. Man behöfde blott pengar för att hos en dylik 
krämare få allt, hvad önskas kunde, både för klädseln och 
gommen. Lustigt var att i dessa flyttbara handelsbodar 
betrakta det befängdaste sammelsurium af de mest olik- 
artade varor, blandade om hvarandra, såsom kläder, silkes- 
dukar, toilettartiklar, smörbyttor, likörer, lybska medvurs- 
tar, viner, engelska ostar, porterbuteljer, tobakskarduser, 
holländska sillkaggar, sulläder o. s. v. 

Efter uppbrottet frän kvarteren i Ylikannus ställdes 
kosan till Himango, där brigaden samlades. Väglaget var 
högst miserabelt. Man vadade i smuts högt upp på benen. 
Vid Himango tillstötte trupper från alla väderstreck. Man 
hade möda att på de uppblötta landsvägarna få fram ka- 
noner och den stora mängd tross, som medfördes till folks 
och hästars underhåll. Hela trakten vimlade af krigsfolk; 
man kan lätt föreställa sig, hvilket tumult härigenom 
åstadkoms. Vårt regemente förlades till en dålig by norr 
om kyrkbyn. Men armén dröjde blott fa dagar vid Hi- 
mango; den vände snart ryggen åt detta ställe och dess 
ståtliga fältverk för att koncentrera sig längre norr ut uti 
någon förmånligare ställning, där ryssarnes gamla favorit- 
vurm för turnering blefve förknippad med större svårig- 
heter. Förgäfves var således vårt skansgräfveri. Mäster- 
styckena öfvergåfvos ; de lämnades till fiendens beundran. 
Man kunde däraf draga den slutsatsen, att meningen med 
deras anläggande aldrig varit någon annan än manskapets 
sysselsättande under hvilotiden. 



— 86 — 

Den anda, som lifvat finska arméns högre befäl, och 
som förmått med små resurser frambringa tämligen ly- 
sande resultat, var påtagligen icke mer densamma efter 
stilleståndets upphörande. Troligen ledsnade man att se 
sina förhoppningar ständigt gäckade genom regeringens 
oförklarliga liknöjdhet mot finska armén och dess beröm- 
värda ansträngningar. Måhända hade man smickrat sig 
med den förlåtliga förmodan, att stilleståndsperioden skulle 
tillbörligen begagnas till arméns så nödiga förseende med 
passande förstärkning af manskap och krigsförråder. Men 
om så var, hade man grundligt misstagit sig: intet slags 
hjälpsändning förspordes. Följden blef också den, att 
operationerna efter stilleståndet inskränktes till en enda 
retrograd rörelse från gränsen af Vasa län till Torneå. 
Några få, heta drabbningar föreföllo väl, hufvudsakligen 
den vid Idensalmi i Savolax, hvarest ryssarne fingo en 
general (furst Dolgoruki) dödskjuten och blefvo illa slagna, 
fastän segraren dagen efter nödgades godvilligt rymma 
fältet mot den öfverlägsna fienden; men vankelmodiga 
anordningar utvisade tydligen, att nedslagenheten och 
misströstan fått makt med generalitetet. Värst var att 
själfva soldaterna började inse fruktlösheten af sina 
hjältedater emot öfvermakten. Deserterande inrotade sig 
formligen bland finnarne, så fort det blef bekant, att alla 
öfverlöpare fingo återvända till sina hemorter. Men icke 
förty var man ännu lika redobogen att bjuda fienden 
spetsen: första ljudet af stridssignalen förjagade all mod- 
stulenhet, och man hastade in i elden med all den forna 
villigheten, oaktadt hvarje strid, såsom blott en förtviflad 
paus i den eviga reträtten, tjänade till intet annat än att 
ytterligare förminska våra glesnade leder. Hvad fientliga 
kulorna sparade, härjades af fältsjuka, f örvärfvad i bivuaker 
uti smuts och snö, strapatser och klen föda. De sjukas 
antal besteg sig redan de första dagarna af november till 
6,000 man, och ryssarnes antal tillväxte i samma mån 
svenskarnes aftog. Hurudant slutet skulle bli, var inte 
svårt att förutse, allrahelst som impulsen uppifrån numera 
alldeles uteblef, just som det mest gällde att gifva sol- 



— 87 — 

daterna exempel på tålamod och ihärdighet. Hvad mig 
enskildt vidkom, hade ingen motgång förmått rygga min 
gränslösa tillgifvenhet för krigsståndet. Nyligen hade jag 
blif vit underrättad, att konungen tillagt mig guldmedaljen 
för tapperhet i fält; den var min första skörd på ärans 
håna. Ungdomsyran dref mig beständigt att önska allt 
mer få vandra samma bana fram. Hvad betydde då mö- 
dor och fatiguer! Med ungt blod och förträfflig hälsa 
kunde jag tryggt bjuda dem spetsen. 

Den 27 oktober marscherade trupperna till Kalajoki. 
Man ämnade bakom denna breda älfs höga stränder än en 
gång försöka krigslyckan. Vårt regemente förlades i norra 
kyrkbyn och fick goda kvarter. Jag hade i synnerhet 
skäl att prisa mitt, i ett slags herrgårdshus, där ett stort, 
ljust, möbleradt hörnrum med en dråplig säng jämte andra 
länge saknade bekvämligheter vankades. Värdinnan, ung 
och gästfri, talte svenska och hyllade hjärtligen sin in- 
kvartering. Här var ett härligt lif! Därtill ytterligare 
den omständigheten, att Kalajoki, en slags köping och 
marknadsplats, är en ovanligt treflig, fri och öppen ort, 
belägen å ömse sidor om älfven, hvars stränder på den 
tiden sammanbundos genom en hög och vacker träbro. 
Öfverallt sågos människor, öfverallt var lif och rörelse. 
En känsla af lefnadslust gaf sig högt tillkänna vid det 
muntra sorlet af den rörliga taflan af så många föremål; 
alla lifvades af den magiska kraften, som krigslydnaden 
förmår åstadkomma. 

Under arméns vistande vid Kalajoki bl ef jag kom- 
menderad — den 2:dra november — att med 30 man afgå 
på fältvakt till Tynkä, en mycket viktig post, hvarifrån 
man befarade anfall på arméns vänstra flygel. Också 
behagade brigadchefen personligen förtydliga den med- 
delade instruktionen. Tynkä är en by, 3 / 4 mil från Kala- 
joki, belägen på en udde, formerad af en större å, som 
infaller i Kalajoki älf. Landsvägen inåt landet löper längs 
älfven söderut, men åt norden går en annan väg åt Pyhä- 
joki, och det var för denna väg man hyste största far- 
håga. Starka dragonpatruller voro i jämn rörelse för 



— 88 — 

att bibehålla kommunikation mellan Kalajoki och TynksL 
Framkommen till min post emottog jag af företrädaren i 
befälet (en officer af Upplands regemente) det ledsamma 
förtroendet, att han med största svårighet kunnat göra 
sig begriplig för byfolket, och vid afskedet skänktes mig 
utkastet till en i hast uppgjord karta öfver trakten. 
Däraf syntes, att vägen inåt landet grenade sig från byn 
i två delar: en åt Alavieska och Pielisjärvi kapeller, och 
den andra åt Rautio och Sievi kapeller. Men största be- 
tydenheten egde den väg, som, ehuru skral, likväl var 
praktikabel från Tynkä bakom arméns rygg till Pyhäjoki. 
Med ett ord, posten var af högsta vikt, ehuru högst våd- 
lig, emedan man lätt kunde bli afskuren från armén. 
Nödiga posteringar utsattes åt flera håll, synnerligast på 
gångstigarna i skogen, som framför fronten begränsade 
dalen utmed älfven söderut, och på hvilka gångstigar täta 
patrulleringar förrättades. Vår okunnighet i språket be- 
röfvade oss upplysningar af bönderna. Ingen i hela byn 
förstod svenska. Emellertid aflopp allt fredligt och stilla 
de två första dagarna, fastän den osäkerhet, som åtföljer 
förpostbevakningen, lämnade ingen ro, ej heller kände 
jag någon böjelse för hvila. Jag visste huru viktigt mitt 
uppdrag var, hvilket dessutom harmonierade med min 
kärlek för yrket. 

Tredje dagen på morgonen fick jag rapport, att ko- 
sackerna visat sig på skogsstigarna. De närmade sig. 
Skott växlades och klättrade hela förmiddagen utan att 
vi kunde bli kosackerna kvitt. Efter hvar salut, livar- 
med de uppvaktades, försvunno de väl för en stund, men 
kommo snart åter. Denna ovanliga envishet tycktes vittna 
om någon betydligare styrka i närheten, emedan kosacker 
pläga blott inkvietera och genast vända ryggen till, utan 
att afvakta någon allvarlig kamp. Jag drog själf åstad 
med förstärkning för att tillspärra dem vägen, och da 
först gåfvo de vika, men icke förrän de ur sina karbiner 
rätt ihärdigt besvarat vår gevärseld. Vi fingo en kosack 
fången, för hvilken hästen stupade och i fallet slog ryt- 
taren under sig. Han var något oregerlig i första ögon- 



— 89 — 

blicket och ville högst ogärna bekväma sig till fången- 
skapen, men måste ge med sig, då han märkte, att saken 
var ohjälplig. Från middagstiden syntes ej flere kosacker, 
och mina djupt in i skogen inträngande patruller råkade 
ingen fiende. Om aftonen blef jag aflöst af österbott- 
ningar. 

Det lugn, armén några dagar åtnjutit vid Kalajoki, 
kunde ej bli långvarigt. Just vid samma tid min fältvakt 
oroades af kosackerna, hade äfven avantgardet blifvit an- 
fallet 3 /, mil framför armén. Västmanlands 2:dra bataljon 
ansattes hårdt både af artilleri och infanteri och kastades 
tillbaka efter en icke obetydlig förlust. En afbränd bro, 
som uppehöll fienden, frälsade dock bataljonen från mot- 
gången att helt och hållet rymma fältet. 

Söndagen den 6 november, middagstiden, skållade 
åter en häftig gevärseld vid förposterna. De hastigt på 
hvarandra följande skotten vittnade om en het strid. 
Kanonernas åskknallar blandade sig äfven med gevärs- 
elden. Vid Kalajoki kommo alla genast i rörelse. Trum- 
morna skållade mellan husen, bataljonerna ilade till sina 
larmplatser. Under tiden blefvo våra kamrater forcerade 
af en öfverlägsen fiende, som häftigt förföljde dem. Snart 
glimrade mot solen deras bajonetter mellan rökmoln; men 
i en småskog, nära ingången till byn, gjordes halt för att 
steg för steg bestrida fiendens framryckande. Nu syntes 
man för en timme eller något mer iakttaga stillestånd. 
Skjutningen afstannade. Kanhända funno ryssarne sig 
icke belåtna med att attackera i en så ofördelaktig posi- 
tion, emedan vi, oberäknadt strömmen till försvar, besatte 
en hög strand, hvarifrån den motsatta sidan af älfven 
fullkomligt dominerades. Det lag dock ryska generalitetet 
om hjärtat att vara herrar i den på deras sida belägna 
delen af byn, och för att bemäktiga sig den började åter 
anfallet med ursinnighet. I så fatta omständigheter blef 
striden snart allmän. Infanteribataljonerna uppmarsche- 
rade. Den till stridsplats utsedda slätten gaf i detta 
ögonblick en lysande anblick af alla dessa trupper, an- 
ryckande för att intaga sina anvista ställningar. Älfvens 



— 90 — 

norra strand garnerades innan kort af hela svenska för- 
delningen jämte några finska trupper, alla otåliga att få 
börja leken med ryssarne. Vår bataljon hade fått plats 
till vänster om bron, på några åkertegar, sakta sluttande 
mot stranden, hvars närmaste omgifning kläddes af låga 
al buskar. Dit ned detacherades jag med ett kompani för 
att i buskarna formera jägarkedja. Härifrån var utsikten 
fri och obehindrad öfver fientliga sidan, så att vi noga 
kunde observera ryssarnes rörelser på ängarna invid byn, 
dit de närmade sig i bataljonskolonner, föregångna af ut- 
sända spridda trupper mot de våra, som ännu voro mästare 
i Söderbyn. Handgevärselden var skarp och uthållande, 
och ifrån norra stranden spelade svenska kanonerna åt 
alla håll, där de kunde göra duktig verkan. 

Som fienden alltjämt sökte vinna terräng, utan att 
bry sig om de offer dess ihärdighet kostade, föll grefve 
Schwerin (befälhafvare på stället) på den finurliga idén 
att tända eld på Söderby, och sedan våra trupper små- 
ningom dragit sig därifrån, äfven på bron, hvarigenom 
åtminstone en oöfverstiglig barrier uppdrogs mellan oss 
och ryssarne. Att eftersinna den fasansfulla belägenhet, 
ett så vanvettigt beslut skulle tillskynda inbyggarna, föll 
icke den stinna herr fördelningschefen in. Han hade ju 
intet kök i den delen af byn! Huru kunde man då töfva 
att sätta påfundet i verket, hvarigenom till det minsta 
vanns några dagars uppskof i de för makligheten så 
genanta kvartersflyttningarna? Att en hop familjer blefvo 
ruinerade var en småsak, ej lönande att grubbla på. Det 
var dessutom inga familjer i ordets förnäma tydning. Den 
barbariska befallningen till mordbrand utfärdades således 
utan betänkande. Lång besinningstid medgafs ej heller 
bönderna för att rädda sin egendom undan ödeläggnin- 
gen; de måste hufvudstupa ur stugorna, som flux itändes. 
Man såg det stackars folket stappla till skogs, männerna 
med bylten af sängkläder eller dylikt, kvinnorna med barn 
på armarna, fösande boskapen framför sig. Snart stod 
hela byn i lågor, och hvirflar af eld och lågor höjde sig 
himmelshögt. Kyrkan, byggd af trä, i denna del af byn 



— 91 — 

fattades ock af elden, som hastigt spred sig uppåt, kastade 
eldkolonner ut genom de höga fönstren och itände tornet. 
Näppeligen sågs någonsin ett rysligt skönare skådespel, 
synnerligast då dagen började aftaga, hvilket gjorde effek- 
ten ändå grannare. Och midt under lågornas förhärjelse 
upphörde intet ögonblick knallarna af kanonskotten, smatt- 
randet af gevärssalfvorna att genljuda i luften, som där- 
jämte genomsusades af kulornas hvisslande ljud. 

Länge voro vi stilla åskådare; men i samma mån 
ryssarne drogo ut sin högra flygel, påkallades ock vårt 
biträde. Ryska jägare nalkades strömmen och voro nu 
inom vårt skotthåll. Djärft och oförväget störtade de i 
spridda hopar fram på den brinnande bron, ehuru den 
redan var så pass insvept i rök och lågor, att öfvergången 
var omöjlig, allrahelst som broplankorna blifvit till stor 
del upprifna innan antändningen skedde. Våra skott, som 
flankerade bron, riktades däråt med mycken säkerhet i en 
jämn och väl underhållen musköterield, så att mången 
ryss pliktade med lifvet för sitt öfverdåd. Väl kommo 
ryska tiraljörer ned på stranden och svarade käckt, men 
deras kulor foro till det mesta öfver våra hufvuden och 
läto oss blott höra musiken af sitt klingande ljud. Det 
var roligt att i aftonstunden se dessa fientliga jägare, 
huru de, belysta af det flammande eldskenet, hukande 
smögo neråt älfven under ett regn af kulor från vår sida. 
På sådant vis fortgick striden hela kvällen, under byns 
fortfarande brand. De flesta hus hade vid nattens början 
redan nedbrunnit, men bron, byggd på höga pålhvalf, 
förstördes långsammare; äfvenså kyrkan, hvarifrån elden 
kastade sitt återsken vida omkring på berg och skog. 
Länge omfamnades tornet af lågorna, innan det, alldeles 
öfverväldigadt, omsider måste vika för deras våldsamhet 
och med förfärligt brak nedstörtade bland stenhopar och 
ruiner. Bron brann längst; ända till morgonen motstod 
den förhärj elsen, men då föllo de kolnade stockarne, den 
ena efter den andra, i vattnet. 

Mot aftonen träffade mig en kula i högra höften, 
dock så lindrigt, att den endast rispade skinnet och ref 



— 92 — 

sönder kläderna. Jag visste i förstone icke en gång 
därom, ehuru jag rätt väl kände slaget af dess vidrörande; 
men gående igenom ett busksnår trodde jag mig blifvit 
träffad af någon tillbakafallande gren. Alltihop var dock 
en småsak. Läkaren försäkrade om morgonen, att jag 
kunde gratulera mig, att kulan träffat, emedan den annars 
skulle åstadkommit en stygg kontusion genom blodets 
sammanpressande. Nu var det blott en skråma, som efter 
en vecka var läkt och intet ögonblick hindrade mig göra 
tjänst. 

Striden upphörde om natten, då ingen såg att skjuta 
längre. Men trupperna måste kvarblifva i den innehafda 
ställningen för att ej öfverrumplas, dock så, att de drogos 
utom skotthåll, sedan förposter framryckt till strömkanten. 
Sällan har väl någon affär aflupit med mindre förlust 
efter så skarpt bataljerande å ömse sidor. Vår bataljon 
räknade blott en död och tre sårade. Den höga stranden 
skyddade oss för fientliga kulorna. Endast de närmast 
vattnet placerade jägarne ledo någon skada. 

Natten var mörk. Så mycket lifligare var effekten 
af bivuakeldarna på båda sidor om strömmen och de inidt 
i vattnet stundom uppflammande eldkolonnerna från den 
allt mer och mer slocknande brobranden. Man kunde af 
de långt fjärran ifrån, in uti skogen, uppblossande eld- 
skenen sluta till fiendens betydliga styrka. 

Så snart morgonen grydde, förmärktes att ryssarne 
dragit sig från älfstranden för att bakom byn uppsätta 
sina bivuaker, hvilka här och där invid gärdesgårdarna 
på fältet voro synliga, liksom äfven grupper af figurer i 
ölsupsfärgade kappor, vandrande af och an. De hade 
tillika posteringar mellan de rykande grushögarna i den 
förra byn, hvarifrån skott växlades hela dagen med våra 
förposter. Svenskarne drogos nu äfven tillbaka till sina 
kvarter men måste alltjämt vara beredda att utrycka. 
Kanonskott dundrade litet emellanåt från våra batterier. 
Man såg från grannskapet af dessa batterier, huru i den 
aflägsnaste delen af dalen ryska kolonner voro i marsch 
österut. Således var klart, att turneringsplaner åter före- 



liades; och med anledning af denna gissning af sändes 
svenska trupper att observera Tynkätrakten. Mot afto- 
nen hade ryssarne fått batterier färdiga i byruinerna, 
h varifrån en tämligt liflig kanonad öppnades, som snart 
blef envis å ömse sidor. Ifrån den stunden- var man ej 
mer säker i husen, hvilka på flera ställen genomborrades 
af kanonkulorna. Som likväl lokalen var högre på vår 
strand, verkade kulorna blott på taken. Ryssarne togo 
därföre sin tillflykt till granater. Dessa haglade ned på 
fältet rundt omkring och gjorde vid kreveringen förfär- 
liga öppningar i marken, hvilken de sprängde i alla möj- 
liga riktningar. Ibland alla krigets mordredskap är gra- 
naten den mest inkietterande : den båge, han i luften 
beskrifver, saktar loppet tillräckligt för att äfven göra 
honom synbar, hvarvid han ständigt tycks komma direkt 
på en stackare. 

Den 8:de var redan bekant att fienden lagt bro öfver 
älfven, i trakten af Alavieska. Starkare detachement må- 
ste ditåt för att, om möjligt, mota öfvergången; men så 
fort ryssarne midt emot oss bemärkte dessa tillställningar, 
fördubblades deras eld. Vårt regemente beordrades åter 
utrycka, och dagen förgick under kontinuerlig öfning i 
målskjutning. Vi hade likväl fått en annan plats än sön- 
dagen, mera väster ut från bron, hvarigenom vi föga kunde 
skada ryssarne, inkrupna som de voro bakom de ner- 
brända husen. Fältet var flackt rundt omkring oss; ba- 
taljonen låg därför i ett djupt dike, begagnande dess ena 
sida såsom bröstvärn. Vi hade ock den omständigheten 
att tacka för, att förlusten för dagen besteg sig till blott 
5 blesserade, hvaraf likväl 3 dogo, emedan de voro sårade 
af granatbitar. 

Onsdagen den 9:de blef sista dagen för vårt vistande 
vid Kalajoki. Förgäfves var således den tjocka fördel- 
ningschefens barbariska påhitt att tända eld på byn. 
Denna brand, för sin ändamålslöshet så mycket för- 
dömligare, kunde aldrig hindra ryssarne att söka sin väg 
öfver älfven, ehuru de behöfde ett par dagar att verk- 
ställa öfvergången, som i alla fall ej lärer skett här midt 



— 94 — 

emot oss, äfven om mordbranden uteblifvit. Om morgo- 
nen denna dag voro de redan på vår sida med så ansenlig 
styrka, att de kunde gå offensivt till väga emot vår 
vänstra flygel. Redan bittida hördes häftigt skjutande 
från Tynkä; och för att afvända vår uppmärksamhet in- 
stämde genast ryska batterierna i byns ruiner, hvarifrån 
hela vår frontlinje beströks. Man väntade sig en het dag. 
Infanteriet stod i slutna kolonner, färdiga att deplojera 
mot den väntade fienden, medan artilleriet besvarade elden 
från andra sidan älfven. Under allt detta regnade kanon- 
kulor och granater öfver oss. Obegripligt var, att ingen 
rätt betydlig skada skedde. En granat slog ned midt i 
västmanlänningarnes 2:dra bataljon, men det oaktadt blef 
blott en enda soldat dödad, emedan granatens brandrör 
till all lycka släcktes i jorden. I ett hus, som varit nytt- 
jadt till proviantmagasin, voro 2 helsingesoldater syssel- 
satta att skrapa kvarlefvorna ur en tömd smörtunna; men 
de afbrötos i sin angenäma förrättning af en kanonkula, 
som vid genomfarten af huset dödade bägge två. 

Frampå förmiddagen erfor man, att en rysk kolonn 
begifvit sig till vägs direkte från Tynkä till Pyhäjoki 
för att komma oss i förväg. Man insåg då, att vidare 
motstånd vore alldeles olämpligt. Nu blef reträtten an- 
befalld och strax börjad af alla vid Kalajoki stående trup- 
per, under betäckning af dem, som åt Tynkäsidan i sakta 
mak drogo sig undan för den påträngande fienden. 

Marken var nu torr och tillfrusen, med en lätt snö- 
beklädnad, så att marschen var mindre påkostande. Vi> 
såsom varande ibland de först uppbrytande bataljonerna, 
fingo ostörda fortsätta vandringen till Pyhäjoki; men 
framkomna en mil därifrån skickades vi på förposter längs 
en liten å, utfallande från- Viiretsjön, vid hvars strand en 
dålig skogsväg går fram från det inre af socknen för att 
litet längre bort sammanstöta med landsvägen. Det var 
på denna väg fienden troddes vara i antågande, fastän 
dess högst skrala beskaffenhet gjorde den endast till- 
gänglig för infanteri. Här tillbragtes en kall, ruskig natt, 
i frost och småsnöande. Vi fröso kapitalt och egde ingen 



— 95 — 

annan utväg att mjuka upp lederna än att stundtals gå 
in i ett torp bredvid sjön, där en brasa hela natten 
sprakade i spiseln. Om morgonen kommo de raska björne- 
borgarne att intaga vår plats, och vi gingo i kvarter uti 
Harakka bondgård, närmare Pyhäjoki Söderby. 

Ryssarne lämnade armén numera ingen ro. Den 
11 anföllo de häftigt förposterna vid Ypperi och slogo 
dem tillbaka efter en hårdnackad, blodig drabbning, hvil- 
ken räckte långt in på aftonen och slutade på det vis, 
att finnarne behöllo sin nya ställning närmare Pyhäjoki. 
Vi andra kvarblefvo väl vid kvarteren, fastän vi på kvällen 
måste ut under gevär för att höra på skotten och afvakta, 
om vår hjälp möjligtvis kunde behöfvas. Det var kol- 
mörkt och bra kallt. Hu, med hvilken otäck känsla sätter 
man icke foten utom den varma kammaren med den 
väntande sängen för att i en mörk, kulen natt vara be- 
redd på att få gå ifrån alltsammans! 

Dagen därpå blef allarm öfverallt. Underrättelse 
inlopp, att fienden samlades i massa framför våra för- 
poster för att, såsom det syntes, attackera på skarpt allvar. 
Trupperna drogos till Pyhäjoki, hvarest vår bataljon stan- 
nade några timmar vid ett länsmansboställe i sällskap 
med österbottningar, som voro inkvarterade i gården. 
De kommenderades af öfverstelöjtnant baron von Otter, 
en distingerad officer, som flera gånger under kriget varit 
anförtrodd befäl på egen hand och alltid med heder svarat 
mot förtroendet. Däremot delade alls icke regementet 
hans reputation: det var sämst bland alla finska rege- 
menten, ehuru det bort vara så mycket nyttigare och på- 
litligare, som kriget fördes i dess hemort. Denna dag 
blef dock ingens mod pröfvadt. Ryssarne visade ringa 
lust att anfalla oss i fronten: de drogo sig åt sidan för 
att på vanligt vis söka en öfverflygling, en manöver som 
svenskarne i anseende till underlägsenhet aldrig kunde 
förekomma. Vår bataljon skickades till Parhalaks, inte långt 
från Pyhäjoki, att observera flankrörelserna, hvilka nu 
voro lättare än vanligt, sedan vintern kommit så pass i 



gång, att man kunde våga sig öfver de frusna åarna och 
kärren i denna trakt. 

Den 14:de af gick bataljonen till Salo, nära Brahe- 
stad. Här voro vi ändtligen i pörtenas rike. Vårt kvarter 
var en stuga med spisel utan skorsten; röken måste ut 
genom en taklucka, sedan den likväl gjort sin rund i 
rummet och därunder erbarmligen marterat livar och en, 
som inte från barndomen uppväxt i rökregionerna. Odräg- 
ligt var att vistas i ett sådant hybble, där man omöjligen 
kunde andas, om inte liggande på golfvet, ty man var 
färdig att kväfvas af rök vid försöket att stiga upp. 
Därjämte retades ögonen af den pinsamma röken, så att 
% de ständigt voro gråtfärdiga. Obegripligt är, att icke 
alla pörtinbyggare blifva surögda. Man kan däraf döma, 
hvad vanan förmår öfver den arma människonaturen. 
Men ä propos af porten: ett appendix därtill äro pärtorna, 
— en slags stickor af hvad man kallar torrved — som 
allmänt begagnas att lysa sig med hos bondfolket i norra 
Finland; men som detta slags ljus inte kan sättas i ljus- 
stake och inte alltid kan bäras i handen, stickes det 
stundom in i väggspringorna, till stor lättnad för elds- 
vådors uppkomst och florerande. 

Här vore stället att anmärka en annan egenhet i 
finnarnes hemseder, nämligen deras vurm för bastubad. 
Men sanningen likmätigt måste jag erkänna, att jag aldrig 
haft mod att klifva öfver tröskeln till en sådan badstuga. 
Den infernaliska hetta, som strömmade ut vid dörrens 
öppnande, var tillfyllest att afhålla mig från vidare för- 
sök. Det påstås dock, att dylika bad skola ega en högst 
välgörande verkan. Finnarne älskade dem med passion 
och springa ut ur den kokande hettan, nakna, med eld- 
röda kroppar, att svalka sig genom kullerbyttor i snön. 
Åtskilliga gånger har jag sett finska soldater bete sig på 
det viset. 

Den 16:de stördes ånyo hvilan af kanondunder. 
Avantgardet vid Piehinki fick nytt lif med ryssarne, och 
den annalkande gevärselden bådade snart den vanliga ut- 
gången. I Salo skyndade man till vapen. Vår bataljon 



- 97 — 

skickades väster ut för att genom ett tillfruset kärr söka 
komma fienden i flanken. Efter en half timmes sträfvande 
i ett tunt, snöbetäckt, tillfruset moras hade vi hunnit så 
långt bort, att gevärselden knattrade bakom oss. Nu lät 
bataljonschefen göra höger om, sände halfva styrkan förut 
på kedja och följde efter med resten i sluten trupp upp- 
för en liten höjd. Jag hörde till den förra. Vi behöfde 
inte sträfva långt ibland enbuskarna, förr än vi i back- 
sluttningen stötte på flanken af ryska jägare. I ögon- 
blicket började våra soldater en väl riktad eld mot fien- 
den, som, alldeles oberedd på vår ankomst från det hållet, 
drog sig hastigt men skjutande ned på en slätt, troligen 
en äng, där en större kavalleri trupp gjort halt bakom den 
med finnarne kämpande linjen. Våra soldater stannade 
på kullen, hvarifrån de saluterade kavalleriet och hade 
den tillfredsställelsen att se flera karlar ramla af hästarna. 
Om en liten stund repade åter ryska jägarne mod och 
stormade förstärkta fram emot backen, där vi, ehuru 
hårdt ansatta, gjorde ett så envist motstånd, att de ej 
förmådde delogera oss ur skogsdungen på backens slutt- 
ning. Man var å ömse sidor flitig att lätta på patron- 
köket genom en flinkt underhållen gevärseld; men aftonen 
var inne, och med skymningen blef ryssarnes eld allt 
svagare och svagare, till dess de slutligen öfvergåfvo sin 
attack. Allt blef tyst. Vi sågo finska trupper iycka fram 
öfver slätten för att ånyo utsätta förposterna i grann- 
skapet. Vid nattens början tågade vi åter till kvarteren, 
medförande 7 blesserade soldater af bataljonen. 

Denna var vår sista kamp på finsk botten. Dagen 
efter marscherade hela armén brigadvis till det namn- 
kunniga Siikajoki, första vittnet till finnarnes framgång 
under detta krig och beklagligtvis äfven stället, där deras 
bedrifter upphörde; ty under arméns vistande vid Siika- 
joki af slöts den konvention, som lämnade hela Finland i 
fiendens våld. Svårigheten att fortsätta kriget i den till- 
stundande hårda årstiden, den brist af de flesta förnöden- 
heterna, som föranledde sjukdomar och elände, samt det 
genom dagliga fäktningar minskade manskapet — allt så- 

7 



— 98 — 

dant föreskref general Klecker (som efter fältmarskalken 
Klingspor emottagit högsta befälet) den ovillkorliga plikten 
att söka det lindrigaste medel för att frälsa, hvad ännu 
återstod. Underhandlingar öppnades således och slutades 
genom konventionen i Olkijoki af den 19 november, h vilken 
ålade svenska armén att utrymma Uleåborgs län för att 
intaga sin ställning vid svenska gränsen bakom Kemi älf . 
Medan man dagtingade vid Siikajoki, tillbragte vår 
bataljon några dagar i Nikala gård, söder om älfven. Här 
sjuknade major Fredriksson, och befälet öfvertogs af en 
kapten från 2:dra bataljonen, Lejonflycht, bror till den, som 
kommenderat samma bataljon allt sedan krigets början. 
Vår nya bataljonschef var en sträng, ordningsälskande 
man med något narraktiga fasoner och en mun af åbäklig 
vidd, som drogs upp till öronen, när han skrattade. Hans 
grimaser voro därjämte de allra befängdaste, synnerligast 
om han fick något godt att förtära, hvilket han gjorde 
con amore. Fårkotletterna försvunno som ett intet i hans 
vidunderliga gap. Annars vankades föga kräsligheter. 
I kvarteren kunde man rätt och slätt lifnäras med den 
mest hvardagliga spis; för att få något därutöfver måste 
man i städerna söka upp de ambulanta judarna och deras 
magasiner; men beklagligen låg för det mesta vår marsch- 
ruta förbi städerna. 

Den 21 af gick bataljonen till Sipola genom djupa 
skogen och den 22 till Limingo vid nordlig vind och 
stark köld. Vintern var nu inne, fastän ännu utan snö. 
Vi fingo hafvet i sikte, tillfruset och glatt liksom en 
spegel. Vid Limingo låg den käcka Savolaxska brigadens 
artilleri, som nu förenat sig med strandarmén; kanonerna 
stodo uppradade utanför byn i en imposant linje. Den 
23 gick bataljonen till Kiviniemi och passerade de ödsligt 
flacka Limingo ängarna, en gråbrun slätt af en hel mils 
vidd, något sällsynt där i landet. Kvarteret Kiviniemi 
var städadt och hade en air af herrgård med bekväma 
rum, som gjorde det trögt att skiljas därifrån. 

Den 24 gingo vi igenom Uleåborg, som i detta ögon- 
blick liknade en kasern, ty i alla vinklar och vrår krälade 



— 99 - 

soldatfigurer. En flottbro var nyligen lagd öfver Uleå älf 
till arméns bekvämlighet och för att lätta uppfyllandet 
af konventionen, som stipulerade stadens utrymmande 
till den 29 november. Också gick den ena trosskolonnen 
efter den andra öfver bron, som gnisslade under de tunga 
trossvagnarna. — Vi begagnade den korta rasttid, oss 
beskärdes, att anskaffa släddon för vårt enskilda bagage 
med hvad mera, som kunde behöfvas under marschen till 
Torneå, hvilken nu visserligen komme att ske i allsköns 
lugn, men också genom ett fattigt och ringa befolkadt 
land, hvarest man måste bereda sig på jämmerliga kvarter. 
De slädar, vi här fingo köpa, eller så kallade finnslädar, 
se kuriösa ut med sina loka-rankselar och sin ökstocks- 
fason på ett par långa, platta, tunna, oskodda medar; men 
de äro de behändigaste åkdon i världen både för sin rym- 
lighet såsom lastdragare och sin bekvämlighet att åka uti. 
I dem sitter man icke, som i andra slädar, på sätet, utan 
på bottnen, så att man i all maklighet kan sträcka ut hela 
lekamen i den minst tröttsamma ställning. 

Efter dessa ekonomiska anstalter skyndade vi att 
besöka några sjuka kamrater, ur stånd att transporteras 
och följaktligen bestämda till fångenskap, ibland dem vår 
gamle, hederlige major, hvilken vi nu sågo för sista gån- 
gen, ty gubben dog kort därefter. Slutligen försummades 
icke heller en njutning, på länge främmande för någon 
hvar bland oss, den nämligen att på ett värdshus in- 
taga en ordentligt lagad måltid, serverad vid dukadt bord 
i varmt, städadt rum. Lång förfriskningstid unnades lik- 
väl inte; vi måste snart fortsätta vandringen, som stan- 
nade i Pällö by, det utsedda nattkvarteret, där följande 
dagen rastades. Marschen skedde hädanefter bataljons vis. 
Föreningspunkten var grannskapet af Torneå, dit hela 
armén begaf sig efter särskilda för hvar korps utfärdade 
marschrutor. 

Den 26 marscherades till Ijo. Älf ven vid Hauki- 
pudas måste därunder passeras, och fastän vintern var 
rätt bister med frisk, kall luft, hade dock inte isarna 
vunnit den styrka, att man med säkerhet vågade lita på 



— 100 — 

dem. Därjämte voro de hala af bristande snö. Sådant 
hjälpte likväl ej; öfver måste vi och fingo således inte 
frukta för isens svaghet. Vi begåfvo oss ned på den 
glatta ytan med den försiktighet, att téten medförde långa 
stänger och granrisruskor för att i händelse af fara be- 
gagnas till räddning. Allt gick dock lyckligt och väl. 
Och kölden var så skarp, att samma is två dagar därefter 
bar artilleriet med kanoner och ammunitionsvagnar. 

Stränderna af de stora, breda strömmarna i denna 
del af landet äro ovanligt glada och tätt bebodda. Man 
ser där hus vid hus. Människorna tyckas där allmänne- 
ligen hafva stämt möte i dälderna invid de stora vattu- 
dragen och lämnat resten af landet öde. 

Den 27 gingo vi öfver Ijo älf, åter en bred, härlig 
flod, hvars is inte allenast var fullkomligt säker, utan 
också bättre att färdas i anseende till snön, som betäckte 
den. Ju längre upp man kom, ju mera snö; den hade 
fallit i mängd uppåt norden och ökades dagligen. Dagens 
kvarter var i Olhava, en by utan något slags bekvämlig- 
het, men hvaröfver vi numera lätt tröstade oss dels af 
vana, dels i förlitande på de bohagsting af både säng och 
sängkläder m. m., som vi släpade med på trossen. Den 
28 var rastedag. 

Den 29 mötte åter tvenne större strömmar, Kuiva- 
niemi och Simo. Kvarteren voro utsatta i Simo by, icke 
långt ifrån älf ven. Snön var alnstjock på denna orten, 
hvilket gjorde marschen dubbelt tröttande. Vägen lopp 
genom vilda, ödsliga skogar, där blåsten susade mellan 
träden och nedskakade snön från de slokande grenarna. 
Snöripor voro de lefvande varelser vi sågo. De flaxade 
från träd till träd och funno särdeles behag att förfölja 
oss med sitt kuttrande, liksom de velat utmana oss till 
envig. Vinden tjöt, och kölden började bli mera genom- 
trängande, än vi nånsin förr erfarit. Kinderna svedo, hän- 
derna ville stelna, men man andades lätt och blef också 
lätt på foten. En trosskusk hade det missödet att frysa 
ihjäl; sittande på körsätet af sin ammunitions vagn och i 
all maklighet framvaggande i snödrifvorna, hade han sökt 



- 101 — 

mildra den bistra kölden genom förtärandet af flera da- 
gars proviantbrännvin, hvilket befordrade honom till evig 
hvila förmedelst en djup slummer, hvarur han aldrig upp- 
vaknade. 

I en sådan snöyra, att man knappast kunde se vägen, 
kommo vi den 30 till Hietamäki gård vid östra stranden 
af Kemi älf. Där rastades den 1 december. Denna älf 
var den bredaste vi hittills sett. Lik en sjö vidgades 
den nära utloppet, och hela milen uppåt syntes gård vid 
gård i half cirkel omkring bukterna af de ojämnt sling- 
rande stränderna. Man kan näppeligen föreställa sig en 
vackrare däld än den, som innesluter Kemi älf. Huru 
skön måste den inte visa sig sommartiden, förhärligad af 
grönska, af växternas florerande och af vattnets glittrande 
i solstrålarnas brytning! 

Den 2 december passerades gränsestenarna mellan 
Finland och Sverige. Bataljonen hvilade en timme på 
detta ställe, hvarifrån vi inte skildes utan en sorglig blick 
åt det land, vi lämnade, där stoftet gömdes af så mången 
bland våra käcka krigare, där vi öfverstått så många bittra 
stunder, men hvarifrån vi åtminstone medförde minnet af 
en och annan hedrande vapenbragd. Glädjen att återse 
fosterjorden var emellertid stor. Första fjäten på svensk 
botten framkallade våra soldaters entusiastiska hälsnings- 
rop; skogarna återskallade af deras gälla glädjeyttringar. 

Den 3 december kommo vi till Torneå; men som 
våra kantoneringskvarter skulle blifva i Nikkala, l 1 ^ mil 
längre bort, gingo vi staden förbi rakt öfver älfven till 
Haparanda, där landsvägen möter. Torneå älf var här 
stor som en sjö, 16 till 1800 alnar bred, med en ö vid 
västra stranden, hvarpå staden är byggd. I söder, när- 
mare utloppet, sågs en annan ö med Torneå landskyrka 
och prydliga prästgård midt för den stora isrymden, som 
i detta ögonblick lifvades af rörliga grupper, dels marsche- 
rande, dels åkande. Huru härlig var icke denna granna 
tafla, belyst af en klar, frisk vinterdag, som strålade öfver 
snöfältet långt upp åt norden, slutligen begränsad af 
mörkgröna skogshöjder! Slamret i staden nådde våra öron, 



— 102 — 

och ur dess skorstenar höjde sig rökmoln i luften, så 
behagligt vinkande, fastän den icke vinkade åt oss; ty 
staden var liten och kunde knappast rymma högkvarteret, 
hvarföre trupperna måste längre bort. Också vände vi 
våra blickar från den frestande röken för att slippa grä- 
melsen öfver gäckade förhoppningar, i händelse röken 
möjligen kunnat medföra lukten af stekos. 

Kölden var rätt hvass, men också voro alla så lätt- 
fotade på den under fötterna knarrande snön. Isvägen 
var utstakad förmedelst granrisruskor liksom en liten allé, 
landsvägen däremot snöplogad, och snön stod hög som 
en mur å ömse sidor om den genom flitig körning upp- 
glattade stråkvägen. Snart framkommo vi till Nikkala. 
Såsom vanligt voro kvarteren blotta bondstugor, men täm- 
ligen rymliga bondstugor, så att man ej behöfde trängas 
— en stor förmån i vår ställning! 

Här unnades oss ändteligen en längre och varakti- 
gare hvila. Fälttåget var, om icke slutadt, åtminstone 
uppskjutet till lämpligare årstid. Under tiden tillstaddes 
samtliga trupperna att hämta sig efter öfverståndna stra- 
patser; och i sanning behöfdes icke ett sådant uppehåll, 
ty alla bataljoner voro starkt medtagna. De sista 6 vec- 
korna hade bortsopat en otalig mängd människor, mera 
genom följderna af bivuaker i snö och regn än genom 
kampen ined fienden. Vår bataljon kom öfver till Finland 
med 11 officerare och 560 underofficerare, spel och man- 
skap ; af officerarne voro 3 blesserade, och däraf två så illa, 
att deras framtida tjänstbarhet var ganska tvif velaktig ; 6 
voro sjuka, hvaraf tre blefvo fångna i Uleåborg. Af 
underofficerare och manskap gingo blott omkring 250 
tillbaka öfver riksgränsen; resten hade antingen fallit för 
fientliga kulor eller blesserade och sjuka omkommit i 
uselhet och elände på de så kallade sjukhusen, hvarifrån 
ganska få utgingo med lifvet i behåll. 

Beundransvärd hade soldaternas ståndaktighet varit 
under detta fälttåg. Ofta utan föda, — när sådan van- 
kades, alltid af skralaste beskaffenhet — utan skor och 
ändock i ständig vandring, måste de tillbringa dagarna i 



— 103 - 

smuts, väta eller köld, och nätterna antingen i bivuak 
eller också så trångt hoppackade i uthus eller andra usla 
kyffen, att halfva styrkan blef liggande utanför. Följderna 
af ett sådant lefnadssätt voro alltför påtagliga; också 
strök mängden med. De åter, hvilka lyckan skonade eller 
en starkare kroppskomplexion bevarade, kunde med så 
mycket större skäl kallas krigsvana och härdade, som de 
i sanning blifvit recipierade på det allra kraftigaste. Och 
med hvilken köld de gingo i elden! För dem var en 
träffning den enklaste sak i världen. Föraktande faran 
gingo de den till mötes utan minsta besinning, ja, med 
glädje och fröjd. Tyvärr voro de så få, dessa veteraner; 
men om antalet var ringa, var hedern att tillhöra dem så 
mycket större. På hundrade år hade Sverige inte egt så 
flinka och krigsöfvade trupper. 

I Nikkala råkades vårt regementes vargeringsbataljon. 
Den hade ankommit söder ifrån med de trupper, som sent 
omsider skickades finska armén till suckurs eller rättare 
till försvaret af Västerbotten, dit krigsteatern efter all 
anledning komme att förläggas, så framt fientligheterna 
ånyo skulle fortsättas. Under sommaren och hösten hade 
den legat på Åland och deltagit i de vanvettiga, kungliga 
försöken att från denna ö återeröfra Finland förmedelst 
landstigningar än här, än där på kusten, vid hvilka land- 
stigningar Gustaf Adolf nogsamt aktade sig att person- 
ligen vara närvarande, men som af honom föranstaltades 
på vanligt dåraktigt maner med en eller ett par bataljoner 
i sänder, så att naturligtvis allt skulle misslyckas. Var- 
geringsbataljonen hade ungt, duktigt manskap, fastän den, 
i likhet med alla andra svenska trupper på den tiden, 
icke egde halfva styrkan i behåll. Till en del kan väl 
förlusten af manskap inom vargerings- och landtvärns- 
bataljonerna tillskrifvas den omständigheten, att man vid 
dessa truppers organisation icke gifvit dem någon äldre 
stam, mera härdad genom längre vana och längre tjänste- 
tid. Vargeringen hade dock åtminstone den fördelen fram- 
för landtvärnet, att korpralerna voro gamla, bepröfvade 
soldater, uttagna ur regementet, då däremot befälet för 



— 104 — 

det senare till större delen var lika nybegynnare i handt- 
verket som själfva manskapet. Hvad nu vårt regementes 
vargeringsbataljon beträffar, hade den mist något manskap 
i elden vid de 2 eller 3 landstigningsförsöken, hvari den 
deltagit. Till och med af befälet voro 2 officerare död- 
skjutna, då vid vår otvifvelaktigt mera använda bataljon 
ingen enda officerare stupat. 

Det var klart, att på en tid, då uniformsvurmeriet 
hörde till dagens ordning, skulle Hans Mäj:t sträcka sin 
nådiga omtanke äfven till vargeringens uniformisering, ty 
däri trodde han hemligheten för soldaternas brukbarhet 
ligga förvarad. Nu voro väl finansernas tillgångar så in- 
skränkta, att intet medel gafs att ordentligt bekläda och 
utrusta vargeringsbataljonerna. Vargeringen, liksom landt- 
värnet, måste därför nyttja egna kläder, hvilka ändå lyck- 
ligtvis voro mestadels gjorda af grå valmar, ungefärligen af 
enahanda snitt, så att de någorlunda egde den likhet, ögat 
söker i krigarns klädsel. Och för att ytterligare komplet- 
tera likheten, var noga föreskrifvet, att alla hattar för- 
seddes med den militära prydnaden: gul ullgarnsståndare, 
kompanimärke och ett slags hattkordong af hvitt band. 
Hattarna jämte remtygen voro således allt, hvad som 
egentligen skilde vargeringskarlen från bonden. Men om 
man nitälskade för klädernas likhet med uniform, så var 
man mindre nogräknad om karlens bevarande för köld och 
oväder; kappor t. ex. bestodos blott för hvarannan man! 

Nu öfverlämnade vi oss helt och hållet åt h vilans 
behag. Vi sökte glömma de öfverståndna strapatserna, 
det förflutnas motgångar, för att återsamla krafter till 
framtida mödor. Allt gick ut på maklig ro. Inga vakter, 
inga kommenderingar, intet fjäsk och korta order; man 
hvilade och hvilade åter igen och kunde göra det så 
mycket tryggare, som till och med befallning om ammuni- 
tionens aflämnande ankom — ett ögonskenligt tecken, att 
man inte mera ämnade slåss. En tragikomisk tilldragelse 
timade i anledning häraf. I ett af kvarteren hade kom- 
paniets ammunition på aftonen blifvit hopsamlad, men 
som det redan var för sent att af sända den till stabs- 



— 106 — 

kvarteret, blef den kvarliggande på golfvet i en stuga, 
innanför hvilken 2 officerare bodde. En bonddräng hade 
varseblifvit högen af patronerna och beslutit att för sitt 
jaktbehof beskatta den på nödigt krut och bly. Försedd 
med en brinnande pärta gick han raidt i natten åstad att 
knipa fyndet, men råkade att fälla en eldgnista — och pang! 
en explosion följde, som kastade honom själf sanslös om- 
kull och lyftade en del af taket i höjden. Officerarne 
måste ut genom fönstret och patrontjufven, illa bränd, 
till sängs. 

Dagarna förflöto under hvarje hända muntra förströel- 
ser. Våra magra trosshästar, som hittills mödosamt fram- 
släpat bohagsting och matsäckar, blefvo nu i hast be- 
fordrade till slädtrafvare, och finnslädarna, väl renfejade, 
begagnades vid lustfärder till Torneå, hvarest vinförsäljare 
och arméns judar öppnat sina lager och sitt penninge- 
fiskeri i samma stund högkvarteret dit anländt. Hos 
dessa herrar inställde sig gemenligen officerare af alla 
regementen ur de spridda kvarteren för att få veta nytt 
och för att rumla litet med gamla vänner, hvilkas åter- 
seende vanligen återförde minnet af mången blodig strid, 
där man sist sett hvarandra, och hvars skiften fryntligt 
rekapitulerades vid glaset med högljudd stämma och lif- 
liga åtbörder. Att slika möten föranledde rika skördar 
för de trafikerande säger sig själf t; man plägar inte 
hålla stort på myntet i fält, utan fattar med begärlighet 
tillfället att byta ut det mot materiella njutningar, helst 
då dessa erbjudas i gladt lag med lustiga vänner. Den 
öppenhet i väsendet och hjärtliga vänlighet, som vanligen 
karaktäriserar den äkta krigsmannen, gaf dessa små sam- 
manträden en högst liflig ton för den invigda. 

Sådana lustresor utgjorde vårt förnämsta tidsfördrif. 
Det förstås, att man därvid fäste mindre afseende på ståt 
än på bekvämlighet. Liggande raklång i släden, körd af en 
mustaschbeprydd körsven, flög man så till sågandes fram 
öfver de gnistrande snöfälten, under det hår, pelsar, släd- 
fällar och den flämtande hästen alldeles betäcktes med 
rimfrost. Kölden var under hela tiden ytterst skarp, luften 



— 106 — 

klar och aftnarna gudomliga. Stjärnorna tindrade i hela 
sin majestätiska glans ibland flammor af norrsken, nära 
nog så lysande som det milda, melankoliska månskenet. 
Svårligen skulle man, utan att se dem, kunna göra sig 
rätt föreställning om det blånande, praktfulla i dessa färg- 
rika, rörliga norrsken, som förgylla horisonten och blott 
vid denna polhöjd bli synliga i sitt rätta flor. Af sådant 
skäl voro kvällarna de angenämaste af dagens stunder, 
och promenader under detta glittrande sken obeskrifligt 
intagande. Men också behöfdes i sanning någon ersätt- 
ning för den otroligt korta dagen. Vid ljus stod man upp, 
ljus brann till kl. 10 förmiddagen, och åt man middag 
kl. 12, måste åter ljusen tändas. Dagsljusets hastiga af- 
tagande påskyndades dessutom af de tjocka isfällar, som 
betäckte fönsterrutorna och blott tillstadde en behaglig 
skymning inne i rummen. 

Länge fingo vi inte njuta lugnet i Nikkala och de 
förströelser det tillfälligtvis starkt befolkade Torneå erbjöd. 
Svenska trupperna måste lämna rum åt de finska, sedan 
den inträffade stagnationen i krigshändelserna medgaf 
större utsträckning af kvarteren. Efter 10 dagar afgingo 
vi således, först till Sangis, där finska språkets bruk upp- 
hör, samt vidare öfver Kalix, Tore och Råneå till Person, 
dit Västmanlands regemente förlades, på 147 2 mils afstånd 
från Torneå. Den trakt af Västerbotten, vi härunder 
genomvandrade, är en slättbygd med en mängd kullar 
och ännu mer vatten och strömmar. Visserligen fanns 
god råd på vilda och vidsträckta skogstrakter i all sin 
dysterhet och enformighet, men hela kustlandet är täm- 
ligen uppodladt, särdeles omkring byarna, där flacka snö- 
fält, vågformiga efter kullarnes sträckning, bebådade till- 
varon af vidlyftiga åkrar eller ängar, nu alldeles begrafna 
under snö. Öfverallt sågos rymliga boningshus, under- 
stundom i dubbla våningar, försedda med höga spisar, 
hvars sprakande lågor mildrade verkan af den smällkalla 
vintern utom knutarna. 

Västerbottningarne äro ett raskt, lifligt och godsint 
folk, med öppen blick, ljus hy och reslig växt. Jag vet 



— 107 — 

inte antingen den bistra kölden eller naturen åstadkom 
deras rörlighet; men visst är, att de förekommo mig som 
hade de haft kvicksilfver i benen. Aldrig såg jag fort- 
far digare människor: de löpte som vore de beständigt 
jagade. Därtill glada, villiga och tjänstfärdiga, kunde 
man få dem till hvad som helst. Deras dialekt var slä- 
pande, med en brytning inte fullt ut så stark som fin- 
narnes, då de tala vårt språk, men något däråt i uthål- 
lande ljud. — Torftighet, ett alster af klimat och landets 
natur, mötte tämligen allmänt främlingen; men hvad som 
fanns, erbjöds af godt bjärta. Bland födoämnen fram- 
sattes vissa rätter, som voro kräsligheter längre söder ut. 
Med förbigående af de flera slagen vildt jämte renkött 
och rentungor, som äfven vankas i Stockholm, vill jag 
blott nämna en fisksort, som inte finnes där, nämligen 
taimen, en afart af lax, så mör, så fet, så läcker, att den 
vore presentabel på ett furstligt bord ; men som den måste 
ätas alldeles färsk, beredd ungefär som graflax, kan den 
inte bli någon långväga handelsartikel. — Att man befann 
sig nära renarnas hembygd, visade ibland annat den om- 
ständigheten, att så mycket af detta djurs skinn användes 
till folkets nytta, både till pälsar, mössor, lappskor, ja, 
man brukade till och med ligga på den mjuka hårsidan 
af renkalfskinn, hvilket slags lakan man näppeligen torde 
tilltro all dess lena smidighet. 

Vid framkomsten till Råneå var jag redan sjuk. 
Lyckligtvis blef prostgården mitt kvarter — en tillfällighet, 
som troligen frälste mitt lif. Andra dagen var jag ur- 
ståndsatt att lämna sängen, ansatt af den häftiga nerv- 
feber, som under namn af fältsjuka anställde så stora 
förödelser inom armén. Ungdomens kroppskrafter jämte 
den gamla prästfruns moderliga omvårdnad besegrade lik- 
väl, efter flera veckors lidande, den envisa febern, så att 
jag för den gången slapp undan. 

Emellertid hade regementet jublat i Person och för- 
lustat sig där på bästa vis. I hela nejden rundt omkring 
prisades de baler, officerarne anställt. Man var ledsen att 
mista sådana gäster, men det hjälpte inte. Strax på ny- 



— 108 — 

året fingo svenska trupperna order att återvända till hem- 
orten för att på rotarna åter organiseras. Man kunde inte 
längre föda dem vid armén, utan måste genom deras af- 
lägsnande lätta utvägarna till underhåll för kvarlefvan af 
finnarne. I Västerbotten kvarstannade sålunda, utom pro- 
vinsens eget, på roten förlagda regemente, endast sådana 
svenskar, som, antingen sjuka eller nyss tillfrisknande, 
voro ur stånd att åtfölja sina kamrater. Af konvalescenter 
formerades slutligen en svensk bataljon under befäl af 
öfverflödiga finska officerare, hvilken hela våren och som- 
maren 1809 kvarblef i finnarnes leder och fick den trium- 
fen att för sina ärorika bragder bli ett efterdöme för 
dugliga och käcka soldater. 

Särdeles trögt skedde mitt tillfrisknande; det gick 
dock småningom. Under tiden tillbragtes dagarna i all- 
sköns enformighet, mestadels i sängen, som i anseende till 
det dragiga hörnrummet var ställd midt på golfvet, fram- 
för en stor spis, där eldbrasan flammade dagen igenom. 
För matt att komma ur rummet, hade läsning varit en 
ganska passande sysselsättning, om n. b. böcker varit att 
tillgå. Men på sådana var total brist. Fastän präst, var 
värden större älskare af kort än af böcker, hvarom det 
nattliga, rucklande stojet i hans rum (näst intill mitt) ofta 
nog vittnade. 

Denna rustare var son i huset och faderns adjunkt. 
Fadern själf såg jag aldrig; han lefde ej tillsammans med 
sin familj och sades vara en underlig man. Den gamla 
prästfrun däremot var en ärans gumma, fast litet enfal- 
dig; hon trodde på skrock och trolleri och blef hjärtans 
skrämd, när jag en gång företog mig att förmedels tagel- 
piskan frälsa huset från verkan af en föregifven, häxande 
lapps vrede, just då han som bäst var sysselsatt med sin 
besvärjelse, för det man nekat honom mera brännvin. 
Besynnerligt är, att lapparne allmänt anses ega troll- 
makten i sitt våld; karlar, kvinnor, barn, alla medlemmar 
af detta usliga folk tros besitta förmågan att genom öfver- 
naturliga medel bringa olycka öfver människor och djur. 
Också umgås man vänligen med lapparne. I Råneå såg 



— 109 — 

jag några lappar, alla lika fula, lika dvärgväxta, lika 
smutsiga, med aflånga ögon och från hufvud till fot 
höljda af renhund samt åkande i s. k. akjor, ett slags 
korta båtar, dragna af en ren utan annat anspann än ett 
dragtåg från bröstlokan, löpande under buken mellan 
renens bakben. De kommo ned till kustlandet för att ut- 
byta de produkter, renhjordarna gifva dem, mot andra 
af dem behöfliga varor, förnämligast brännvin — det gift 
som slutligen skall utrota dessa fattiga och fåtaliga noma- 
der. Anmärkningsvärdt är, att lapparne aldrig emottaga 
pappersmynt i handel. Få de inte vara mot vara, måste 
betalningen ovillkorligen ske i silfvermynt, hvilket de släpa 
med sig till ödemarkorna för att där begrafva det, ty där- 
ifrån återkommer det aldrig. 

Utom mig och min uppassare, båda lika sjuka, hyste 
prästgården ännu en sjukling af vårt regemente, en var- 
geringsunderofficer, som också vid genommarschen måst 
intaga sängen. Liksom alla öfriga arméns individer hade 
den stackarn inte på 4 månader fått ett öres aflöning och 
var således utan pengar. För att komma hem, satte han 
hela sin lit till mig, som, med den tunnaste taskbok i 
världen, ändå måste lofva att taga honom med under resan. 
Denna anträddes omsider i första dagarna af februari, 
efter de varmaste tacksägelser vid afskedet från vår god- 
hj artade, ömsinta värdinna. Vintern var lika sträng, föret 
lika ypperligt. Finnslädarna, som brukas öfverallt i Väster- 
botten, äro alldeles oförlikneliga reseåkdon, hvari man 
slinker fram så lätt, sittande på bottnen med utsträckta 
ben i en bekvämligt hvilande ställning. Gropiga vägar 
mötte väl tämligen allmänt, en frukt af den ovanligt 
starka trafiken af forslingar till och från armén, dels med 
trossvagnar, dels med slädar af tyngre konstruktion; men 
de långa finnslädinedarna kilade öfver ojämnheterna, sä 
att inan alls inte besvärades af groparna. Den lifliga 
rörelsen i arméns grannskap förorsakade, att man öfver- 
allt mötte nya ansikten, nya scener, som genom ständigt 
växlande föremål sysselsatte den resandes uppmärksamhet 
från gästgif vargård till gästgif vargård. — Bistert kallt var 



— 110 — 

det, så att hela fältgarderoben i sanning behöfdes för att 
någorlunda bevara kroppen. För fötterna gafs ett godt 
medel i renhuds lappskor, fyllda med hö, hvaruti foten 
stacks utan stöfvel och bibehölls så varm som i det bäst 
uppeldade rum. 

Luleå gammelstad, en stor by, visade sig uppfylld 
af magasiner och soldater af olika korpser. Där var ett 
verkligt fältläger. Själfva staden såg jag inte; den ligger 
en mil från den stora landsvägen nere vid hafvet. Så 
fort jag vändt Luleå ryggen, blefvo landsvägarna mindre 
lifliga. Ganska få soldater syntes numera till. Landet 
var tyst och ödsligt. Piteå, beläget 20 mil bakom armén, 
hade mindre beröring därmed och följaktligen mindre 
tillopp af främlingar. Staden är anlagd på en holme i 
älfven, i norr och söder innesluten af höga skogsbeväxta 
berg. — Skellefteå är namnkunnig för sin vackra, runda 
kyrka, af ovanligt prydlig arkitektur med kolonner och 
sirater. Det påstås, att hon är den vackraste landtkyrka 
i Sverige. Majestätiskt höjer hon sig i en så talrik om- 
omgifning af boningshus, att man skulle tro sig komma 
till en stad, om inte det spridda läget vid första anblicken 
erinrade om en väl bebodd landsbygd. Sunnanå gäst- 
gifvargård ligger söder om älfven. 

Umeå är beläget vid älfven af samma namn, hvars 
stränder äro ovanligt höga. Staden syntes särdeles obe- 
tydlig, likväl något lifvad af de trupper, som här förlagda 
skulle bevaka Kvarken, hvilken i sin isbeklädnad gynnade 
en möjlig öfvergång från Vasa. 

Föga anmärkningsvärdt föreföll efter afresan från 
Umeå. Först närmare Ångermanlands älfven blef landet 
mera tätt bebodt. Där i trakten ligga flera kyrkor inom 
kortare afstånd, såsom Vibyggerå, Ullånger, Skog, Nora. 
Själfva älfven liknade en stor sjö, nu företeende en snö- 
slätt, djupt ingående i landet, med höga skogsbeväxta 
bergshöjder till gränser. Vid Sabrå kyrka af går vägen 
till Härnösand, hvilket således inte passeras af en resande 
på stora strandvägen. Sundsvall däremot måste jag ige- 
nom, efter färden genom ett land, utmärkt af de mest 



— 111 — 

halsbrytande backar, säkert den backigaste landsvägen i 
Sverige. Norrland är ett ordentligt alpland, omväxlande 
af brådstörtande bergshöjder och djupa dalar, genom 
hvilka en mängd större och mindre strömmar söka sitt 
lopp från fjällen till hafvet. Blott omkring kusten och 
strömmarnes utlopp är det bebyggdt och uppodladt till 
2 ä 3 mil inåt landet; djupare in är idel skog och ödemark. 
Synnerligen ödslig förefaller gränsskillnaden mellan Väster- 
norrlands och Gefleborgs län, söder om Njurunda älf ; men 
landet blir gladare, så fort man nalkas Hudiksvallstrakten, 
samt ändå sydligare vid Ljusnan. 

I Gefle, en bland Sveriges större och följaktligen 
prydligare städer, bytte jag blott om hästar, hvarefter 
farten skedde väster ut till Bäck och Hedesund, där Dal- 
älfven passerades, och jag inträdde i Västerås län samt 
nådde omsider den 18 februari Sala, målet för resan. 

Här var marknad i full gång, följaktligen rätt buller- 
samt. Den lilla staden vimlade af främmande köpare och 
säljare, hvaribland äfven Stockholmsboar. Såsom vanligt 
hade många intet annat ärende än att söka de förströel- 
ser, småstädernas marknader erbjuda; också råkade jag 
flera kamrater, alla ifrigt begifna på nöjen — något som 
vi ett helt år måste umbära. Godt bord och goda viner 
hörde till n:o 1 i dagordningen, därefter bal och spek- 
takel, hazardspel för amatörerna. Alla aftnar vankades 
assemblé på stadens rådhus, vid talgljus och lumpen musik, 
men som det oaktadt nitiskt bevistades af en mängd vana 
fäntor under söta mammas vingars skugga, och hvilka af 
oss muntert svängdes om i dansen. Flitigt besöktes spek- 
taklet. Skralt var det visserligen både till spel, ekläre- 
ring, orkester och teater (inredd i ett hus af laduskapnad), 
men nyhetens behag öfverskylde i våra ögon bristerna. 
Med ett ord, här bar allt stämpeln af ett lustigt leben, 
mestadels förflygande i sus och dus. — Som likväl ingen- 
ting på jorden är varaktigt, så togo ock våra förlustelser 
en snöplig ändalykt i och med detsamma marknaden 
upphörde. Spektaklet ensamt fortsattes ett par veckor 
efteråt, stadsboarne till stor förnöjelse. Men en för oss 



— 112 - 

ungkarlar ganska kinkig brist efter marknaden var till- 
slutandet af det kostliga värdshuset; och som staden i 
hvardagslag inte bestod sig något matställe, hotades vi 
att få lefva på hullet efter marknadsförtäringen. Slutligen 
förbarmade sig en människoälskande apotekare öfver våra 
stackars magar och fyllde dem nödtorftligen — det för- 
stås, mot ganska hög betalning. 

Nu var, regementet åter på roten och i lugnet, men 
ack, huru fåtaligt! Knappt en tredjedel af nummerstyr- 
kan hemkom till provinsen, och underrättelse saknades, 
om de frånvarande voro lefvande eller döda. Nu gällde 
det att ersätta afgången, hvilket inte heller var så lätt, 
i anseende till den stora minskningen af unga karlar, kriget 
hade åstadkommit. Vargeringen var väl närmast i ord- 
ningen att ingå i gamla stammen, men proportionsvis lika 
illa åtgången lämnade den föga att påräkna. Länets båda 
landtvärnsbataljoner, fastän också tämligen härjade, lofvade 
dock bättre utsikt. De unga landtvärnisterna hade fått 
smak för krigsyrket och togo gärna soldatlega. Rekry- 
tering pågick således för alla de numror, man med säker- 
het visste vakanta. Ensam officer vid det omkring Sala 
roterade l:ste majorens kompani, fick jag bestyret med 
rekryternas insättande, redogörelse för fälttåget jämte 
den vanliga tjänsten på roten. En del af dagen upptogs 
af dessa tjänsteplikter, men den återstående förflöt i nog 
mycken sysslolöshet. De marknadslystna kamraterna voro 
bortresta, och i staden bodde ingen mer än regementets 
2:dre major, både i ålder och grad så mycket öfver mig, 
att jag inte kunde lefva med honom på någon mer för- 
trolig fot. Däremot sällskapade jag dagligen med tvenne 
officerare af lifregementet, som hade sin station i Sala. 
Sällskapslifvet var för öfrigt högst inskränkt. Ingen 
stadsbo såg folk hos sig mera än prosten grefve Schwerin, 
boende ett stycke utom staden. Hos honom var man all- 
tid välkommen. Och jag kunde räkna hos honom såsom 
en särskild rekommendation, att hans söner varit mina 
studiekamrater. Den ena, en förträfflig yngling och distin- 
guerad artilleriofficer, stupade vid Oravais förra året, vid 



— 113 — 

början af sin krigiska bana, allmänt saknad af vänner och 
bekanta. Fadren bevarade såsom en relik, till åminnelse 
af sin fallne son, dennes genomskjutna hatt, upphängd i 
sitt skrifrum. Grefve Schwerin var märkvärdig både så- 
som författare och landthushållare. Han hade i yngre 
ar tjänt som dragonofficer och ingått i prästeståndet 
blott för att, i förlitande på sin börds prerogativer, 
vinna en diger inkomst, hvilket också lyckades honom 
genom erhållandet af Sala pastorat, ett af de fetaste i 
riket. Präst var han alls icke, prästkragen bar han aldrig, 
och öfver kallet moquerade han sig öppet. Besynnerlig, 
högsint och framför allt otålig, var han en älskvärd säll- 
skapsman men högst otreflig kortspelare, fastän han höge- 
ligen älskade sysselsättningen med kortlapparna. 

Vid den tiden fanns väl ingen svensk stad, där inte 
fångna ryssar i mer eller mindre antal voro förlagda. 
I Sala vistades blott en enda officer, tämligen hygglig 
ung man, med vacker figur och förbindligt väsende. 
Också stod han öfverhöfvan väl inskrifven hos stadens 
damer. Oss andra regalerade han med öfverdrifvet prun- 
kande berättelser om Moskaus härligheter och förgyllda 
kupoler. Förvånande är hans nations färdighet att lära 
[sig] språk, troligtvis emedan dess eget är så svårt. Därtill 
hörer ock ryssens fallenhet att i umgänget modellera sig 
pa det folk han lefver med, så att man kan antaga, att 
en städad ryss gemenligen är en angenäm sällskaps- 
människa. 

Salas förnämsta märkvärdighet är silfvergrufvan, be- 
lägen 17 4 mil från staden. För att komma dit ned måste 
man förtro sin person åt en hiss tunna, gående på järn- 
kedjor 150 famnar ner i djupet — en alltför hemsk resa, 
som, på köpet, lämnar föga tillfredsställelse, emedan de 
mörka, kyliga, fuktiga, underjordiska gångarna ega alltför 
stark likhet med grafhvalf, för att den lefnadslustige kan 
finna sig väl därstädes. Man har svårt att återhålla en 
lätt rysning vid föreställningen om de ojämna, skrofliga 
hvalfvens möjliga infall att rasa, hvilket i själfva verket 
icke synes otroligt, då vid sprängningar hela grufvan 



— 114 — 

skakas af de dofva skotten. När man i grufvans irrgångar 
blir varse en mängd mörka figurer, med bloss i händerna, 
sväfvande fram och åter, kan man ej hindra sig att tänka 
på de gamles Tartaren. 

Mitt vistande i Sala blef inte långvarigt. Krigs- 
basunen, ljudande från alla håll, störde snart den korta, 
makliga vinterhvilan. Sedan ryssarne fått fast fot på 
Åland, hotade de att öfver det tillfrusna hafvet flytta 
krigsteatern in i själfva hjärtat af riket. Öfverallt svaga, 
utmattade, utsvultna, blef de svenska truppernas lott att, 
vikande för öfvermakten ur ena positionen efter den andra, 
slutligen nödgas utrymma hela Åland — vår sista finska 
besittning. Regeringen gjorde väl ännu ett lamt försök 
att understöda åländska fördelningen medels befallning 
om skyndsamt af sändande af nyss hemkomna trupper, 
hvaribland äfven vårt regemente; men det var för sent. 
Dessutom hade nedslagenhet och misströstan om lycklig 
utgång vunnit så pass insteg hos svenska soldaterna, att 
man lätt kunde förutse, huru föga båtande hjälpsändningen 
skulle ske. Öfvertygade att de gingo en ömklig död till 
mötes, visade soldaterna inte ringaste håg att strida för 
en redan förlorad sak. De knotade att uppoffras utan 
ändamål och insågo ganska riktigt, att kungens tjur- 
hufviga envishet skulle störta landet i ett djup af elände. 
Så långt var det ändtligen kommet. Missnöjet, jäsande i 
hvarje soldat bröst, var på punkten att utbrista i handling. 
Både befäl och manskap närmade sig under mörka aningar 
den sorgliga framtiden. Nedstämda, misslynta samlades 
alla individer af vårt regemente. Hos ingen anmärktes 
denna manhaftighet i anletsdragen, detta lif och rörlighet 
i väsendet, som plägar gifva krigsmannens hållning ett sa 
öppet och okonstladt skick. 

Söndagen den 12:te mars på morgonen sammandrogs 
l:ste majorens kompani i Grällsta by, 3 mil från Västerås. 
Kronoskjuts var redan färdig att fortskaffa oss till sist- 
nämnda stad. Aldrig visade kompaniet en dystrare sinnes- 
stämning. Soldaterna hade i brännvinet sökt dränka den 
bedröfliga vissheten att ej mera återse hemmet, och de 



— 115 — 

rotebönder, som hvar och en skjutsat sin karl till samlings- 
platsen, delade fullkomligt den allmänna oviljan samt 
underblåste den idkeligen genom sin enfaldiga jämmer. 
Öfverljudt puttrades. Ögonblicket för en betänklig in- 
subordination var i sanning ej långt borta. Till förekom- 
mande af något sådant påskyndade jag afresan, och discipli- 
nen återtog sitt välde, så fort vi vändt ryggen åt byn. 
De gamla krigsbussarna, bildade i den lärorika skolan af 
förra årets blodiga fälttåg, voro ej svara att bringa till 
reson af det befäl, som delat farorna med dem. Få voro 
de emellertid: hela kompaniets nummerstyrka uppgick ej 
till 100 man, och däribland en tredjedel rekryter. 40 var- 
geringskarlar voro dessutom med. 

I Västerås voro de andra kompanierna dels redan 
ankomna, dels anlände de stundeligen. Allt återtog det 
förra krigiska skicket. Regementet, som följande morgon 
skulle afgå med raarche-forcée till Grisslehamn, var visser- 
ligen svagt; men med vargeringen, insatt bland den äldre 
stammen, utgjorde det ändå två bataljoner, af 400 man 
hvardera, sedan de mest oanvändbara blifvit utgallrade. 
Trossen stod redan påpackad på planen utanför slottet, 
och proviantering skedde ännu samma afton. 

Morgonen den märkvärdiga 13: de mars uppvaknade 
jag sent, högst förvånad att finna tiden för afresan för- 
liden. Men oron att hafva försofvit mig stillades snart 
genom uppassarens förklaring, att order till af marschens 
inställande hade om natten ankommit, utan att han velat 
onödigtvis väcka mig, då fältväbeln utfärdat dem i kom- 
paniet. Jag skyndade ut och hade ej hunnit många steg, 
förrän den gamla kapten Svinhufvud med betänksam min 
besvarade mitt spörsmål efter orsaken till dröjsmålet. 
Om natten hade nämligen en kurir anländt från öfverste- 
löjtnant Adlersparre, som med en västra arméns afdelning 
höjt upprorsfanan och under marschen till Stockholm 
redan tagit Örebro i besittning. Kuriren medförde för- 
slag att göra gemensam sak med västra armén. Officers- 
korpsen sammankallades att deliberera öfver propositionen 
hos regementsbefälhaf våren major Stjernstam, som kom- 



— 116 — 

menderade regementet under öfverste Brändströms från- 
varo, hvilken åter ämnat möta oss på vägen till Grrissle- 
hamn. Stjernstam var utan hufvud, obeslutsam, rå och 
okunnig, såsom den tidens flesta militärer. Han vågade 
ingenting på egen hand. Redan illa skrämd att hafva 
inhiberat uppbrottet, framställde han helt enkelt Adler- 
sparres proposition, uppmanade kamraterna att själfva taga 
sitt parti: saken talte i sanning öf vervägas. Äfven en än 
mera kraftfull chef skulle i detta ögonblick haft svårt nog 
att fatta decision i en så ovanlig kasus. Alla stirrade 
förvånade på hvarandra, ingen öppnade munnen. Om- 
sider bröts tystnaden af regementskvartermästaren kapten 
Virgin. Han genomgick i korthet förra årets krigshän- 
delser, uppdrog en tafla af deras bedröfliga resultat, visade 
huru allesammans voro en följd af regeringens förvända 
åtgärder, och framställde den frågan, om man rimligtvis 
kunde hoppas att nu förestående fälttåg skulle aflöpa 
lyckligare under den galnings ledning, som innehade 
tronen, helst som kriget nu vore att förvänta på svensk 
botten. Han föreställde kamraterna angelägenheten att 
sätta en bom för dårskaperna och slutade med en upp- 
maning att kraftigt understödja Adlersparre i ett företag, 
hvarpå Sveriges väl eller ve berodde. Impulsen var här- 
igenom gifven. Vikten af företaget uppvägde faran, något 
hvar insåg det, och man kom öfverens om att invänta 
Adlersparres trupper, att emellertid taga staden i besitt- 
ning, men framför allt att försiktigt bereda manskapet 
på hvad som förestode, öfverlämnande sättet åt hvarje 
kompanibefälhafvares egen skarpsinnighet. Man åtskildes 
genast för att gripa verket an. 

Med hufvudet fullt af funderingar öfver det upp- 
träde, jag nyss bevittnat, lämnade jag rådplägningen. En 
revolution således! Allt hvad jag läst om franska revo- 
lationen sväfvade oredigt för min inbillning. Och i sådant 
skulle jag blifva inblandad! Inte att jag fruktade ut- 
gången, ty så ung jag än var begrep jag ganska klart, 
att det allmänna missnöjet var en säker bundsförvant, 
men det ovanliga i saken förbryllade mig. Därtill kom, 



- 117 - 

att allt mitt hjärta klappade högt för kriget, och långt 
hellre hade jag velat vandra utaf till Grisslehamn än till 
Stockholm. Nu måste jag likväl svälja förtreten öfver 
mina tillintetgjorda förhoppningar för att följa kamra- 
ternas exempel att revolutionera manskapet. Såsom befäl- 
hafvare för l:ste majorens kompani gällde det att sondera 
truppen. Men sättet? Därvid fann jag mig i stort bryderi. 
Jag återvände till kvarteret att rådgöra med min värd, 
borgmästaren Hellman, som jag råkade vid frukostbordet, 
sysselsatt med helt annat än revolutionsplaner. För honom 
yppade jag min förlägenhet med begäran af godt råd i 
denna kinkiga sak. Hellman var en man, som helgade 
Bacchus en ohejdad dyrkan och frågade för resten föga 
efter denna världens bråk. Han mumsade och hörde på, 
drack en klunk och plirade med sin jovialiska blick. 
Slutligen sade han med en leende, likgiltig min: „Mitt 
råd är, att herrn tar en sup och låter de där sakerna 
hafva sin gång". — Här var således ingen tröst. Jag 
måste handla på egen hand. Kompaniets korpraler kal- 
lades på mitt rum; i allsköns korthet gjorde jag dem en 
föreställning, huruledes fortsättningen af det olyckliga 
kriget genom regeringens bakvända tillställningar skulle 
kosta oss alla lifvet utan något slags nytta, emedan 
Sverige lika fullt blef inkräktade, men att det nu gåfves 
en möjlighet att göra slut pa landets lidande, om vi för- 
enade oss med västra armén, som beslutit marschera till 
Stockholm för att förmå kungen göra fred. En korpral 
frågade om de därigenom undveke att gå till Åland, och 
då de därom fingo försäkran, förklarade sig alla bered- 
villiga att följa mig hvarthelst jag ville föra dem. De 
lofvade utforska och förbereda soldaterna, och vi åtskildes. 
Glad öfver all förmodan skyndade jag till regementsbefäl- 
hafvaren, hos hvilken lika beskaffade underrättelser från 
de öfriga kompanierna inom en kort stund inlupo, och 
hvilket allt synbarligen muntrade hans sinnesstämning. 
Nu repade han mod. Tullarne besattes med vakt för att 
någorlunda hafva staden i vårt våld. En garnison af Väst- 
manlands landtvärn fanns väl i staden, men den aktades 



— 118 — 

föga, öfvertygad som man var, att landtvärnisterna skulle 
följa strömmen åt. Värre var att öfverste Brändström 
väntades och att hans opinion ej var känd. För honom 
bar Stjernstam särdeles respekt. Men herr öfversten ute- 
blef. Han var för stark rojalist att kunna förmå sig göra 
ett med Adlersparre. När han inte råkade regementet i 
marsch och på närmaste gästgifvargård till Västerås erfor 
ett dunkelt rykte om hvad i staden förenades, fann han 
sig befogad att resa tillbaka till sin egendom i Uppland 
för att undvika en brydsam kollision med regementet, 
hvars bevågenhet han inte gärna kunde vänta sig. 

Natten mellan den 13 och 14 mars anlände från 
Stockholm major Björnstjerna med nyheten om revolu- 
tionens utbrott, om kungens arrestering och om hertigens 
af Södermanland uppträdande såsom riksföreståndare. — 
Våra soldater voro ännu okunniga om rätta betydelsen af 
hvad som stämplades. Bladet måste nu tagas från mun- 
nen; men huru detta skulle tillgå, var icke så lätt afgjordt. 
Vår beskedlige regementsbefälhafvare dugde till intet 
annat än blind lydnad; någon måste nödvändigt leda 
honom, och denna någon blef nu major Björnstjerna, en 
distingerad officer, som bevistat finska kriget i egenskap 
af adjutant hos general Adlercreutz och nyligen blifvit 
placerad såsom major vfd vårt regemente, för hvilket han 
i öfrigt var alldeles okänd. Farm, beslutsam hesiterade 
han inte att för ett par dagar öfvertaga befälet i stället 
för Stjernstam, som gjorde sig sjuk. Regementet upp- 
ställdes på Fiskartorget omkring en servering af öl och 
brännvin. Major Björnstjerna, klädd i vår uniform, som 
han för tillfället lånat af en kamrat, uppträdde i fyr- 
kanten, fick honnör som chef och uppläste därefter så 
väl hertigens som Adlersparres proklamationer. Han till- 
lade några hjärtstyrkande ord om de dåraktiga åtgärder, 
hvarigenom Gustaf Adolf tillintetgjort verkan af så tappra 
soldaters bedrifter, om nödvändigheten att sätta en bom 
för dårskaperna genom kungens aflägsnande från styrel- 
sen, om sammankallandet af ständerna, som skulle ställa 
allt till rätta igen, om föreningen med Adlersparres trup- 



— 119 — 

per m. m., allt i ordalag passande för åhörarnes fattning; 
och hastigt som tanken elektriserades de på torget för- 
samlade af hans enkla föreställning. Inom få minuter 
hade han erhållit ett absolut välde öfver allas vilja. Med 
en mun instämde allesammans i förslaget att marschera 
till Stockholm, och ett mångfaldigt „Lefve riksförestånda- 
ren!" jämte libationer af förhand varande fluidum ändade 
sammankomsten. Så liten svårighet ligger i konsten att 
uppvigla massan ; några ord, som smickra passionerna, äro 
nog att förvandla dess beundran i hat! 

Samma förmiddag arresterades i sina rum samtliga 
stadens auktoriteter, för syns skull och för deras egen 
säkerhet, i fall revolutionen skulle misslyckas; ty lands- 
höfdingen, excellensen de la Gardie, var inte strängare 
bevakad, än att hans vanliga aftonspelpartier kunde in- 
finna sig. Men ränteriet måste vidkännas allvarsammare 
arrestering; det anammades till aflöningar och förefallande 
utgifter vid revolutionskorpsen. Ingen visade ringaste 
sympati för Gustaf Adolf. Den verkliga förståndsrubb- 
ningen, som fått makt med honom från den stund han i 
sitt hufvud inkvarterat idén att störta Napoleon, hade 
långt förut öppnat ögonen på allt klokt och tänkande 
folk, och den påbjudna krigsgärden släckte sista gnistan 
af blind undergifvenhet hos menigheten. Man började 
ana hvad hans krigslust skulle importera, blottad som den 
var på all fältherretalang, ja, på sundt förnuft, hvilket nu 
mera inte kunde döljas. Tusentals inänniskolifs uppoffring, 
konfussion i alla krigsärenden, brist och villervalla i allt 
— sådan var summan af Gustaf Adolfs regeringskonst. 
Hos honom fanns inte en gång ringaste skymt af person- 
ligt mod, som på något sätt kunde göra honom intressant 
för mobben, hvilken alltid sätter mycket värde på yttre 
skenet. HaÅ var ohjälpligen förlorad i allmänna opinionen. 
Och ändå — fastän landet var utblottadt på allt sätt, fien- 
den redan på svensk botten i norr och färdig att gå öfver 
det isklädda Ålands haf i öster — ändå förblef kungen 
orygglig i sin förblindelse att utan resurser fortsätta ett 
krig, som han ej förstod leda. Den vanvettingen kunde 



— 120 — 

blott styras med öppet våld, och därför måste revolu- 
tionen ske. Att Adlersparres företag inte borde miss- 
lyckas var således sannolikt, ehuru man inte alldeles litade 
på sinnesstämningen i hufvudstaden och hos dess gar- 
nison, bestående af pommerska regementen. Föga hade 
man emellertid att frukta. Kungens medhållare måste 
varit högst få: på sin höjd några höga herrar, som, sedan 
hans makt en gång var bruten, hade intet inflytande mer. 
Något lifligare bevis, huru djupt han var fallen i all- 
männa opinionen, kan väl näppeligen ges än det fak tum „ 
att Adlersparre kunnat marschera från Karlstad till Öre- 
bro utan att någon gittat därom underrätta majestätet. 
Först från sistnämnda stad fick han en kurir, afsänd af 
landssekreteraren Cassel. 

Ja, så öfvergifven var den arme Gustaf Adolf, att i 
ögonblicket af den arrestering, som störtade honom från 
tronen, inte en enda person, vare sig af vänskap eller 
tacksamhet, höjde ett finger till dens försvar, som aftonen 
förut befallde öfver några miljoners lif och välfärd. De, 
som med ord och skrift, på vers och prosa, ifrigast bi- 
dragit att genom det plumpaste smicker vilseföra honom, 
de, som täflat i nit att utföra hans fördärfliga planer -— 
alla förblefvo passiva, alla vände honom ryggen. Han 
stod där ensam, omgifven af Adlercreutz' kämpar, ett mål 
för förödmjukelse och för ett uppretadt sinnes svallning. 
Hvilken läxa för despoter! 

Om ett par dagar inryckte Adlersparre i Västerås, i 
spetsen för lifregementets husarer och dalkarlarne. Hela 
sällskapet emottogs jubilerande af oss samt bjöds på bal 
om aftonen. Då hade jag tillfälle att närmare betrakta 
vår revolutionshjälte. Han var af hög, kraftfull växt, med 
väldig fetma, tröga och indolenta rörelser. Ur hans man- 
liga, öppna ansikte strålade fryntlig vänlighet mot hvar 
man. — Hans korps bestod af Dal- samt Närikes och 
Värmlands regementen, Värmlands fältjägare, Lifregemen- 
tets husarer och ett batteri af Göta artilleri, 3,000 å 
3,200 man. 

Under väntan på Värmländska fördelningen hade värt 



— 121 — 

regemente blifvit nedsatt till en enda fältbataljon pa 
så sätt, att två kompanier sammanslogos till ett. Major 
Stjernstam återtog befälet såsom bataljonschef. Alla äldre 
karlar, rekryter och vargeringsmanskap hemförlofvades på 
rotarna; äfven en del af befälet kvarstannade uti provinsen. 
Fanorna däremot, som inte fått följa med i fält, fram- 
skaffades nu och likaså en rik, silfverbesmidd skarlakans- 
färgad musikmundering — en skänk af den forna chefen 
hertig Fredrik. Man ämnade uppträda med storståtlig 
pomp i hufvudstaden. 

Af marschen från Västerås företogs den 17 mars. 
Vi utgjorde avantgardet. Nattkvarteret var Enköping, där 
skrål och stoj ljödo ur hvarjo koja, sedan den väl och 
lyckligt blifvit fullproppad med inkvartering; ty man var 
munter och högljudd vid revolutionsarmén, och hvad inte 
naturen förmådde, det förmådde brännvinet, hvilket rann 
i strömmar under alla tänkbara förevändningar. Till och 
med officerarne skroderade tappert. När man hörde deras 
käcka ton, hade man kunnat vänta mer lysande idrotter 
än som vankats vid västra armén under kriget. 

Ifrån Enköping gingo vi för att rasta en dag i trakten 
af Grans gästgif vargar d, hvarest öfverstelöjtnant Adler- 
sparre hade sitt högkvarter, och hos honom församlades 
officerarne. Inte ringaste géne egde rum i hans närvaro 
— en omständighet, som riktigt passade till den rådande 
friheten och jämnlikheten. Majoren och fänriken hade 
lika öppen talan utan krus eller förbehåll. Ofverlägg- 
ningar förenades om korpsens bästa. Adlersparre förhöll 
sig mycket passiv, de andra talade dess mera; ett par 
gånger höjde han rösten, och hans ord gjorde slag i saken. 

Ifrån Gran marscherades till Barkarby. På backen 
utanför Tibble gästgif vargar d kom Adlersparre ut att hälsa 
vår förbitågande bataljon. Med en ren, stark och behaglig 
stämma lät han höra sin lyckliga talförmåga. De få ord, 
han yttrade, voro fullkomligt afpassade efter åhörarnes 
fattning, och i förening med den mest nedlåtande vänlig- 
het förfelades inte den beräknade effekten. Soldaterna 
förtjustes. De gåfvo luft åt sin tillfredsställelse i stor- 



— 122 — 

mande hurrarop. Konsten att tala till menigheten består 
i färdigheten att tala dess språk, och denna färdighet egde 
Adlersparre i hög grad. 

Mödan af den dagens marsch lindrades på det sättet, 
att hela bataljonen satte sig på trosslädarna jämte ett 
parti bondslädar, som i hast anskaffades, 15 till 20 man 
på hvardera, hvarefter ett slädparti utaf hela denna släd- 
rad, med uppstående bajonetter, bar utaf öfver den glatta 
isen och genom tillfrusna kärr, från Tibble ända till trak- 
ten af Barkarby, där kvarteren intogos för att under en 
ny rastdag ordna det högtidliga intåget i Stockholm. 
Det säfliga, sölaktiga i Värmländska fördelningens marsch 
får väl inte ensamt tillskrifvas begäret efter hvila. Det 
underhandlades beständigt mellan de höga herrarne i 
hufvudstaden och vid armékorpsen. Kurirer flängde dag- 
ligen fram och åter. Så alldeles säker att med öppna 
armar emottagas lär väl inte Adlersparre varit. Man 
kunde sluta därtill af de många betänkligheterna i hög- 
kvarteret och, bland mycket annat, af den befängda dag- 
order, som emanerade dagen före inmarschen. Den var 
af så kuriöst innehåll, att den kunde förtjäna bevaras åt 
eftervärlden. Så lydde den: 

General ordres 

Hvar enda man i esquadron, batterier och 
companier preveneras derom, att polisbetjenter 
och andra rackare fått betalning för att ljuga 
dem fulla. Hvarenda lögn bör mötas med ett slag 
vid örat. Högqvarteret Tibble den 21 mars 1809. 

Georg Adlersparre 
Öfverbefälhafvare. 

Att något smolk var kommet i mjölken kan ej be- 
tviflas; men af hvad slag, kunde ej utforskas. Den naiva 
pöbelton i detta opus af en man, som länge sysselsatt 
sig med litteratur, måste förutsätta, att den var skrifven 
under ett hastigt påkommande anfall af förargelse. Hade 
väl förtrytelsen sin rot i regeringens kända bemödande 



— 123 — 

att af styra revolutionstruppernas visit i Stockholm? Eller 
månne något kungligt partis emissarier sökte värfva an- 
hängare bland soldaterna? 

Omsider var den stora dagen inne, den 22 mars. 
Vädret var vackert, likaså dagen, men väglaget slaskigt: 
snön hade redan fått respass af vårsolen, så att vägarna 
blott morgnar och kvällar voro drägliga. Trupperna sam- 
lades vid Jerfva, utstofferade på det raraste, ehuru öfver- 
plaggen behöllos på i anseende till årstidens ännu kyliga 
luft. Officerarne hade bortlagt sina armkläden, symboler 
af 1772 och den därifrån härstammande suveräniteten. — 
Intåget skedde middagstiden från Norrtull i full parad, 
med flygande fanor och klingande spel. Regementena 
togo plats efter turen sinsemellan, hvarigenom vår bataljon 
kom så djupt in i kolonnen, att vi ej fingo bevittna, huru 
Stockholmsboarna emottogo Adlersparre. Drottninggatan 
utföre, öfver Norrmalmstorg och Norrbro kommo vi till 
Skeppsbron genom en otalig folkmängd, stående liksom 
en mur å ömse sidor, synnerligast på Norrbros trottoarer. 
På Skeppsbron formerades linjen. Riksföreståndaren vi- 
sade sig till häst, passerade förbi och hälsade nådeligen 
hvar bataljon, h varefter alla fingo intaga sina kvarter. 
Västmanlands bataljon förlades i norra delen af Klara 
församling med 4 till 10 man i hvart hus. Adlersparre 
tog sitt kvarter i det så kallade Vestmanska huset vid 
Adolf Fredriks kyrka, ganska modest i entresoln, medan 
han lät inreda den öfre, vida högre och bekvämligare 
våningen till klubb för officerskorpserna. Men om han 
inte valde sig själf någon särdeles ståtlig bostad, var han 
dess mera angelagen om bevarandet af sin person, till 
hvilket ändamål en högvakt under officers befäl förlades 
i samma hus och under Adlersparres egna rum. Detta 
viktiga uppdrag att skydda hans nåd från farligheter 
lämnades med förmånsrätt åt Värmlands jägare att en- 
samma bestrida. 

Det kan inte vara min afsikt att omständligen ut- 
veckla revolutionshändelserna. Jag inskränker berättelsen 



— 124 — 

blott till det, som tilldrog sig under mina ögon eller pa 
något vis hade samband med min krigsbana. 

Hvad den så kallade västra armén egentligen hade 
att göra i Stockholm, torde icke så lätt kunna utfunderas. 
Revolutionen var skedd den förutan, och för lugnet behöfdes 
den på intet vis i hufvudstaden. Nog hade Adlersparre 
handlat mer fosterländskt, om han från Örebro återvändt 
till norska gränsen, som genom hans lustpromenad läm- 
nats försvarslös på vissa punkter. Men i ett sådant åter- 
vändande hade legat större försakelse än man kan begära 
af den arma människonaturen. Mödornas lön borde skör- 
das. Man kan inte förtänka den ursprungliga uppviglaren, 
om han törstade efter någon belöning, ty företaget var i 
alla fall djärft. Oaktadt det djupt rotade missnöjet hos 
nationen egde Adlersparre i det ögonblick, han höjde 
upprorsbaneret, ingen annan stödjepunkt än några fås 
löften att med honom stå eller falla. Utgången doldes 
ännu af ovisshetens slöja, allt berodde på raskhet och 
beslutsamhet. — En annan fråga blir, om Adlersparre 
verkligen var vuxen det värf, han åtagit sig. Talangfull, 
vältalig och populär genom sitt intagande väsende, hade 
han kunnat uträtta mycket, om icke hans naturliga trög- 
het lagt band på den snabbhet och bestämdhet i handling, 
hvarförutan ledaren för en revolution icke kan samman- 
hålla och bringa en folkrörelses krafter till lyckligt slut. 
Hade icke den oförskräckta general Adlercreutz gjort sa 
huf vudsakligt slag i saken genom kungens arrestering, sa 
skulle västra armén eller rättare Adlersparre kanhända 
mött större svårigheter, än han mäktat öfvervinna. Sant 
är väl åter att, hade inte Adlersparre gett första impulsen, 
Adlercreutz skulle törhända inte vågat sin djärfva kupp. 
Man råkar härvid i en så ändlös serie af suppositioner, 
att det är bäst lämna dem alla å sida för att fästa sig 
ensamt vid fakta. Ett faktum är det, att allt gått lika 
väl eller lika illa, om aldrig Adlersparres armékorps visat 
sig i Stockholm efter kungens arrestering. Men som den 
nu kom hit, och som dess befäl behagade blanda sig i 
politiken, tycks man hafva rätt att lägga befälhafvarne 



— 125 — 

till last hvad soin försummades för allmänt bästa. Den 
frihet, för att inte säga det själfsvåld, som enligt sakens 
natur åtföljer revolutionära företag och som är så oför- 
enligt med den militära lydnaden, gjorde subordinationen 
tämligen löslig i västra armén. Hvar bataljonschef följde 
sin egen ingif velse. Som en hvar delat risken, ville ock 
en hvar hafva sin lott i vinsten, sedan framgången krönt 
företaget. Alla ville ha ett ord med i laget; och som 
Adlersparres naturliga indolens skydde det mödosamma 
bråket, fingo underbefälhafvarne nog fria tyglar. Den 
del, Adlersparre tog i revolutionens riktning, leddes lika 
mycket af hans anhängare som af honom själf. Om de 
menat ärligt, dessa herrar, hvad hade de ej kunnat förmå! 
Ingen svensk har någonsin haft Sveriges pånyttfödelse 
så i sina händer som 1809 års män! Men de hade inte 
annat perspektiv än egen befordran och egen vinning. 
Det blef då klart, att Sveriges väl måste uppoffras åt 
personliga fördelar för dessa vampyrer, till största delen 
tillhörande adelskasten, som, då den i århundraden sugit 
landets märg, lika länge varit i åtnjutande af alla liöga 
företräden, i stöd af den orimliga fördomen om häfd- 
vunna rättigheter genom födseln. — För den nya åder- 
låtningen på nationens krafter afbidades nu makligen riks- 
dagen, kungavalet och ty åtföljande nådebevis. Under 
tiden idkades flitigt kortspelning, tobaksrökning och 
politiserande vid toddy glaset på västra arméns klubb. 
Kalaser och festi viteter med mycket dryckjom voro all- 
dagliga. v Ej heller försummades att visa sig till hofs, ty det 
var angeläget att personligen introduceras hos hertigen- 
riksföreståndaren, som visserligen betedde sig med all 
tacksam välvilja mot hela församlingen, men som inte 
kunde känna individerna utan föregående påstötning. 

Trupperna sysselsattes med garnisonstjänster. Pom- 
merska regementena hade blifvit bortsända strax efter 
revolutionen, och gardesregementena, som hört till åländ- 
ska armékorpsen, voro ej heller återkomna till Stockholm. 
Således bestriddes all vaktgöring ensamt af västra arméns 
fördelning; men som de turande bataljonerna voro sex, 



— 126 — 

blef den inte mycket mödosam. Till de af gammalt van- 
liga vakterna vid slottet, Norrmalms- och Södermalmstorg 
samt tullarna kommo nu äfven två nya, vid Hötorget och 
Adolf Fredriks torg — hvarför, kan jag alls inte säga, ty 
hufvudstadens innevånare visade ej ringaste motsträfvig- 
het; man umgicks helt förtroligt med trupperna. Om 
missnöje fanns, gömdes det åtminstone ganska försiktigt. 
Man puttrade ej en gång öfver inkvarteringen, så tryc- 
kande den än var för husegare, högst ovana vid detta onus. 
Det yngre befälet, som föga intresserade sig för 
politiken, hade således litet eller intet att göra. Vi skötte 
våra nöjen och skötte dem med besked, ty aldrig fördes 
väl ett värre rumraellif. På pengar var heller ingen brist: 
vi hade full fältaflöning, och den fordran, Västmanlands 
regemente egde för finska fälttåget, utbetaltes efter an- 
komsten till Stockholm, så att medel ej fattades att till- 
fredsställa ungdomsdårskaperna. Svåraste afbrottet i nö- 
jena var den ofta påkommande exercisen, som bar sig 
tämligen, så länge den hölls i staden; men när årstiden 
medgaf dess förflyttning ut på Ladugårdsgärdet, måste 
man vara där redan kl. 5 om morgnarna för att vandra 
därute halfva förmiddagarna och komma hem alldeles ut- 
tröttad. I alla fall hade man tid nog att slå dank eller 
roa sig. — Vi västmanlänningar voro i föga beröring med 
de andra officerskorpserna. Man betraktade oss såsom 
utbölingar i den hedervärda värmländska falangen. Något 
torde dock vår öfverlägsna ton ha bidragit till isolerin- 
gen. Nog af, vi lefde för oss själfva såsom en särskild 
familj, hade eget bord på ett värdshus vid Norrmalms- 
torg, spelade biljard på eget, utsedt ställe och hade egen 
loge på dramatiska spektaklet. Vi lefde glada dagar, 
emedan alla kamraterna anstodo hvarandr#, passade till- 
sammans och voro muntra. De, hvars anhöriga bodde i 
staden, förde kamraterna till dem, men i allmänhet före- 
drogs värdshuslifvet framför sällskapslifvet; man var ej 
mycket begifven på att andas den luft, som vankas i de 
bildningens regioner, hvilka fått namn af fina världen. 
Fria luften föll bättre på läppen. Promenader på gatorna 



- 127 — 

eller ut till Djurgården upptogo en stor del af dagen. 
Aftonrekreationerna voro alltid desamma: spektakler eller 
småkotterier, hvarvid gärna sågos medlemmar af det täcka 
könet, n. b. af den sorten, som bäst anstod den ungdom- 
liga lättsinnigheten. En och annan skämtsam tunga hade 
vid sådana rolighetsgillen privilegium att hålla målron vid 
makt utan att just behöfva välja hvarken uttryck eller 
ämne; och stackare den, som blef skottafla för ordflödet. 
Vissa syndabockar voro därtill utsedda, och min kapten 
var ofta nog i denna ledsamma kategori; men så måste 
också medges, att han passade förträffligt till mål för 
munterhetens hugg. Näppeligen torde man i hela armén 
kunna uppleta hans like i utseende. Hans reputerliga 
mage hvilade på långa spindelben, ansiktet var till färgen 
brungult, näsan kalmuckisk, läpparna tjocka. Till det ori- 
ginella utseendet hörde också smaken att vara petit-maitre : 
rockkragen räckte honom öfver de utstående öronen, och 
frackskörten betäckte inte fyllest den köttigaste kropps- 
delen, på magen dinglade en knippa berlocker och kar- 
niolringar i en rik guldurkedja, en lorgnett hängde i 
silkessnodd om halsen. Han och en annan kamrat, som 
synnerligast led smälek för sin öfverdrifna hushållsaktig- 
het, voro oftast utsatta för utbrottet af ungdomsyrans 
öfversvall. 

För manskapet blef Stockholmssej ouren ett annat 
Capua. Den slapphet i disciplinen, själfs våldsandan alst- 
rade, hade ett menligt inflytande på våra gamla krigs- 
bussar. Flatheten hörde till ordningen för dagen, och 
sådant duger aldrig med soldater. Öfverbefälhafvaren 
kunde ha sina politiska skäl att se igenom fingrarna med 
smärre öfverträdelser; men låta manskapet märka, att man 
krusade med dem, däri låg felet. Ibland flera företeelser 
af lika halt må följande anföras såsom bevis för Adler- 
sparres disciplinära åsikter. En soldat af Västmanlands 
bataljon hade för fel i tjänsten af sin kapten blifvit straffad 
med prygel. Karlen, som hörde till den sturska sorten 
och var nog slipad att inse förhållandena, lopp genast att 
klaga hos Adlersparre, hvilken barnsligt nog blandade sig 



— 128 — 

i saken, kallade upp kaptenen och gaf honom en förmaning 
om nödvändigheten att vara försiktig, ehuru han måste 
medge, att straffet var rättvist. Vackert exempel för 
krigstukten! 

En händelse timade strax efter vår ankomst till 
Stockholm, hvaraf minnet nog förbittrade för mig enskildt 
den annars muntra tiden af därvarande vistelse. Baron 
Falkenberg, löjtnant vid vårt regemente, med hvilken jag 
förra årets kampanj hushållat tillsammans, bott tillsam- 
mans och lefvat på förtrolig fot, sjuknade hastigt och 
dog efter en kort sjukdom. Falkenberg var en ädel yng- 
ling. Han var den förste jag skänkt min vänskap; också 
sörjde jag honom som en bror. Åtta år äldre än jag 
hade han tagit ett slags vänskaplig vård om mig på ett 
sätt, att han egde min oinskränkta tillgifvenhet. Hans 
öppna, redliga karaktär, hans förstånd och kunskaper i 
förening med ett behagligt yttre hade gjort honom till 
en älskling i of f icerskorpsen ; och hans käcka uppförande 
på krigsskådeplatsen hade förvärfvat honom förmäns yn- 
nest och mera förtroende, än vanligt belöper sig på män 
vid hans år, h vart ill törhända friherreskapet äfven i sin 
mån bidragit, ehuru han själf ganska likgiltigt ansåg 
denna födelsens förmån. 

Gustaf Adolf förvarades först på Drottningholm, hans 
familj på Haga. På senare stället hade västra armén 
åtagit sig bevakningen på ordentligt fältmanér med en 
hufvudvakt invid slottet och vedetter omkring parken. 
Patruller vandrade oupphörligt fram och åter. Ingen själ 
slapp hvarken ut eller in utan skriftlig tillåtelse, förhör 
och alla möjliga försiktighetsmått. — En enda gång föll 
lotten på mig att kommendera denna sällsamma fältvakt. 
Jag såg då prins Gustaf, promenerande i parken, åtföljd 
af sin guvernör och utstyrd med serafimerordensbandet, 
fastän en pojke på 10 år. 

Riksdagen började, som bekant är, i maj den 9 ; och 
redan dagen efter steg Mannerheim upp att göra sin 
famösa proposition om Gustaf Adolfs afsättande. Saken 
gick nu sin gång, tronen var ledig, och enväldet skulle 



— 129 — 

landsförvisas. Inom mindre än fyra veckor tillyxade man 
en ny regeringsform, bibehållande alla gamla former och 
det element af ståndsfördelning inom representationen, om 
hvars orättvisa den ringaste eftertanke bort erinra, då 
man sålunda utestängde så kallade ståndspersoner från 
all delaktighet i statens angelägenheter, oafsedt dessa per- 
soners stora betydenhet både på förmögenhetens och ta- 
langernas vägnar. Men lagstiftarne eller, som Adlersparre 
i sin namnkunniga proklamation titulerade dem, „landets 
fäder och vise", som tillvällat sig rätt att tala i natio- 
nens namn, voro alla aristokrater, det vill säga innehafvare 
af skråprivilegier; och det var klart, att dessa herrar skulle 
förbise tillvaron af en klass medborgare, som ej existerat 
på den tid deras privilegier vunnit burskap, men som 
redan likt ett nytt skott på det gamla trädet vuxit om 
de äldre grenarna. Man åtnöjde sig att stufva upp det 
gamla med tillsättande af diverse pösverk för syns skull, 
men utan all kraft, utan all nytta. Alltsammans blef fusk. 
Man ville till ex. bannlysa enväldet, men bibehöll det 
likväl i styrelsens hand för allt, som rörde landets ekono- 
miska lagstiftning, hvarigenom fröet lades till motverkande 
af all förkofran i hushållningen och näringarna. 

När nu några adliga optimister väl och lyckligen 
hunnit skaka regeringsformen ur armen, återstod att finna 
en kung, som åtog sig att nödtorfteligen regera efter den- 
samma. Man hängde ännu fast vid gammal håg för Vasa- 
ätten, hvaraf hertigen af Södermanland var sista ättlingen; 
och han fick utan svårighet kandidaturen. Han stod dock 
inte bättre i allmänhetens ynnest, än att mången fräste 
vid hans blotta nämnande, i anseende till vissa tvetydig- 
heter i hans yngre år, särdeles hans mystiska uppförande 
vid Gustaf IH:s mord och under förmyndareregeringen. 
Inte långt före kungavalet var jag vittne till en skarp 
dispyt om den saken på västra arméns klubb, hvarvid 
hans kungliga höghet rätt bittert tilltvålades. Det färska 
exemplet i kungens afsättande hade gett royautén en så 
stark knuff i opinionen, att man ansåg sig berättigad att 
cavaliérement behandla det höga herrskapet samt och 

9 



- 130 — 

synnerligen. Lyckligtvis för hertigen var pluraliteten af 
de väljande mindre kräsmagad; han valdes enhälligt, 
påstod man. Men som han var barnlös och genom liber- 
tinage förslöad till själ och kropp, kunde man ana hans 
snara slut. Tronföljden måste af sådant skäl betryggas. 
Därvid visade Adlersparre och hans anhang sitt mäktiga 
inflytande genom prinsens af Augustenburg, Christian 
Augusts, utkörande till tronföljare. Han hade kommen- 
derat i Norge emot svenskarne och tillvunnit sig västra 
arméns beundran. — Man kan inte betvifla tillvaron af 
ett parti med häftig böjelse att få prins Gustaf vald, men 
det var svagt och öfverröstades af västra arméns skrål, 
om det ens nånsin vågade öppna munnen. Säkert är, att 
ingen af de tongifvande ville påminna sig, att man hade 
så nära till hands en telning af Vasastammen. Icke såsom 
hyllade jag på ringaste sätt bördsanspråken; jag anser 
tvärtom såsom det gröfsta gäckeri med sunda förnuftet 
allt pladder om ärfda rättigheter, vare sig till kronan eller 
andra företräden i staten. Men denna unga prins hade 
ingen del i faderns dårskaper, och han var svensk. Det 
hade bort tala för honom! Om han dessutom blifvit vald, 
hade just i själfva sättet att utköra honom — valet näm- 
ligen — legat en förnekelse af arfsrätten. Han var ett 
barn, hvars bildning till framtida regent hade berott på 
skicklig handledning. Om därför hans uteslutande egde 
sin rot i de mäktigas fruktan för stundande hämnd, så 
karaktäriserar också denna händelse det folk, som ledde 
Sveriges öden på den tiden. Allt gick ut på egoism och 
egenny tta ! 

Carl XIH:s kröning och därpå följande hyllning 
skedde med all möjlig högtidlighet, förskönad af det ljuf- 
ligaste sommarväder. Kröningsdagen hade jag befälet 
öfver högvakten vid slottet, och som alla högdjur befunno 
sig i kröningsprocessionen, kunde jag ostörd öfverlämna 
mig åt nöjet att åskåda tåget, som skedde till fots om- 
kring slottets yttre omgifning, genom en haie af trupper, 
öfver Norrbro, Eiddarhustorget, Storkyrkobrinken uppför 
till storkyrkan. Hyllningsceremonin däremot försiggick 



— 181 — 

nedanför Gustaf IILs staty och gaf en oändligt vacker 
anblick från öfre delen af Slottsbacken, hvarifrån tronen 
visade sig i fonden, omgifven på sidorna af halfrunda 
bänkar för hofvet, och framför af en otalig brokig människo- 
massa. Bakom tronen glittrade i solskenet den vida vatten- 
massan, betäckt med flaggande fartyg och små slupar, 
hvilka gungade ända förbi Skeppsholmen långt bort åt 
Fredrikshof, där ändteligen i aflägsenheten landskapet 
slutades af gräsmark och mörk skog. Taflans sidoramar 
utgjordes af slottsflygeln och husen vid Slottsbacken, 
hvars alla fönster och tak lifvades af nyfikna åskådare. 
Sällan sågs en grannare högtidlighet. 

Den nya kungens äntrade till regeringen och lyckligt 
öfverståndna kröning ändades naturligtvis genom veder- 
mälen af hans kungliga nåd, som ådagalades i otaliga 
befordringar samt ett stjärnfall, hvars make ingen sett. 
Mängden af svärdsordens-riddare t. ex. var så stor, att då 
någon, som råkat bli glömd, däröfver beklagade sig för 
sina vänner, svarade en: „Ah, gå raskt upp vid dubbningen 
och fall på knä, så blir du nog riddare ändå, ty antalet 
är minsann så tilltaget, att en mer eller mindre ej 
kan märkas!" — På vår bataljons lott föllo tre svärds- 
stjärnor och många befordringar, fastän en stor del häraf 
var en fordran sedan förra årets fälttåg och en följd af 
befälets afgång därunder. Jag för min del mistade min 
dekoration i stället att få någon, det vill säga, att som 
man funnit maktpåliggande att utplåna Gustaf Adolfs 
namn från den af honom stiftade tapperhetsmedaljen för 
officerarne, så måste medaljerna återlämnas till ompräg- 
ling, och under tiden fick man åtnöja sig att bära en 
bandros i knapphålet. 

Märkvärdigt nog bibehöllos vid organiserandet af den 
nya regeringens ledamöter många af de män, som hjälpt 
Gustaf Adolf att föra landet till afgrundens brädd och 
som nu genom ett hastigt „ högerom vänd er" och en ny 
ed voro villiga att följa de nya principerna, blott de fingo 
stå kvar i skuggan af makten. Sådant visar åtminstone för- 
dragsamhet hos den nya regimens apostlar. — Det förstås, 



— 132 — 

att Adlersparre blef en matador bland de höga hönsen: 
först öfverste, så statsråd och Gud vet inte hvad. Och 
sedan högtidsoset omsider afdunstat, samt inga flera yttre 
utmärkelser för honom eller hans corps voro att upp- 
snappa, tyckte han ändteligen tiden inne att återvända 
till sin post vid norska gränsen. Hela sällskapet aftågade 
från Stockholm, med undantag af vår bataljon, såsom icke 
tillhörande västra arméns guldgossar. Vi kvarblefvo ännu 
några veckor att alternera om vaktgöringen med Svea 
lifgardet och Lifregementets grenadierer. En annan be- 
stämmelse ämnades oss, ty man hade en plan å bane att 
genom någon lysande krigsidrott utmärka epoken för den 
nya regeringens besittningstagande af styrelserodret. — 
I slutet af mars hade ryssarne narrat den i Torneå kom- 
menderande general Gripenberg att kapitulera med sina 
7,000 finnar. Därefter hade de småningom intagit hela 
Västerbotten; men som landet var fattigt, glest bebodt 
och genomskuret af otaliga strömmar, hade deras fram- 
ryckande gått ganska säfligt. Vid slutet af sommaren 
stodo de likväl söder om Umeå. Deras fördrifvande låg 
särdeles om hjärtat, och en så briljant kupp borde inte 
förfela att inge nationen förtroende för sin visa öfverhet. 
En expedition af alla disponibla trupper samlades alltså 
för att sjöledes afgå till Västerbottens befrielse. Man 
väntade guld och gröna skogar af denna expedition, som 
troligen också fått en annan utgång, om general Adler- 
creutz fört befälet. Afund och intriger stängde honom 
beklagligtvis därifrån. 

Den 27 juli embarkerade vår bataljon vid Skepps- 
holmen på galärer och på samma eskader som Svea lif- 
gardet, inom hvilket ett myteri var nära att utbrista pa 
själfva embarkeringsstället. Gardisterna klagade öfver ute- 
blifven aflöning samt vägrade gå ombord. De morrade 
obarmhärtigt. Några deras officerare, som ville stilla dem, 
höllo de på att kasta i sjön. O väsendet drefs till sådan 
höjd, synnerligast på en af galärerna, att ett detachement 
af vår bataljon måste rycka fram till galärens landgång 
att hota med bajonettanfall alla, som ville lämna fartyget. 



— 133 — 

På sådant vis motades den ena efter den andra af de på 
landgången stående åter ombord; och som de ingen am- 
munition hade, måste de småningom ge med sig. Deras 
motsträfvighet aftog också i den mån brännvinets verkan 
bortdunstade, så att de fram på dagen blefvo tämligen 
regerliga; likväl togs det parti att inskeppa ett kompani 
västmanlänningar på galären Västervik tillsammans med 
det mest vildsinta kompaniet af gardet. Jag hörde till 
de utvalda, så att jag fick äran anträda sjöfärden i säll- 
skap med detta skrålande herrskap, en omständighet som 
gjorde seglatsen mindre angenäm; ty fastän befälet på 
ömse sidor kommo excellent öf ver ens, vankades jämt kif 
mellan manskapet. Gardisterna kunde inte smälta att på 
sätt och vis stå under de våras uppsikt, och som deras 
disciplin var bra skral, föreföll ständigt gnabb, förnäm- 
ligast under rodden, då det ej var ovanligt att ena sidan 
rodde framåt, medan den andra strök baklänges. Sjö- 
manövern gick på detta vis ganska krångligt, till skepps- 
befälets stora harm. — Galärer äro förträffliga fartyg till 
landtruppers transporterande. De föras fram både med 
rodd och segel; det senare går dock trögt och blott 
med förlig vind: kryssa kunde de ej. På h vardera sidan 
om däcket finnes en rad roddarbänkar, kallade tofter och 
20 till antalet, där manskapet indelas 6 ä 7 på bänken, 
för att sitta om dagen och ligga mellan bänkarna om 
natten, då öfver hela däcket utspännes ett tälttak af segel- 
duk; men som galären flyter på grundt vatten, sökes 
gemenligen hamn om kvällarna. Däckets akter upptages 
af ett slags hytt med en rad låga fönster på bägge lång- 
sidorna. Den heter pupp samt logerar officerarne. Där- 
jämte hafva de ännu ett lågt rum under däck, kampanje- 
salen, där mörkret ständigt råder. Midt emot kampanje- 
salen och under puppen är kajutan belägen, ensamt skepps- 
befälet förbehållen. Hvad som skiljer galären från andra 
fartyg, är dess smala byggnad, med däcket och dess bän- 
kar utskjutande å ömse sidor, hvarigenom den blir rankig 
och ohandterlig. Bestyckningen består af 2 tjugufyra- 
pundingar förut och ett par nickor i aktern. Af ven denna 



— 134 — 

anordning bidrager till ovigheten genom de tunga kano- 
nerna, som nedtrycka fören och sålunda försvåra seglin- 
gen. Ofvan öfver tjugufyrapundingarna i fören är en 
altan, kallad rambatten, och nederst utskjuter ett slags 
näbb, som heter spiran. 

Efter skedd embarkering, och sedan man fått någor- 
lunda styr på gardet, gick hela galäreskadern till Vax- 
holmen. Man uppehöll sig där öfver natten, till ankars 
ute på fjärden, emedan man inte vågade sig i land med 
de bångstyriga gardisterna af fruktan att de skulle gä 
sin väg. — Dagarna därefter, vid lugnt och vackert väder, 
kafvade sig eskadern från holme till holme, ända till 
Gräddö vid inloppet till Norrtelje. Framkomna dit, hade 
gardet så pass återkommit till reson, att någon vidare 
bevakning ej tarfvades. Där fanns vid regementet en hel 
svärm fransoser, som, efter att hafva blifvit fångna i Pom- 
mern, tagit tjänst i en korps — upprättad af en emigrant, 
Duc de Pienne, och uppkallad efter honom — med be- 
stämmelse att bli den så kallade Ludvig XVIIIrs lifvakt, 
när denna irrande riddare en gång, genom Gustaf Adolfs 
oskattbara bistånd, hunnit tränga Napoleon från franska 
tronen. Men som Gustaf Adolfs förbidade hjälptrupper, 
änglarna — om hvilkas ankomst han aldrig tviflade — 
råkade uteblifva, så gick det också med det heroiska pro- 
jektet som med alla andra såpbubblor, alstrade i Gustaf 
Adolfs klyftiga hjärna; och efter revolutionen togo frans- 
männen värfning i Svea gardets leder hellre än att gå 
tillbaka i fångskaran. Lifvade af sin nations världsbekanta 
point d' honneur skämdes de fiffiga fransmännen så mycket 
öfver sina nya kamraters motsträf vighetsanda, att de själf- 
mant gingo befälet till mötes i dess bemödande att åter- 
föra ordning och disciplin. Nu transporterades vi, väst- 
manlänningar, till galären von Rosen, bemannad af våra 
kamrater, och ombord på densamma fulländade jag sjö- 
färden åt norden. En hel armé skärgårdsfartyg låg vid 
Gräddö och ökades stundligen under ett par liggnings- 
dagar, vi tillbragte i den hamnen, hvarifrån hela armadan 
gick till sundet vid Öregrund att ytterligare hopsamla 



— 135 — 

mera stridskrafter. — Vi kommo snart under fund med 
huru illa vår galär sköttes. Skeppschefen, baron Gädda, 
löjtnant vid amiralitetet, var en liten, elegant, hetlefrad 
herre, mycket näsvis och mycket snarsticken, men oände- 
ligen klen i sina sjömansteser, hvilket ock var mindre 
underligt, då han gjort sin bana såsom page hos Carl XIII 
och var mer hemmastadd i hofetiketten än i sjömanövern. 
Föga undseende väntade honom i tjänstgöringen vid ar- 
méns flotta, där han var en utböling, såsom hörande till 
stora flottan, och dit han endast blifvit placerad genom 
sina hofrelationer. De andra sjöofficerarne gjorde narr 
af honom för hans bristande erfarenhet. Allt gick dock 
försvarligt nog, tack vare en gammal, väderbiten under- 
skeppare. Något hafveri sluppo vi. Vi följde så där täm- 
ligen med, och kommo aldrig senare i hamn än ett par 
timmar efter den öfriga flottiljen. 

Midt emot Öregrund ligger en stor ö, Gräsön, med 
en kungsgård af samma namn. Där på herrgården valde 
alla officerarne sitt stamhåll under flottans rast i denna 
hamn. Vi vistades där från morgonen till kvällen. Rege- 
mentsofficerarne och de äldre diskuterade om truppens 
ekonomi, och ungdomen roade sig med att prata, skratta, 
stoja, röka tobak och spela kort — icke förglömmandes. 
Föga göromål hade vi vanligtvis under fältlifvet, men ändå 
mindre ombord, där alla tjänsteåligganden hvila, och där 
manskapet, hopträngdt mellan relingarna, blott äter och 
sofver, välförståendes på mellantiderna af rodden, när sjö- 
färden sker på skärgårdsfartyg. — Med undantag af norra 
och västra arméns regementen saknades vid denna ex- 
pedition få representanter af hela armén. För att göra 
riktigt slag i saken, hade man skrapat tillhopa allt hvad 
förra årets olyckliga fälttåg skonat. En del trupper voro 
lik visst inte på Gräsön, utan ombord på linjeskeppen, som 
råkades först i Hernösand. Hela sällskapet bar namn af 
kustarmén och fördelades sålunda: l:sta brigaden, kom- 
menderad af öfverste Fleetvood, 2 bataljoner Söderman- 
lands, 2 Jönköpings och 1 Västmanlands regemente; 
2:dra brigaden, öfverste Boije, lista bataljonen Svea lif- 



— 136 — 

garde, 2 Kronobergs, 1 Drottningens lifregemente och 1 
Engelbrechtenska regementet (de båda senare tyskar från 
Pommern); 3:dje brigaden, öfverste Löwenhjelm, 4 batal- 
joner Lifgrenadierer (östgötar) och 2 Upplandsregementen. 
Af kavalleri fanns blott ett par skvadroner lifgarde till 
häst, men artilleriet räknade 20 väl bespända pjeser. Hela 
styrkan, omkring 6,500 man, stod under befäl af general 
Wachtmeister, utstyrd med en mångtalig svans adjutan- 
ters adjutanter, så att blå och gula plymer saknades visst 
inte. — Till organisationen hörde ock, att vår bataljon 
måste uppsätta ett jägarkompani. Vid aftågandet till 
Stockholm, då allt sattes på grannlåtsfot, hade jägarne 
blifvit upplösta. Nu måste de åter framsökas. Man bibe- 
höll sådana soldater, som gjort förra fälttåget bland jä- 
garne och uttog resten på måfå. Det kom sig ej så 
noga, huruvida karlen passade till denna mödosamma 
tjänstgöring eller ej, huruvida han sköt väl eller illa. 
Man tillsåg förnämligast att han var kortväxt, lät honom 
svärta sin bantlärrem och hattkordong, gaf honom en 
grön ylleståndare, och så var han — jägare.* Jag blef 
också anställd till tjänstgöring vid jägarne, hvilka kom- 



* I sitt ursprungliga, oreviderade manuskript har författaren 
här gjort följande anmärkning: 

Den bristande urskillningen vid valet af jägarmanskap i svenska 
armén gör hela inrättningen till en leksak. Man borde besinna, att 
i vårt kuperade land, där sättet att föra krig med sluten trupp uti 
de flesta fall är oanvändbart, blir jägarkriget, eller det i spridd ord- 
ning, ganska maktpåliggande. Detta kringspridda, lurande och smy- 
gande sätt att föra krig, hvarvid soldaten ofta lämnas på egen hand, 
och hvarvid ingen klippa får synas honom för brant, intet vatten för 
djupt och intet hinder oöf vervinnerligt, då det gäller att locka fienden 
i snaran, eller att sätta sig själf i säkerhet, fordrar urskillning, mycken 
öfning och egenskaper, som inte äro alla gifna. Det är därföre ett 
uppenbart spektakel den regeln, som plägar följas hos oss, att till 
jägare utse sådant folk, som på ett eller annat sätt misshagar i linje, 
utan att påminna sig huru ofta den granna linjens säkerhet beror på 
intelligensen hos de så kallade lätta trupperna, hvilka alltid äro fien- 
den närmast, och måste vaka medan le corps de bataille hvilar. Det 
jägarkompani, som uttogs inom vår bataljon, var så till vida bra, att 
alla voro gamla, krigsvana, i krutrök invigda soldater. 



— 137 — 

menderades af en äldre kamrat. Ett par gånger samman- 
drogos vi till exercis i skogen bakom Gräsö herrgård för 
att nödtorfteligen inhämta principerna för vår handtering, 
förnämligast att lära hornsignalerna. — Alla jägarne af 
vår brigad sammanslogos till en bataljon under en kaptens 
befäl. 

Den 3 augusti lyftade hela flottan ankar. Kanon- 
slupar och chefsjakter utgjorde den egentliga kärnan; 
galärerna kommo bakefter, likt tunga kavalleriet. Hela 
vattenytan plöjdes af seglare så långt ögat nådde. Det 
var en klar solskensdag; intet moln syntes på himmelen. 
De lindrigt fyllda seglen lyste i solskenet, och deras ljusa 
färg gjorde ett starkt afbrott mot det blå vattnet. Hela 
dagen fortgick seglingen. Natten tillbragtes såsom vanligt 
vid stranden, som i en handvändning betäcktes här och 
där med irreguljärt uppspända tält. 

Flera dagar förgingo på lika sätt. Hvar afton af- 
bördade farkosterna sina rörliga laddningar i land. — Vid 
inloppet till Gefle låg man stilla några dygn, och ankom- 
sten till Hernösand skedde den 13 augusti. Där utanför 
lågo för ankar de båda linjeskeppen Adolf Fredrik och 
Försiktigheten samt fregatten Jarramas. Vi passerade 
nära nog dessa vidunderliga maskiner, vittnen till snillets 
ovärderliga skapningsförmåga. Första anblicken af ett 
linjeskepp är majestätisk. Hur är det väl möjligt, att 
vattnet kan bära en så oerhörd koloss? Hvilken höjd, 
hvad prakt! De äro slotten i Neptuns rike! 

Uppehållet vid Hernösand räckte bara två dagar. 
Redan den 15 var flottan åter under segel, fullt samlad 
och i ett verkligt vördnadsbjudande skick. Man höll nu 
ut på djupet för att obemärkt komma genom Kvarken. 
Linjeskeppen förde hvardera 12 kanonslupar i släptåg. 
De sågo ut som stora vattenfåglar, simmande med ungarna 
bakefter sig. Resten af skärgårds- och transportfartyg 
kommo sist, men alla i segelordning. Galärerna utgjorde 
arriärgardet, så att vi hade framför oss anblicken af alla 
dessa seglare, som lifvade det aflägsna farvattnet. Denna 
gång fortsattes resan natten igenom. Men om seglingen 



— 138 — 

genom öppna Kvarken dolt expeditionens ankomst för 
ryssarne, så blef hemligheten snart röjd vid närmandet 
till svenska kusten, ty under mist och dimma anlände 
flottan till Ratan den 16 augusti. Töcknet var sådant, 
att synkretsen inskränktes till några famnar utom relingen. 
Ja, man kunde från aktern knappast se fören af galären; 
och för att frälsas från öfversegling, skållade trumslag 
från alla fartyg, hvaraf eko återljöd i land. Ändå kunde 
inte en eller annan knuff undvikas, hvarvid söndergående 
rår och stänger brakade, samt skrik och svordomar van- 
kades i rikligt mått såsom korus i konserten. Larmandet 
var gräsligt. Småningom nalkades man åt land, så att 
ankaren mot aftonen kunde fällas, men ett godt stycke 
från stranden. 

Före dagningen den 17 var debarkeringen redan 
börjad. Så fort en trupp hann landbacken, sattes den 
genast i marsch framåt. Alla jägare, vederbörligen pro- 
vianterade, landsattes på små båtar och öppnade tåget 
utan ringaste uppehåll. En del gick genvägen väster ut 
genom skogarna direkte till Djäkneboda, en annan del 
följde strandvägen från Ratan åt norden, tills den förenas 
med stora landsvägen åt Bygdeå, då man bröt af söder ut, 
hvarigenom omvägen blef en hel mil. Så fort vårt jägar- 
kompani hunnit landsättas, rangerades vi på en sumpig 
terräng med Jönköpings jägare, skarpladdade, och af- 
tågade den längre vägen under ledning af själfva befäl- 
haf våren för alla jägarne, major Hård, som medförde en 
petit-maitre-adjutant, ryttmästare vid Smålands dragoner 
och högst ovan vid fältlifvet. Inga hästar voro ännu 
landsatta, så att de höga befälhafvarne måste bekväma 
sig att vandra till fots liksom vi, infanterister. Herr rytt- 
mästaren jäktades erbarmligen med order från te ten till 
queuen och från queeun till téten i sina elegant glänsande 
blanklädersstöflar, hvilket snart nog renderade honom ett 
bastant fotbad efter diverse besök i kärren, till mycken 
förlustelse för oss andra, som genom större vana vid krigs- 
företag lärt oss inse nyttan af mindre grann, men mera 
ändamålsenlig fotbeklädnad. 



— 139 — 

Ryska strandposteringen vid Ratan hade retirerat 
till Djäkneboda och där blifvit anfallen af de först land- 
satta svenska jägarne. När vi anlände, var affären redan 
förbi; några blesserade, och däribland vår jägarbataljons 
chef, kapten Andersson, mötte oss. Soldater, nedsotade 
af gevärselden, muntra och sorlande, med det egna ut- 
trycket af ur elden återvändande, sutto på bägge sidor 
om vägen. Stabsofficerarne studerade kartan öfver trakten. 
Backarna garnerades af trupper. Allt hade antagit det 
krigsskick, som så mäktigt sätter blodet i starkare fart 
hos den invigde. Likväl anmärktes redan, att detaljernas 
anordnande inte bar finska arméns lugna, bestämda tyd- 
lighet. Order gåfvos och återtogos inom samma ögon- 
blick. Fjäsket hos de många kringilande adjutanterna 
bådade intet godt. 

Några timmar förgingo. Solen stod redan på sin 
middagshöjd, när de alltjämt ökade trupperna sattes i 
rörelse. De voro redan talrikt församlade jämte 2 kano- 
ner. Första brigadens jägarbataljon (Södermanlands, Jön- 
köpings och Västmanlands jägare) öppnade tåget, under 
anförande af en ny chef, kapten Bark, i den blesserades 
ställe. Marschen skedde i sluten kolonn, med spridda 
plutoner å ömse sidor af téten, för att fouillera skogen. 
Hettan var stark, och ovanan att anlita fötterna gjorde 
marschen tung och tryckande, änskönt den skred oänd- 
ligen piano. Det tycktes som gjorde man sig föga brådtom 
att råka fienden; långa raster påkommo flera gånger om 
dagen, så att vi icke förr än fram på natten nalkades 
Säfvar, genom djupa, ödsliga skogar. Inte långt från sist- 
nämnda ställe varsnade vi kosacker. Vi sågo länge det 
dunkla skenet af deras vakteld, färgande trädtopparna, 
och blefvo vid närmandet hälsade med några karbinskott, 
dock utan skada, hvarefter de togo till fötter, lämnande 
elden i sticket, hvilken vi hastade förbi, otåliga att råka 
fienden; men det var ogörligt. 

Bittida på morgonen besatte avantgardet Säfvars 
bruk, beläget i en däld invid Säfvarån. Ingen fiende 
syntes till. Jägarne, som utgjort förtruppen, gingo på en 



— 140 - 

spång öfver ån nära bruket och blefvo jämte l:sta bri- 
gaden uppställda i bivuak på sidorna om landsvägen söder 
om ån. Här tillbragtes dagen att steka oss i solen, medan 
Södermanlands regemente posterades uppe på höjden för 
att bevaka vägen till Umeå. Ingen kunde då ana att här 
väntades ett fältslag. Vår position var därtill högst illa 
vald, ty lokalen gynnade på allt sätt fienden. Små åker- 
tegar och en rad steniga kullar omkring ån samt till 
vänster, längre bort, ängsmark formerade väl en liten 
slätt, men för trång för så mycket trupper, och i alla fall 
dominerad af en skogbeväxt höjd på fientliga sidan. An- 
ledningen, hvarför denna ställning valdes eller hvarför 
armén förblef ett helt dygn overksam vid Säfvar, må 
någon annan förklara; men hade trupperna i den mån de 
landsattes fått fortsätta marschen, skulle vi allaredan den 
18 hafva framkommit till det 2 ! / 4 mil aflägsna Umeå, tör- 
hända tids nog att kasta herr Kamensky och hans ryssar 
tillbaka öfver Umeå älf, och utgången hade kunnat bli 
sådan den ämnad var. Säkerligen hade fienden ej heller 
någon betydlig styrka emot oss mellan Säfvar och Umeå, 
då det var allmänt kändt, att ryssarne på återtåget från 
Öre älf, 5 mil söder om Umeå, använde den 18 att passera 
Umeå älf. Och hurudana voro ryssarne ! Då vi om mor- 
gonen den 18 framkommo till Säfvar, upptäcktes i en 
brygghuspanna vid bruket en af gräs kokad gröt, hvilken 
vämjeliga frukost de måst lämna i sticket. Landets få 
tillgångar voro uttömda, böndernas magra visthus för- 
tärda, hästar och hornboskap slaktade, så att ryssarne 
hela tiden bortåt måst lifnära sig med de mest onaturliga 
födoämnen. Utmärglade, utsvultna af osunda lifsmedel 
voro de oss vida underlägsna i fysisk kraft. Vi hade 
bara behöft trycka på i kolonn, landsvägen framåt, så 
hade vi marscherat omkull dem i sin svaghet. Hvarför 
skedde det då ej? Hvarför lät man oss vänta in dem 
samlade, äggade af den styrka förtviflan inger? Vi hade 
likväl 1,000 man uthvilade, kraftfulla och krigs vana trup- 
per, sådana, att Sverige inte egt maken på hundrade år. 
Och det oaktadt skulle vi få stryk af utsvultna uslingar, 



— 141 — 

oss inte heller i antalet stort öfverlägsna och så mycket 
mindre farliga, som 36 timmars kontinuerlig marsch ut- 
tömt sista fläkten af deras krafter. Det berättades, att de 
voro så utpajtade, att de under striden legat och skjutit. 
Men de kommenderades af en käck och duglig general, 
vi däremot af en käring i byxor, hvars ansikte bar nulli- 
tetens stämpel på det minst tvetydiga vis. Och till en 
sådan befälhafvare hade den nya regeringen lämnat sitt 
förtroende, då den egde att välja bland generalerna Adler- 
creutz, Döbeln och Sandels, alla tre krigare af obestridlig 
förtjänst. Själfva Gustaf Adolf skulle inte gjort sämre 
val! I sanning tycktes icke det oblidaste öde hänga öfver 
Sveriges krigsföretag på den tiden. 

Den 19 om morgonen voro våra soldater beställsamt 
sysselsatta med frukostens tillagande vid bivuakeldarna. 
Kl. var redan 6. Jag låg makligen utsträckt på min 
kappa, smuttande på en kopp kaffe, beredd med mandel- 
massa i stället för grädde och socker, då plötsligen några 
enskilda skott genljödo från höjden framför arméns front. 
Vi spärrade upp öronen af alla krafter. Ögonblickligen 
följde en hel bataljons salfva såsom signal att dagsarbetet 
tog sin början. Nu blef rumor i lägret, där mången ännu 
hvilade hufvudet på ränseln. Hastigt voro alla på fötter. 
Soldaterna slogo omkull sina kokande kopparflaskor under 
munter ifver att komma i handgemäng. Man hastade till 
de radtals kopplade gevären, påtog packningarna, och ba- 
taljonerna stodo snart i långa linjer, härs och tvärs på 
den lilla slätten omkring ån, afvaktande order till anfall. 
Allas ögon riktades uppåt skogshöjden, i spänd väntan på 
det skådespel, som där bereddes. Gevärselden smattrade 
däruppe ganska fermt: krutröken sköt upp i ljusa ringlar 
mellan grantopparna. Det gick hett till — det hördes 
klarligen; men länge och väl för blef vo vi overksamma 
åhörare af stridsbullret. Af första brigaden, uppställd 
framför bron, detacherades ena bataljon efter den andra 
till södermanlänningarnes secours, så att återstoden snart 
utgjordes af bara Västmanlands bataljon med dess och 
Södermanlands jägare. Resten af lista jägarbataljonen eller 



— 142 — 

jönköpingarne var redan bortkommenderad. På andra 
sidan ån, från gästgifvargården till bruket, syntes trupp 
vid trupp, hoppackade i den orimligaste trängsel. Äfven 
från den sidan drogos detachement plockvis fram mot 
höjden, men utan samband. 

By ska artilleriet sprutade från höjden etter öfver 
hela slätten. Svenska kanonerna svarade visserligen lika 
raskt; men placerade i fördjupningen kunde de ej åstad- 
komma mycken skada. Skjutningen hade nu varat ett par 
timmar med yttersta häftighet. Den spred sig långt bort 
till vänster och till skogen på bergsluttningen framför 
fronten, dit de våra småningom tillbakaträn gdes. Äfven 
vår jägarbataljon framskickades i skogen till vänster från 
landsvägen, till stöd för en bataljon östgötar, som kämpade 
mot ryssarnes framträngande på den sidan. Elden var 
där ganska lam. Vi uppställdes på kedja i en småskog, 
på ojämn terräng, och än avancerande och än gående till 
baka mottogo vi de påträngande fienderna, som likväl 
visade ringa allvar i anfallet. De voro för kloka att gå 
ned i dälden. Det var inte där de ämnade knäcka oss; 
borta på vår vänstra flygel skedde det egentliga anfallet, 
som skulle öfverflygla och tvinga oss att lämna slagfältet. 
Där var det som gardet och tyskarne alldeles ecraserades 
af ryssarnes öfverlägsenhet och ihärdighet, under det åt- 
minstone 3 eller 4 våra bataljoner stodo sysslolösa vid 
Säfvar, sammanpackade på den lilla slätten och förlorande 
folk för fiendens kulor, utan att själfva få lossa ett enda 
skott till sitt försvar. På sådant vis lämnades vänstra 
flygeln i sticket, då däremot manskap sändes oupphör- 
ligen uppåt bergsluttningen, där ingenting kunde ut- 
rättas. 

Vi voro så litet ockuperade af drabbningen, att flera 
af mina kamrater ganska flegmatiskt rökte sina pipor, 
och soldaterna förbannade ryssarnes envishet att hålla sig 
dolda bakom träden till stor grämelse för de siktande. 
Under fram och återtåget måste vår jägarkedja ett par 
gånger tränga igenom östgötabataljonen, som också blifvit 
placerad där i skogen. Vid en sådan manöver tillspordes 



— 143 — 

jag med någon hetta af en kapten, hvarf öre jägarne drogo 
sig tillbaka. Jag bad honom underrätta sig därom i ked- 
jans center, hvarifrån jägarhornens signaler dirigerade 
min rörelse, och gick så vidare. En handvändning efteråt 
blåstes åter framåt, och då vi nalkades östgötarne, mötte 
mig liket af samma kapten i armarna på en grenadier, 
som sökte öfvertyga sig, om sista lifsgnistan verkligen 
var släckt. 

Det led mot middagen utan att träffningen syntes 
det minsta afgjord. Nu kom en adjutant ridande med 
order att sätta oss i reträtt till gästgifvargården. Denna 
oväntade befallning väckte allas häpnad, och en soldat 
utropade helt högt: „Är han tokig, den där, som talar om 
reträtt, innan vi väl börjat slåss!" — Sådan var tonen hos 
manskapet; det brann af begär att piska upp ryssarne 
och återgälda dem förra årets motgångar. Med bitter 
grämelse åhördes därför ordern här, hvarest ingen egentlig 
strid ännu egt rum, och man anträdde knorrande åter- 
marschen. Framkomna till bron sågo vi, med högsta för- 
våning anstalterna till arméns retirerande. Soldater voro 
beordrade att förstöra bron. Redan voro plankorna los- 
sade, så att vi måste hoppa fram på brounderslagen. 
Några kanoner stodo på en liten backe för att bestryka 
vägen söder om ån, och nedanför vid åbrädden lågo jägare 
en embuscade. Det höga generalitetet var äfven på stället, 
och nu först förnummo vi att en stor del vänner och be- 
kanta stupat eller blifvit blesserade. Såsom vanligt öfver- 
drefs berättelsen i första ögonblicket, så att mången sak- 
nad hölls för död eller fången. Så mycket kunde med 
visshet erfaras, att dagen varit högst blodig. Vi väst- 
manlänningar hade emellertid sluppit för godt köp — 8 
man skjutna och blesserade samt en officer lindrigt sårad, 
men på vissa punkter af linjen hade döden anställt gräs- 
liga härjningar. Södermanlands och Jönköpings rege- 
menten hade fått artiga åderlåtningar under sina bemö- 
danden att motstå ryska massornas framstormande på den 
höga skogshöjden framför vår front, och vid Ytterboda 
på vänstra flygeln hade gardet och tyskarne varit er- 



— 144 - 

barmligen ansatta. De senare återkommo knappast med 
halfva bataljonerna ur elden, h vartill, utom anfallets häf- 
tighet, en stor orsak låg i den omständigheten, att dessa 
regementen, som, saknande utvägar till rekrytering, eme- 
dan fransmännen innehade Pommern, värfvat ansenligt 
bland ryska krigsfångarna och barbariskt nog fört dessa 
mot egna landsmän. Naturligtvis stridde öfverlöparna 
med förtviflans mod och stupade hellre än gåfvo sig 
fångna i det ögonblick fienden omringat deras bataljoner. 
Alla, som verkligen kommo i elden, fingo* ock smaka dess 
bitterhet i all sin vidd, då däremot andra, bataljonsvis 
hopträngda bakom Säfvar, måste overksamma, med gevär 
för fot, se sidokamrater digna under fientliga kulorna. 

Reträtten företogs nu på fullt allvar till Djäkneboda. 
Efter en stunds rast i närheten af Engelbrechtenska re- 
gementet, som försvarade kanonerna vid bron, sattes vår 
bataljon i marsch för att intaga filen i den retirerande 
kolonnen. Många blesserade af alla regementen följde 
med och hade .ingen svårighet att undkomma, ty ret- 
rätten skedde långsamt och gravitetiskt. Ryssarne voro 
alldeles ur ståndsatta att förfölja: dagens ansträngningar 
voro dem öfvermäktiga. 

I hela armén rådde synbarligen en anda af miss- 
belåtenhet. Alla buro agg till generalen, såsom upphofvet 
till drabbningens misslyckade utgång. Ingen fänrik fanns, 
som icke tilltrodde sig att skickligare hafva fört kom- 
mando öfver hären. Denna vresighet förminskades icke 
af generalens gästfria artighet att under vägen öppna sina 
kantiner och inbjuda alla förbitågande officerare att äta 
med sig. Många vägrade rent ut att inställa sig vid det 
på marken uppdukade bordet. Ja, hans eget regemente 
(Södermanlands) puttrade halfhögt vid förbimarschen, och 
en soldat stötte i vredesmod gevärskolfven med sådan 
häftighet i jorden, att skottet gick löst. 

Det lärer varit beslutadt att göra halt vid Djäkne- 
boda för att i därvarande pass afvakta fienden, och ryktet 
därom cirkulerade redan. Desto större förtrytelse väcktes 
därföre, då vi vid ankomsten dit, kl. omkring 10 på 



— 146 — 

aftonen, fingo order att fortsätta marschen skogledes till 
Ratan. Ingenstädes ville herr generalen hålla stånd. Ko- 
kande af raseri beträdde armén denna öfver trädrötter, 
berghällar och moras banade skogsstig. Så många eder 
utöstes väl denna natt, att förrådet för ett helt år bort 
blifvit uttömdt. 

Midnattstiden voro vi vid Ratan. Bivuaker forme- 
rades icke långt från hafsstranden, nära Ratans fiskeläge, 
och uttröttade af kontinuerliga vandringar alltsedan mor- 
gonen föllo vi snart i sömnens armar. 

Följande förmiddag aflopp stilla och fredligt. För- 
posterna — allesammans jägare — intogo en vid krets 
omkring Ratan. På vår jägarbataljons lott hade fallit 
bevakningen af högra flygeln invid vägen till Bygdeå, 
stödd mot hafvet. En bergudde, kallad Rata holme, 
besattes af resten af armén. Den hade blifvit befäst 
med batterier och fältverk, hvaruti allt artilleri var upp- 
förd t. Placeradt i förskansningarna behärskade det hela 
det lägre landet. 

Strax efter middagen började fientliga trupper visa 
sig på skogsstigen från Djäkneboda. Genast gaf skogen 
eko af gevärsskott. De utbredde sig framför vår förpost- 
kedjas vänstra och spridde sig snart äfven till högra 
flygeln, så att det inte dröjde länge, förrän äfven vi 
kommo i handgemäng. Ryssarne voro ganska manstarka 
och desslikes ganska påflugna. Gårdagens drabbning för- 
nyades rätt skarpt. Nu fingo också vi vår beskärda del 
af leken: inom kort hade jägarkompaniet förlorat 12 man. 
Förpostkedjan höll bra stånd. Kulorna pepo hvasst, och 
ryssarne trängde på, så att ögonblicket att korsa bajonet- 
terna var hart nära, då vi beordrades att vika långsamt 
under batterierna på Rata holme, medan kanonslupar 
rodde fram mot stranden att bjuda fienden på sina tjugu- 
fyrapundiga kanoner. Jägarne närmast stranden fingo 
befallning att kasta sig omkull, på det kanonsluparna 
skulle kunna skjuta öfver dem, och liggande på marken 
fortsatte vi elden, under det de förfärliga tjugufyrapundiga 
kart esch skotten rusade fram öfver oss. Dånet af dessa 

10 



— 146 - 

grofva kanonskott var verkligen döfvande. I skogen bra- 
kade träden. Afslitna grenar och kvistar dansade om- 
kring, jorden kastades högt i luften: där var ett buller 
som hade världens sista stund varit inne. 

Omsider beslöts att inskränka landtruppernas strid 
till försvaret af Rata holme. Alla jägarne indrogos bakom 
batterierna, som öppnade sin eld i förening med kanon- 
sluparnas. Dundret ur alla dessa kanongap var hiskligt; 
och ändå framträngde ryssarne, besatte fiskarkojorna samt 
tvingade genom sin ihärdiga eld kanonsluparna att intaga 
en förändrad ställning. — Det erfordras en oerhörd grad 
af oförvägenhet att våga sig åstad med en simpel gevärs- 
eld mot tjugufyrapundiga kanoner. Också beundrade vi 
från bergshöjden, där vi stodo, ryssarnes öfverdådiga före- 
tag, men hvarken mandom eller slafpiskan lärer för den 
gången drifvit dem i faran: det var vinningslystnaden. 
Vi fingo sedermera veta att de fått löfte att plundra Rata 
by, och det var denna mäktiga passion, som dref dem att 
blindt trotsa döden. De inträngde i husen, sköto genom 
fönster, genom hål på taken; ja, där kanonkulor gjorde 
öppning i väggen, blef genast en krenelyr för musköteriet. 
Hela byn var insvept i en molnstod af krutrök, hvari- 
genom elden af gevären blixtrade. Men vare sig nu att 
intet stort var till finnandes i kojorna, eller att svenska 
kulorna blefvo dem alltför kännbara, nog af, ryssarne 
drogo sig tillbaka kl. 8 på aftonen, lämnande fältet öfver- 
strödt med en gruflig mängd döda kroppar. 

Morgonen den 21 besökte vi valplatsen. Liksom alla 
dylika företedde den en vämjelig, ängslig anblick. Husen 
i byn voro durchsiktigt genomborrade af kanonkulor, 
taken genomskjutna, skorstenar nerramlade, dörrar och 
fönster borta. I de flesta hus sågos stympade lik, hvilkas 
lifstråd blifvit afklippt under plundringsifvern. På ett 
ställe hängde en död kropp till hälften inuti en utdragen 
byrålåda, hvars innehåll den saliga hädanfarne troligen 
varit sysselsatt att rekognoscera, när den fatala kulan 
hejdade roflystnaden. På gårdar och i uthus lågo döda 
bland blodiga trasor och sönderrifna kläder, likaså på 



— 147 — 

fältet omkring byn och djupt inne i skogen. Död och 
förhärjelse hade öfverallt påtryckt prägeln. Den blodiga 
striden hade kostat ryssarne ganska mycket folk, men 
genom den maskerade Kamensky sitt återtåg; och medan 
en del af hans trupper modigt kämpade vid Ratan mot 
svenska kanonslupar och batterierna, defilerade resten af 
hans armé tryggt vägen framåt till Bygdeå med alla 
sina tillhörigheter. 

Nu hade vi intet mer att sköta om i Västerbotten. 
Ändamålet med expeditionen var så till vida uppnådt, att 
ryssarne nödgades utrymma södra delen af provinsen; 
men ganska snopna stodo vi på Ratans backe, kikande 
efter det bortilande bytet, som säkert varit vårt, om be- 
fälet legat i skickligare händer ; ty med kustarmén i ryg- 
gen och general Wredes eller norra armén i fronten hade 
ryssarne bort plikta dyrt för besöket på svenska området. 
Vi hade bränt mycket krut. Vi hade vid drabbningarna 
vid Djäkneboda, Säfvar och Ratan förlorat 32 officerare 
och 900 man af landttrupperna samt 10 officerare och 
160 man af flottan. Men hvartill tjänade all blodsutgju- 
telse? Hvartill tjänade att fienden förlorat långt mera, 
till och med 3 generaler? Svenska krigshären hade ändå 
fått en stygg fläck, den ingen frikostighet med ordens- 
dekorationer kunde öfverskyla. Och allt sådant för det 
man skulle hafva en grefve till bef älhafvare ! 

Den 22 anbefalldes embarkeringen. Den var verk- 
ställd samma dag utan ringaste hinder; men som hafvet 
stormade hårdt, måste vi ligga utanför Ratan, gungande 
på de höga vågorna, som immerfort dunkade mot far^ 
tygens bog, under det blåsten ljudande hven genom 
taklaget. Många af farkosterna råkade i betryck; några 
mistade ankare, drefvo på hvarann eller på landet. På 
ett transportfartyg strök masten med. Öfverallt var kon- 
fusion och villervalla. Sjön lade sig ej förrän den 24, då, 
oaktadt svallet efter stormen, arméns flotta måste bege 
sig åstad till inloppet vid Umeå, där den ankrade följande 
dagen. Landtrupperna fingo därefter debarkera — oss til] 
stor glädje. Det där våta, ostadiga elementet har alltid 



— 148 — 

sina svårigheter, hvarföre vi med tacksamt sinne trampade 
på en fastare grund. Läger uppslogs utanför staden, på 
södra sidan, på så sätt att vi hade älfven emellan staden 
och lägret; men som ryssarne gjort sig besvär att bygga 
en bro, hvilken de ej i brådskan hunno alldeles förstöra, 
ställdes den snart i det skick, att kommunikationen blef 
öppen. Som expeditionen var frikostigt utredd med tross- 
tillbehör, var tillgången på tält tillräcklig, och ofördröj- 
ligen kläddes åkrarna söder om staden med våra hvita, 
spetsiga bostäder, rangerade i symmetrisk ordning. 

Norra armén hade ryckt efter ryssarne, fast högst 
långsamt, emedan alla broar öfver de otaliga strömdragen 
blifvit mer eller mindre fördärfvade. Kustarmén däremot 
förnötte tiden i overksamhet. Den hyste alltför många 
högdjur i sitt sköte, att icke dessa herrars prerogativ att 
lättjas skulle utsträckas till hela sällskapet. Väderleken 
var ännu dräglig, och tillförseln i lägret bra nog liflig, så 
att vi lefde rätt sorgfria dagar. En af Jönköpings jägar- 
officerare hade dött af sina blessyrer. Han begrafdes nu 
med militärisk pomp och ståt, och som tillgången på 
fluidum var rätt försvarlig, försummades inte att göra 
begrafningen så fuktig som möjligt. Också räckte den 
ett par dagar, utan särdeles stor bedröfvelse, ty oaktadt 
den aflidne varit afhållen som en bra kamrat, hade döden 
kvitterat räkningen. Det går så i krig. Man är så osäker 
om sin sista stund, att vanan vid denna föreställning för- 
slöar känslan för andras bortgång. 

I staden Umeå var inte mycket att hämta, hvarken 
för skadelusten eller för insiktsbegäret. Staden är täm- 
ligen lumpen, liten och illa byggd på norra sidan älfven, 
husen oansenliga, ja själfva kyrkan af bara trä. Stads- 
boarna, utledsna vid krigshändelserna, hade gärna sett 
all militär för tusan pocker, ehuru de i sina kassor kon- 
centrerade den mängd silfverrublar ryssarnes vistande i 
orten satt i omlopp, till en ringa försoning för allt det 
elände, deras visit för öfrigt föranledt. Lifligt var det nog 
i staden. Det höga generalitetet residerade där — det för- 
stas. Själfva öfveramiralen Puke hade lämnat flottan för 



— 149 — 

att rekreera sig i land. General Wachtmeister stod under 
hans order, i hvilket ovanliga förhållande man velat leta 
upp en ursäkt för generalens dufna strategi, emedan — 
hette det — han inte egt frihet att agera på egen hand. 
Om så var, kunde generalen visst anses bunden i hvad 
som rörde operationsplanerna, men utförandet måste nöd- 
vändigt ensamt åligga honom, då väl ingen instruktion 
kunde vara så orimlig att föreskrifva honom inhämtandet 
af amiralens order, sedan landstigningen var skedd, allra- 
helst som denne låg kvar på sjön, utan att kunna följa 
händelserna på landbacken. Vare nu härmed huru som 
helst: att Wachtmeister betedde sig som en ärkestackare 
är solklart, och det kan aldrig bestridas, att han ju med 
all rättvisa bar öknamnet „Duc de Säfvar", som följde 
honom i alla hans lifsdagar och innebar den bittraste 
ironi, då man betänker att Napoleon infört bruket att till- 
dela sina generaler prins- eller hertigtitlar efter någon 
stor seger, som illustrerade deras namn. Att svenska 
regeringen tog Wachtmeister under sina vingars skugga, 
gjorde honom till excellens och serafiinerricldare några år 
därefter, utvisar, näst föraktet för allmänna opinionen, 
den dragningskraft till stackare, som vidlådde Carl XIILs 
karaktär. 

Ett par veckor förflöto. Väderleken började bli kylig 
och fuktig, och [det vardt] redan nog svalt att bo i tält. 
Om morgnarna sågos soldaterna utanför tälten blåsande 
sig i händerna för att uppvärma dem, och man trängdes 
omkring lägereldarna såsom den af und svärdaste platsen. 
Man fann således skäligt att tänka på hemresan. Jägar- 
bataljonen upplöstes, kompanierna återvände till sina res- 
pektiva regementen, som lagade sig redo till seglatsen 
söder ut. Västmanlands regemente gick ombord dels på 
galärer, dels på kanonslupar, och det blef min lott att med 
40 man inhysas på en af den senare sorten. Rörliga äro 
nog kanonsluparna och som vapen ganska fruktansvärda, 
men besättningen — vanligen några ock 50 man — far 
högst illa, instufvad som den är mellan roddarbänkarna i 
en sådan trängsel, att, där karlen sitter, han där måste 



— 160 — 

kvarblifva, ty något svängrum ges absolut inte. Nära 
likaså är förhållandet för officerarne. A ömse sidor om 
akterkanonen finnes ett slags lår med lock; den till höger 
eller på styrbord, som det heter ombord, begagnas af 
slupchefen, den andra står till b ef älh af var ens för land- 
truppen disposition; och i denna lår — liknande en lik- 
kista, när locket igenslås — ligger nian om natten, och 
på den sitter man om dagen. Merendels ligga sluparna 
vid land om nätterna, till någon tröst för dess hopträngda 
besättning. — Tolf kanonslupar kallas en bataljon, hvars 
chef residerar ombord på en liten speljakt, som flankerar 
omkring likt stabsadjutanterna till lands. Proviantering 
och mattillredning besörjes af en särskild kokslup, hvilken 
tilldelar kanonsluparna sitt dagliga och rikliga kvantum 
föda. — En egenhet är den, att arméns flotta inte be- 
gagnar samma slags flagga som alla andra svenska skepp, 
h vårföre, kan jag inte säga; men då de blå och gula fär- 
gerna svaja på den senare, visar sig skärgårdsflottan med 
en blå, enfärgad, sorglig flagga, liksom vore den en annan 
nations tillhörighet. — Under seglingen iakttogs exercis- 
ordning: sluparna gingo i h varandras kölvatten, stundom 
för segel, stundom för rodd, alltid i djupt vatten, men 
icke så att landet lämnades ur sikte. Rolig nog var ma- 
növern under det man gungade fram på vågorna. 

Vistandet på kanonslupen föreföll mig bra enformigt. 
Idkeligen samma trängsel inom relingarna, öfverallt vid- 
klibbande tjära, gemen lukt af diverse sorter, intet annat 
sällskap än det med en oborstad sjöofficer af det ur 
kofferdiflottan förhyrda slaget — sådant vankades ombord; 
desslikes kallt och ruskigt väder. Men den ena dagen 
efter den andra förgick, och hvar förliden dag minskade 
kedjan af desagrementer genom hoppet på snart slut. 
Man skred småningom till hemorten. Alla kvällar ham- 
nades i skären eller vid öarna, landgångarna utlades, och 
vi voro aldrig sena att sätta foten på landbacken, så 
otreflig den än tedde sig längs hela kusten: berg på berg, 
uppstaplade vid någon naturrevolution; här och där en- 
staka stugor med torftak, omgifna af små potatistäppor, 



— 151 — 

ocli för resten granskog, idel granskog. I kojorna bodde 
gemenligen strömmingsfiskare, och utomkring vandrade 
getter och svin. Kuriös att skåda föreföll den merendels 
hvita boskapen, som desslikes befanns kullig, så att norr- 
ländska boskapen icke lärer få inbegripas i den vanliga 
termen — hornboskap. 

Några dagar låg eskadern utanför Gefle, det enda 
ställe, där söl egde rum i anseende till stark blåst och 
opassande vind. Annars försummades intet att få snart 
slut på expeditionen. — Vid Öregrund inträffade vi den 
20 september efter att i förbigående hafva betraktat vraket 
af fregatten Bellona, som en liten tid förut förolyckades i 
detta farvatten. En del af fartyget låg högt öfver vattnet, 
resten gömdes i abborrarnas residens för att aldrig mer 
återse dagsljuset. 

Från Öregrund kom flottan till Gräddö, där alla 
afdelningar voro samlade den 23, och påföljande dag 
börjades utskeppningen. Landtrupperna ofördröjligen i 
marsch på hemvägen. En kamrat sökte jämte mig per- 
mission att resa förut till Uppsala, hvarest vi dröjde den 
28, beskådade stadens märkvärdigheter, förnämligast dom- 
kyrkan, den största och praktfullaste kyrka i Sverige, 
samt slottet, beläget på en höjd långt upp öfver staden 
och namnkunnigt i historien för de många tilldragelser 
det bevittnat. 

Samma dag om aftonen inryckte vår bataljon i sta- 
den för att dagen därpå upplösas; de norra kompanierna 
togo vägen åt Sala, de södra åt Västerås. Jag hörde till 
de senare, sedan jag under lönregleringen förliden sommar 
blifvit anställd vid 2:dra majorens kompani, roteradt väster 
ut från Västerås; och efter en tung vandring på de nu- 
mera mjuka landsvägarna hann jag min fredsstation den 
2 oktober. Sålunda slutade Västmanlands regementes del- 
tagande i krigshändelserna. Regementet hade gjort stora 
förluster; kompletteradt vid öppnandet af förra årets fält- 
tåg till en styrka af 3 bataljoner eller 1,800 man, förutan 
underofficerare, spel och trossoldater, samt med 33 office- 
rare, hade fientliga kulor, sjukdomar och fångenskap så 



— 152 - 

mycket glesnat lederna, att återstoden inte utgjorde hälf- 
ten af regementets gamla stam, eller 600 man, utom de 
nummer, som rekryterat detta år, och hvilka karlar såsom 
oexercerade lämnades hemma på rotarna vid afmarschen 
till Stockholm. Af officerarne hade två blifvit dödskjutna, 
tre döda af sjukdom, 2 tillfångatagna och 5 togo afsked 
för blessyrer eller sjukdom. — För min del hade jag lärt 
känna hvad kriget innebär. Minnet af några ärorika drabb- 
ningar, en tapperhetsmedalj och en orubblig tillgifvenhet 
för mitt stånd voro skörden af dessa mina första steg på 
en bana, hvarefter jag högeligen längtat, och som nu 
blifvit mig än mera kär genom den erfarenhet jag för- 
värfvat. 

Kriget var förbi. Freden i Fredrikshamn den 17 
september ändade alla fientligheter med ryssarne, ehuru 
Sverige måste köpa lugnet med den svåra uppoffringen 
af Finland, som i sex århundraden utgjort en viktig be- 
ståndsdel af riket. Detta krig — bedröfligt i åminnelse, 
då man betraktar dess politiska följder — skall ändå äro- 
rikt fylla några blad i svenska krigshistorien, då man 
betraktar de bragder det framkallade. De svårigheter, 
med hvilka finska hären hade att kämpa, den lilla skaran, 
de segrar den vann, innan den slutligen öfvermannades, 
allt detta har i Sverige vunnit ett så allmänt och så varmt 
deltagande, att ingen lärer läsa berättelsen därom utan 
att beklaga det hårda öde, som väntade de käcka fin- 
narne, hvilka måste bära träldomsoket, emedan den rege- 
ring, för hvilken de kämpat, blödt, umburit och försakat, 
så illa understödde deras bemödanden och på sistone så 
nesligt af skedade den lilla, hopsmälta öfverlefvan af finska 
trupper — två svaga bataljoner. Hvad hade det väl kostat 
ständerna att anslå medel till dessa bataljoners underhåll, 
de, som annars äro så frikostiga på statsanslag! Och på 
köpet ett statsanslag, som årligen minskats, hvilket min- 
sann inte vanligtvis inträffar! Dessa människor ville inte 
bli ryssar, de begärde bröd för sina återstående dagar, 
och särdeles många kunde väl inte de bli, tack vare krigs- 
strapatser och blessyrer. Denna otacksamhet mot fin- 



— 153 - 

narne skall alltid vara en skamfläck för Carl XIILs rege- 
ring; ty hade den velat göra något för dem, nog hade de 
medgörliga ständerna släppt till pungen. Och hvad värre 
är, där fanns bland regeringspersonalen en man, general 
Adlercreutz, som just hade finnarne att tacka för sin stor- 
het, för den makt han nu innehade. De hade varit verk- 
tyget för hans uppstigande på ärans höjd. Det blir där- 
före en ful fläck på denne mäktige mans minne att så 
otacksamt hafva förgätit sina förra stridskamrater. 



KAR 

Krigshänd 

i 

Öster- och V! 

1 m xitmJlL. 




frs 

l 

* 

1+68 

i 

Inder, 

I intill 

*ager- 
u . . . 
863 + 

änder, 

al och 

i. . . • 

>, utg. 

festiin, 
:o . . . 
! O. I. 



$fnf. 

8: — 
2:50 
3: — 
8:- 
8: — 
3:75 
6: — 
3: — 
4: — 
3: — 



pr 8:o 18: — 


f A. 0. 




...» 


3:50 


5rg son, 




■ . . . . 


3:~ 


ken 8:o 


4: — 


k Shr- 






3:50 


fer.und 






3:50 


tstrand. 




.... 


2:50 


)S':orus, 




It 311 8:o 


3:50 


«B*gson. 






3: — 


tafsson, 




» . . • • 


2: LO 


tkomna 




t. Berg- 




% . . • • 


3:- 


: resolu- 




t Saai- 




* . . . • 


8: — 


fclerman 




1 


3: — 


Ström- 




tten 8:o 


2:50 


i Lager- 




5:50 


i— 334 




1 


3:50 


ef Hen- 






4:50 



fcorblad, 
T. Schy- 



" v " " Wson.) ~ 47 + 288 sid. liten 8:o . . . • • ■ ■ . - 

XXIX. Östgötalagen med förklaringar, af A. O. Froudonthal. 

sid. liten 8:o ' * 



IV + 280 



3:75 
4:50 



* SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS 

Mttills utgiftia skrifter: 

Tom. 3t>if 

I. H. G. Portions bref till M. Calonius. 1, utg. af W. Lagus. — 341 + 68 

sid., stor 8:o 8: — 

II. *Förhandlingar och Uppsatser. 1. (Längre uppsatser af Estlander, 

Lagus och Sehybergson.) — 62+112 sid. liten 8:o 2: M) 

III. Finlands territoriala församlingars ålder, utbildning och utgrening intill 

1885 års utgång, af K. G. Le-nberg. — 159 sid. liten 8:o . . . . 3: — 

IV. Borgareståndets Protokoll vid Borgå landtdag 1809, utg. af Elis Lager- 

blad. — 411 sid. stor 8:o ' 8: — 

V. H. G. Porthans bref till M. Calonius. 2, utg. af W. Lagus. — 263 + 

100 sid. stor 8:o 8: — 

VL ^Förhandlingar och Uppsatser. 2„ (Längre uppsatser af Estlander, 

Frosterus, Lagus m. ii.) — 44 + 268 sid. liten 8:o 3: 75 

VII. Ordbok cfver estländsk-svenska dialekterna, af A. O. Freudenthal och 

H. A. Vendell. — 328 sid. stor 8:0 6: — 

Vin. ^Historiskt politiska anteckningar af H. F. Adlercreutz. 1743—1796, utg. 

af Elis Lagerblad. — 185 sid. liten 8:o 3: — 

IX. *Förhandlingar och Uppsatser. 3. (Längre uppsatser af Th. Westiin, 

Freudenthal, Sehybergson m. ti.) — 40-}- 318 sid. liten 8:o . . . 4: — 
X. *Reseantecxningar af P. J. Bladh och C. F. Hornatedt, utg; af J. O. I. 

Rancken och Elis Lagerblad. — 176 sid. liten 8:o 3: — 

XI: 1—6. Åbo akademis studentmatrikel, af W. Lagus. — 1,247 sid. stor :±o 18: — 
XII. Vöråmålet, ljud- och formlära, ordlista med register, språkprof, af A. O. 

Freud anthal. — 200 sid. liten 8:o 3: 50 

XIII. * Förhand I in gar och Uppsatser. 4. ('Längre uppsatser af Sehybergson, 

Hulthi, Vendell ra. fl.) — 34+136 sid. liten 8:o 3: — 

XIV. De finska klostrens historia, af K. G. Leinberg. — 509 sid. liten 8:o 4: — 
XV. ^Helsingfors stads historia från 1640 till storaofreden, af Erik 3hr- 

ström. — 171 sid. liten 8:0 3:50 

XVI. *Åbo universitets lärdomshistoria. 1. Medicinen, af L. W. Fager und 

och Robert Ti^erstedt. — 216 sid. liten 8:o 3:50 

XVII. *Åbo universitets lärdomshistoria. 2. Juridiken, af Axel Liljenst-and. 

— 94 si»:, liten 8:o 2: 50 

XVIII. ^Förhandlingar och Uppsatser. 5. (Längre uppsatser af Fros:orus, 

Sehybergson, Leinberg, Xordmann m. fl.) — 45 + 218 sid. litan 8:o 3: 50 
XIX. *Åbc universitets lärdomshistoria. 3. Historien, af M. G. Sehybergson. 

— 168 sid. liten 3:o 3: — 

XX. ^Förhandlingar och Uppsatser. 6. (Längre uppsatser af Gustafsson, 

W. Lagus, Elfvintr ra. fl.) — 108 + 121 sid. liten 8:o 2:t0 

XXI. Katalog öfver den svenska litteraturen i Finland samt därstädes utkomna 
arbeten på främmande språk 1886 — 1890. Uppgjord af H. Berg- 
roth. — 175 sid. liren 8:o 3:-- 

XXII. Finska prästerskapets besvär och Kongl. majestäts därpå gtfna resolu- 
tioner. Från slutet af 1-620-t let intill stora ofredens slut. Sam- 
lade af K. G. Leinberg. — 474 sid. stor 8:p 8: — 

XXIII. *Åbo universitets lärdomshistoria. 4. Teologin, förra delen, af Herman 

Råbergh. — 187 sid. liten 8:o . 3: — 

XXIV. *Förhandlingar och Uppsatser. 7. (Längre uppsatser af J. E. Ström- 

borg, R. Hausen, P. Nordmann m. fl.) — 72 + 137 sid. liten 8:o 2: 50 
XXV. Bondeståndets Protokoll vid Borgå landtdag 1809, utgifna af Elis Lager- 
blad. — 282 sid. stor 8:o 5: 50 

XXVI. *Åbo universitets lärdomshistoria. 5. Filologin, af I. A. Heikel. — 334 

sid. liten 8:o 3: 50 

XXVII. Johan Henrik Kellgrens Bref till Abraham Niclas Clewberg, utg. af Hen- 
rik SchUck. — 39 + 136 + 19 sid. stor 8:o 4:50 

XXVIII. ^Förhandlingar och Uppsatser. 8. (Längre uppsatser af E. Lagerblad, 
E. W. Bergman, C. G. Estlander, R. Hausen och M. G. Sehy- 
bergson.) — 47 + 288 sid. liten 8:o 3:75 

XXIX. Östgötatagen med förklaringar, af A. O. Freudenthal. — IV + 280 

sid. liten 8:o 4: 50 



*jrr 



XXX. "Förhandlingar och Uppsatser. 9. ( Längre t pp^atser at .E. La.rns, V. 
Söderbjelm, Gr. Cyirnreus, Ä Hultin och P. K-mliiann.) — 
50 + F36 sid. liten 8:0 -:.... 3:75 

XXXI. Jöns Buddes bok. En handskrift från Nådendats kloster, utgiften ge- 
nom O. F. Hultman. — XXI I + 256 sid. stor 8:o, 5: — 

XXXH. *Abo universitets lärdomshistoria. 6. Naturalhistorien, af O ti E. A. 

HjeL. — IV + 446 sid. liten 8:0 .... 4; 7 r > 

XXXIII. "Raseborrjs slotts historia, af Torsten Hartnrin. — 165 skl. ikn 8:0 . 2 75 

XXXIV. "Förhandlingar och Uppsatser. 10. (Längre uppsatser af G. Cy g- 1, ms K. G. 

Leinbcrg, O. G-. Estlander och .3. Lagus ), — 82 + 194 sx . liton 6:0 3 — 
XXXV. Katalog öfver den svenska litteraturen I Finland samt arbeten a Inhemska 
förfatare på främmande språk 1891—1885. Uppgjoid af Y?jö* 

Him. — 266 sid. liren 8:0 3: 50 

XXXVI. "Förhandlingar och Uppsatser. 11. (längre uppsatser af I. A. Helkel. 

G. Irosterus och Yrjö Him). - 69 4- 216 + 33 sid. 1 ton 'i:o . 3 — 
XXXVII. "Åbo uohersitets lärdomshistoria. 7. Matematiken och fysiken, iä K. F. 

Slotte. — 293 sid. liten 8:0 8 50 

XXXVIII Bref från Henrik Gabriel Porthan till samtida, utgifna af En sk \,agus. 

— 330 sid. stor 8:0 8 — 

XXXIX. "Förbandi ingår och Uppsatser. 12. (Längre uppsatser af Carl v. Bons- 

dorff och Hj. Appclqvist). — 71 + 192 + 11 sid. liten 3:c ... S: — 
XL. Prästeståndets protokoll vid Borgå lanrltdag år 1809 jämte t anilingar 

rörande landtdagen, utgifna af Elis Lagerblad. — 586 sk. scor 8:0 10: — 
XLI. "Finlands svenska vitterhet. 1. Jakob Tengsfröms vittra skrifter i ur\ al ned en 

lefnadsteckning, af M. G. Schybergs.m. — GLIX + 280 sid Ii :«n 8:0 k 50 
XLIL *Abo un versitets lärdomshistoria. 8. Kemien, af Robert Tige \stodt. — 

210 sid. liten 8:0 3: — 

XL1II. En saniing översättningar och bearbetningar från romerske ocr franske 
författare. Utgifningen ombesörj'! af T. S. Dillner. — XX -f- 145 

sid. stor 8:0 

XLIV. *Dagbol, förd under kriget i Finland 1788—1790 af auditören C. ( . Ekman, 

utgifven af Reinh. H insen. — XI + 266 ?id. Uren 8:0 

XL V. "Förhandlingar och Uppsatser. 13. (Längre uppsatser af V. T. R( äenqvist, 

W. Söderhjelm och C. von Bonsdorff). — 45 + 254 sid. li.en 8:0 

XL VI. "Karl August Tavaststjerna. En lcfnadsteckning af Werner SCle-hjelm. 

— 324 sid. liten 8:0 ' . . . 4: — 

XL VII. ^Förhandlingar och Uppsatser. 14. (Längre uppsatser af R. F. \ 011 Wille- 

brind, C. v. Bonsdortf och G. Castren).-- LXXXl+244 sid. l»rpn8:o 3: - 
XL VI II. "Finlands svenska vitterhet. 2. Mikael ChoraBi vaida dikter med an tafnads- 

teckning, af Ernst Lagus. — CXC + 226 sid. liten 8:c 4: 50 

XLIX. *En idéernas man. Biografi tfver August Fredrik Soldan af Jihani 

Aho. — 421 sid. liten 8:0 5: f O 

L. "Åbo universitets lärdomshistoria. 9. Teologin! senare delen, ;f Herman 

Båbergli. — 229 sid. liten 8:0 3: ~ • 

LL "Förhandlingar och Uppsatser. r5. (Längre uppsatsar af P. ^ordinann, 
A. O. Ereudenthal, J. Alrenberg, Vi. Sehalin och O. G rotenfel c). 

— LXIX + 243 sid. liten 8:0 3:~- 

LIL "Finlands svenska vitterhet. 3. Valda skrifter af Jakob Frese n ed er teck- 
ning af hans iefnad och skaldskap, af Arvid Hultin. — C.XIX + 218 

sid. liten 8:0 4; 5) 

Lill. Kataiog öfver Den svenska litteraturen i Finland samt arbetin på främ- 
mande språk af finländske författare eller utgifna i Fin and 1396— 
1900. Utarbetad af H. Bergroth — 302 sid. liten 8:0 .... . 4: — 
LIV. "Torsten Rudeen. Ett bidrag till karolinska tidens litteratur- ich lärdoms- 
historia, af Arvid Hultin. — IV + 276 sid. liten 8:0 - 4: — - 

LV. M. Oalonii bref till H. G. Porthan, utg. af W. Lagus. — XI + UT> + 91 

h sid. stor 8:0 8: — 

r LVI. "Förhandlingar och Uppsatser. 16. — 1902. (Längre uppsatser af IL 

\ Pipping, R. Nordenstreng, O. G -otenfelt, A. Hultin. K. G. Lo'u> 

berg). — LXVII+ 236 sid. liten 8:0 . 3: — 

LVII. "Bref, tal och andra skrifter af Mikael Choraeus, utg. af Ernst Lagus. 

— VIII + 400 sid. liten 8:0 4: 50 

LVI II. "Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1É08— 1809, af 

O. J. Ljunggren. — III + 153 sid. liten 8:0 2M+ 

OBS. De med * utmärkta tomerna hafva utdelats åt alla medleiamar, do 
(i fri ga endast åt stiftare. ^L 



/ T: 



Ap K 2 8 7954